Prydnadsryor i museets samlingar

I Norrbottens museums föremålssamlingar finns flera exempel på så kallade prydnadsryor, som jag tänkte ge några exempel på i dagens blogg, bland annat ett spännande nytillskott som vi tog emot för drygt ett år sedan, i september 2024.

Intresset för ryor och att väva eller knyta ryor har kommit och gått. Idag har det blivit trendigt att inreda med ryamattor igen, nytillverkade eller retro. Att använda dem som mattor är dock en relativt sen företeelse, från början användes de som värmande täcken.

Inledningsvis blir det lite ”ryahistorik”!

Ryor – historik
En rya är en väv tillverkad i flossateknik, en teknik som kan spåras tillbaka till antiken, och som har använts i olika delar av världen. I Norden är den känd från danska bronsåldersgravar och i Sverige finns fynd från järnålder.

Ryavävnad är en variant av flossateknik med lång lugg. Den luggiga ytan kallas för nock, som åstadkoms genom att garn knutits eller lagts om varptrådarna i en bottenväv. Vanligast är att ryan har lång lugg på ena sidan, men det förekommer även att den är dubbelnockad, det vill säga att båda sidor av vävnaden har försetts med lugg.

Ordet ”rya” kommer från fornskandinaviskans ”ry” eller ”ru” som betyder raggig eller sträv. Ursprungligen användes ryor som ersättning eller komplement till djurfällar, som täcken i sängen, med luggen nedåt för att ge maximal värme. 

I Norden har ryatäcken ingått i bäddutrustningen åtminstone sedan medeltid. De första uppgifterna om ryor förekommer från 1400-talets svenska slott och kloster. I Vadstena klosterregler från 1420-talet nämns de för första gången i skrift. Ryan ingick, tillsammans med ett vadmalstäcke och en skinnfäll i nunnornas bäddutrustning vintertid. Det behövdes flera värmande lager för att hålla värmen i den kalla vinternatten.

Från 1500- och 1600-talen finns rikliga uppgifter om ryor, eftersom de ansågs som värdefulla omnämns de i olika typer av urkunder. De äldsta inventarieförteckningarna från våra trakter, där ryor finns upptagna, kommer från Luleå kungsgård (1558–1564).

Ryan var en skattepersedel och på 1620-talet blev den tullpliktig vid införsel i rikets städer.

Från 1700-talet och framåt finns ryorna upptagna i bouppteckningar, och från denna tid finns även de äldsta bevarade ryorna.

Slitryor och prydnadsryor
De äldre ryorna delas in i slitryor och prydnadsryor. Slitryorna var enkelt mönstrade och användes som bäddtäcke i alla samhällslager under 1500–1600-talen. Den flossade nocksidan vändes då mot kroppen. De har även använts som värmande täcke i båtar och vid slädfärder, även in i sen tid.

Mot slutet av 1600-talet ersattes slitryan i högreståndskretsar av lakan och stoppade sidentäcken och i slutet av 1800-talet blev den överflödig som sängtäcke även i övriga samhällsklasser.

Under 1700- och 1800-talen kom ryan alltmer att användas som prydnad, ofta som brudtäcke eller som ett sängöverkast. Prydnadsryorna var ofta rikt dekorerade med både bildmotiv och mönster i klara färger. Brudryor är som regel märkta med årtal och brudparets monogram.

När ryorna började användas i dekorativt syfte blev luggen kortare, och den flossade och mönstrade sidan vändes utåt.

I de norra delarna av Sverige tycks prydnadsryan ha varit betydligt vanligare än slitryan. Kanske är förklaringen att slitryan inte kunde ersätta den varma skinnfällen på grund av det kallare klimatet i den norra landsändan.

Ryorna hade hög status, och ett högt värde, då det var en omfattande arbetsinsats och en stor mängd garn som gick åt för att tillverka en rya. De gjordes ofta på beställning, men de flesta väverskorna är idag okända till namnet.

Under 1900-talet får ryan ny användning, som fin golvmatta eller väggprydnad.

Ryan som musei- och hemslöjdsföremål
Ryor hade inte bara hög status under den tid de brukades, utan fick också ett stort värde som museiföremål i slutet av 1800-talet, och början av 1900-talet, när museer och hembygdsrörelsen ville ”rädda” den försvinnande allmogekulturen. De kom också att ingå i begreppet ”folkkonst” som definierades från 1800-talets slut. Det var ofta det speciella och vackra man ville spara till eftervärlden, de enklare vardagsföremålen var inte fullt lika intressanta. Därför finns det idag en stor mängd ryor bevarade på museer och hembygdsgårdar runt om i landet.

I boken Nock, Ragg, Rya: det glänser om ullen citeras Arvid Julius, som skrev om allmoge, hemslöjd och ryor i början av 1900-talet:

”Ryorna äro för oss ett värdefullt arv av gångna århundradens kultur och arbetsglädje. Vi bör därför vårda dem som dyrbara klenoder. De finns lyckligtvis kvar i ganska stor mängd i våra allmogehem, men de vårdas ej ofta. Ibland ser man dem som hästtäcken, ibland som nedtrampade mattor. Måtte de också där få sitt rätta värde, måtte de uppskattas som en av hemmets största prydnader, så att de flyttas upp på väggen till en plats som borgar för framtida vård och ans! På det viset kommer också deras skönhetsvärde till sin rätt – ett skönhetsvärde som hemmet ropar efter”

Även i Norrbottens museums samlingar finns ett antal ryor, varav flera är så kallade prydnadspryor insamlade tidigt i museets historia, och vissa deponerade på museet en gång i tiden av Norrbottens läns Hushållningssällskaps slöjdnämnd.

De praktfulla prydnadsryorna visades upp i Norrbottens museums första basutställning 1936.
Foto: Gustaf Holmström, Norrbottens museum (CC BY-NC).

Även hemslöjdsföreningarna intresserade sig tidigt för ryorna, de inventerade och ställde ut ryor och när de började satsa på nyproduktion av allmogens slöjdalster för försäljning, användes de gamla ryorna som förlagor. Ur de traditionella ryorna utvecklades och förnyades så småningom ryan för att passa in i modern heminredning och offentlig miljö.

Under 1930-talet började det bli populärt med en förenklad typ av rya, den sydda ryan på en färdigvävd botten. Hemslöjds- och handarbetsaffärer sålde färdiga materialsatser med mönster, bottenväv och garn. Så även i Norrbotten, och det var ofta de gamla norrbottniska prydnadsryorna man utgick ifrån, när nya mönster och ryor skapades.

Nedan följer några exempel på prydnadsryor ur museets samlingar, både originalryor och ”kopior”.

Rya från Lotsgärdan i Bensbyn
Den rya (Nbm 35033) som vi tog emot till museets samlingar förra året, är en klassisk norrländsk prydnadsrya med en centralt placerad blomsterurna och en blomsterbård som löper runt ytterkanten. Upptill finns årtalet 1800 och datumet 2/7, samt initialerna M H D.

Rya från Lotsgärdan, ”Låschgöla”, Bensbyn (Nbm 35033).
Foto: Ola Norén, Norrbottens museum (CC BY).

Ryan har funnits länge i Bensbyn utanför Luleå, på gården Lotsgärdan, ”Låschgöla”, där samma släkt bott sedan omkring 1780 fram till 2019. Det var Jöns Hansson (f. 1756-09-13) som flyttade från föräldragården ”Härs” och byggde sitt eget hem några hundra meter från föräldrarna.

Den sista ägaren, innan den donerades till museet, har fått berättat för sig att den ska ha skänkts till familjen av ryssar som fick bo på gården omkring år 1800, men i tidningsartiklar som tidigare ägare har sparat, finns uppgifter om hur prydnadsryan kom till Lotsgärdan, vilka inte är helt entydiga.

 Ur Norrbottens-Kuriren den 3 nov 1961, under rubriken ”Ur gamla årgångar 1900”:
”Ett hundraårigt sängtäcke försåldes den 17 dennes auktion hos Olaf Isaksson i Brändö. Det dyrbara ”sekeltäcket”, som bär årtalet 1800 och är förfärdigadt af en rysk kvinna, inropades af hemansägaren Olof Olofsson i Bensby för 50 kr”.
Olof Olofsson (f. 1868-06-12, Brändön no 6), som omnämns i texten, var gift med Emma Maria Nilsdotter (f. 1866-09-05), som ärvde Lotsgärdan efter sin far Nils Petter Andersson (f. 1840-12-10).

I artikeln ”Hemslöjd ett levande kulturarv”, står att läsa:
”Traditionen talar om ryor knutna av ryska flyktingar i byarna vid kusten åren kring 1800. Originalet till den mest rikmönstrade ryan finns fortfarande kvar i hemgården, Olofssons i Bensbyn. Ryska flyktingar lär ha tackat för mat och husrum genom att knyta och skänka den vackra ryan som ännu har kvar sina underbara mättade färger.”

I ytterligare en artikel, från den 16 maj 1958 kan man läsa:
”En 150-årig Ryamatta finns också i det olofssonska hemmet men denna har självfallet inte fru Olofsson varit med om att knyta. Denna matta har sin egen historia och är en verklig dyrgrip. Den är färgad med äkta växtfärg och har flera hundra olika färgnyanser. Den har vid olika tillfällen varit utlånad till hemslöjdsutställningar och man har också gjort reproduktioner utav den. Enligt legenden skulle mattan ha knutits utav två Ryska krigsfångar som kom till Sverige i samband med kriget med Ryssland. Dessa skulle sedan skänkt mattan till herr Olofssons förfäder. Den bär en inskription vilken talar om att den tillverkats år 1800 och sedan tillägnats en person med inisialerna M H D den 2/7.”

Så när kom ryan till Lotsgärdan, ”Låschgöla”? Kanske inte förrän år 1900, efter att Olof Olofsson ropat in den på auktion i Brändön, i alla fall inte om vi ska tro Norrbottens Kuriren. Och vem/vilka var ryssarna som enligt den muntliga traditionen ska ha tillverkat ryan? Betyder årtalet 1800 att den är tillverkad 1800, eller står det för något annat? Vad vi säkert vet är att den hängde framme i vardagsrummet på Lotsgärdan ända fram till 2019.

Ryan har varit känd av museet och i hemslöjdssammanhang sedan lång tid tillbaka, åtminstone sedan 1930-talet. Den har varit utlånad till olika hemslöjdsutställningar och det har även gjorts reproduktioner av den. Det är glädjande att den nu finns i museets samlingar!

Sedan tidigare finns en rya (dep 53) i museets samlingar med en liknande bakgrundshistoria. Den går under namnet ”Brändöryan” och har, som namnet säger, sitt ursprung i Brändön. Även denna rya sägs vara tillverkad av ryssar som tack för mat och husrum. ”Brändöryan” har samma initialer, ”M H D”, i sitt mönster, som ryan från Lotsgärdan.

Ryan från Alvik – kärt barn har många namn
En annan ”känd” rya som finns i museets samlingar är den så kallade ”Alviksryan” (dep 54) från byn Alvik utanför Luleå. Den är dubbelnockad, med lugg på både fram- och baksida, vilket de tidiga prydnadsryorna ofta var. Mönstret på ovansidan är, som för ryan från Bensbyn, typiskt för de norrländska ryorna, med den centralt placerad blomsterurnan och med blom- och figurmotiv symmetriskt placerade på ömse sidor. Runt den mönstrade mittspegeln löper en inramad bård och bottenfärgen är mörk, medan mönstret är i starka färger.

Baksidan är märkt med årtalet 1754 och monogrammen TSW och EMS. Troligen vävdes ryan till ett brudpar, men den en gång så praktfulla prydnadsryan fick sluta sina dagar som slädtäcke på Staffansgården i Alvik. Den har även kallats för ”Norrbottensryan” och ”Staffansryan”.

”Alviksryan” (dep 54), bak- och framsida.
Foto: Göran Dahlin, Norrbottens museum (CC BY).

En släkting till de ursprungliga ägarna, kontaktade museet för ett antal år sedan och berättade att de alltid kallat den för ”släktryan”. Hon ägde själv en kopia, tillverkad av hennes pappa omkring 1980, och nu ville hon veta mer om originalet. Hennes teori är att ryan ursprungligen kommer från en gård i Unbyn, där hennes mors farmor växte upp.
”Min morfars farfar, Lars Henrik Sundström var bonde i Unbyn. Han blev änkeman och gifte om sig med änkan i Staffansgården, Alvik 5 och flyttade ”isi Stäffan”.”
Då följde ryan kanske med honom från Unbyn och blev kvar i Staffansgården, tror hon.
Precis som med ryan från Lotsgärdan kan vi inte säkert veta var den har sitt ursprung, men det är spännande att fundera kring.  

1936 deponerades ”Alviksryan” hos Norrbottens museum av Norrbottens läns Hushållningssällskaps Slöjdnämnd.

Ryor inspirerade av äldre förlagor
I Norrbottens läns hemslöjdsförenings samlingar, som donerades till Norrbottens museum 2017, finns kopior av några av de gamla prydnadsryorna. De så kallade kopiorna är inte alltid gjorda exakt efter originalet, utan det kan ha gjorts ändringar i mönstret, och de kan vara tillverkade i en annan storlek.

”Alviksryan” var en favorit och en av de mest ”kopierade”. Den tillverkades i olika storlekar.

”Alviksryan” (BDNLH 1003), efter äldre förlaga i Norrbottens museums samlingar.
Foto: Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum (CC BY).

En annan av de äldre prydnadsryorna som blev förlaga till nya mönster och ryor, var den så kallade ”Palmettryan”, även kallad ”Kopparnäsryan”. Tyvärr brann originalet upp 1934 i samband med en eldsvåda i museets dåvarande förvaringslokaler på Gültzauudden i Luleå. Ryan hade sitt ursprung i Kopparnäs, en by i Piteå kommun. Den var vävd med palmettmönster och med årtalet 1763 och bokstäverna S I E E D i mönstret.

I Hemslöjdsföreningens samling finns en rya (BDNLH 1005) som är gjord med ”Palmettryan” som förlaga.

”Palmettryan” (BDNLH 1005) tillverkad efter äldre förlaga.
Foto: Ola Norén, Norrbottens museum (CC BY).

Avslutningsvis en rya som är tillverkad 1960! 1950- och 60-talen var lite av en storhetstid för ryaknytning som hobbyverksamhet, och det var populärt både bland män och kvinnor.
Intresset för att använda de äldre ryorna som förlagor höll i sig. Gideon Johanssons rya (Nbm 28196) är gjord efter ett original (dep 52) från Lakafors, Piteå kommun. Den är inte en exakt kopia, den är till exempel daterad med årtalet 1960, medan den äldre förlagan har årtalet 1806 invävt i mönstret.

Rya (Nbm 28196) tillverkad 1960 av Gideon Johansson, Jävre, efter äldre förlaga.
Foto: Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum (CC BY).

Intresset för ryor och ryaknytning avtog efter 1970-talet, men idag kan man se en viss renässans för ryor inom heminredning igen. Vill man väva eller knyta sin egen rya finns det gott om inspiration att hämta i Norrbottens museums samlingar och i andra museisamlingar runt om i landet.

Vid tangentbordet:
Anja Wrede, antikvarie, Samlingsavdelningen, Norrbottens museum

Källor:

  • Norrbottens läns Hemslöjdsförening 1882–1982, 1982. Luleå.
  • Rothquist Ericsson, Linnéa, Parholt, Anntott & Anderson, Eva (red.), 2001. Nock, ragg, rya: det glänser om ullen. Örebro.
  • Häftet ”Gårdar och människor i Bensbyn”, sammanställd av Bensby hembygdsgrupp år 2000.
  • https://samlingar.norrbottensmuseum.se

Skrömtakojan, avrättningen på Vippabacken och tomtegrottan – om muntliga traditioner och immateriellt kulturarv

1972 undersöktes en sommargrav vid den s.k. Skrömtakojan, vid Byskeälven i Arvidsjaurs kommun. Undersökningen gjordes då en skogsbilväg, Ellevarevägen, skulle byggas just där graven låg.

Rånmord
Graven hittades i samband med projektet Nordarkeologis inventeringar i Arvidsjaur 1971. Enligt uppgifter ska tre drunknade flottare ha begravts i sommargravar vid Skrömtakojan då de omkommit samtidigt i Byskeälven. Det är rester efter en gammal koj- och stalltomt som benämns Skrömtakojan (Spökkojan). De spökerier som gett den gamla timmer- och flottarkojan sitt namn berättas ha sin grund i ett rånmord på en gårdfarihandlare, som slagits ihjäl och begravts i kojan. På grund av de våldsamma spökerierna efteråt måste kojan flyttas från sin tomt, vilket bidrog till att skelettet hittades och spökerierna slutade.

Denna lämning är tyvärr inte registrerad i fornminnesregistret (FMIS), bortsett från själva sommargravarna, men platser med tradition registreras som övriga kulturhistoriska lämningar i FMIS, då även traditioner är en del av vårt kulturarv. För Norrbottens län finns det idag 157 registreringar i FMIS som är platser med traditioner. Dessa platser utgörs bland annat av suptallar, gravplatser, platser där mord och avrättningar har ägt rum, gravar och uppgifter om skatter och platser där guld har grävts ner i samband med krig.

Immateriellt kulturarv?
Materiellt kulturarv i form av fornlämningar och arkeologiska fynd är något som går att ta på och definiera. Förutom dessa lämningar finns det kulturarv utan någon direkt koppling till det materiella, som kan kallas för det immateriella kulturarvet. Kulturarv handlar även om traditioner och värden som vi människor övertar från tidigare generationer, oavsett om det är medvetet eller omedvetet. Kulturarvet omfattar även enskilda kulturminnen, kulturmiljöer, konstnärliga verk, myter, dialekter, folktro och myter och annat som berättar om människornas villkor i olika tider och civilisationer. Det är viktigt att ta tillvara på det kulturarv som vi inte kan se eller ta på, även om det kan vara svårt att urskilja och avgränsa det. Det immateriella kulturarvet kan även ge liv och mening till fysiska lämningar. Om det finns en berättelse kring en plats eller lämning bidrar denna till att levandegöra platsen/lämningen. På så vis fås en bättre förståelse för platsen… Här nedan följer ett axplock av några av de platser med traditioner i Norrbotten som finns registrerade i FMIS:

Tomtegrottan i närheten av Järnbacken i Sangis
När det gjordes arkeologiska utredningar inför byggandet av Haparandabanan registrerades en s.k. Tomtegrotta vid Järnbacksviken i Storträsket, Sangis. Enligt lokalbefolkningen har det bott en tomte i grottan. Vid juletid brukade man ställa en skål med gröt utanför grottan.

Rysk skatt vid Innanträskbäcken
Vid Rödmossamyran strax norr om Påläng, Kalix kommun, ska enligt uppgifter Per Larsa, hans fru samt fruns syster ha bott omkring år 1850. Arkeologer har dock inte hittat några rester efter husgrunder på platsen, som återfinns i FMIS under Raä Nederkalix 184:1. Enligt lokalbefolkningen hade Per Larsa bosatt sig på platsen för att ostört kunna odla korn och syssla med hembränning. Enligt sägnen ska Per Larsa ha kommit över ryska krigskassan från kriget 1809 och grävt ned den någonstans kring Innanträskbäcken. Vid bäcken finns gropar som sägs vara efter folk som letat efter skatten.

Ett flickebarns ande…
Vid sjön Seitijärvi i Övertorneå kommun ska enligt traditionen en samisk flicka ha blivit med barn tillsammans med en birkarl. Barnet, en flicka, offrades vid stranden av Seitijärvi. Det sägs att om man idag gör upp eld vid sjön kan man få se barnets ande i röken från elden…

Biskopshällen i Bensbyn
En jordfast häll, ca 6×5 m stor har ordet ”Biskopshällen” inhugget i ena sidan. Enligt lokalbefolkningen predikade sedermera ärkebiskopen Erik Benzelius som 6-åring för fåren som höll till i hagen innan denna häll, under 1630-talet. Denna handling finns även gestaltad på en oljemålning i Missionshuset i Bensbyn.

Myten kring Vaimisberget och Halljärv, Överkalix
Sägnen berättar om två flickor som var klädda och bodde som lappar. De såg hur andra människor levde och längtade efter att få det lika bra som dem. De rymde därför från de andra lapparna. På södra sidan av Lappberget fanns en önskebrunn där de lade ner pengar och önskade att de skulle kunna tjusa vilken man som helst. Den ena flicka, Vaima, önskade också att hon skulle bli fe över berget. Flickan har gett namn åt Vaimisberget. Den andra flickan, Halia, ville bli fe över sjön och har gett namn åt Halljärv, som ligger sydöst om Vaimisberget. Flickornas önskningar gick genast i uppfyllelse. Karlar blev bergtagna och sjötagna. Två unga pojkar från Grelsbyn satt en lördag på en stig och önskade att de skulle bli bergtagna. Då öppnade sig platsen där de satt och de försvann ner. Två vackra flickor stod i en portal och tog emot dem. Där väntade ett dukat bord, vackra kläder och de låg med flickorna under natten. När det ringde i kyrkan nästa dag, förlorade feerna makten över pojkarna som åter var tillbaka på stigen. Stigen har fått namnet Olovsstigen efter pojkarna, som förblev ungkarlar.

Avrättningen på Vippabacken
Enligt Vippatore ska den sista avrättningen i Överkalix ha ägt rum på Vippabacken. Vippa ska ha slagit ihjäl en finsk gårdfarihandlare och stulit hans pengar. Vippa förvarade liket efter gårdfarihandlaren i källaren, vilket hans dotter såg. När länsman blev misstänksam på Vippa, som hade mer pengar än vanligt, tog han Vippas dotter åt sidan, bjöd på karameller och lockade ur henne vad hon sett. Vippa fängslades i Bränna och fördes senare till avrättningsplatsen med båt. Vippa hade blivit laestadian under fängelsevistelsen och sjöng i båten: ”I Kristi sår jag somnar in…”. På avrättningsplatsen bildade 12 män och 40 storbönder en ring. Vippas sista ord var: ”Det var djävulen som ledde mig till detta men hälsa barnen och frun att Gud har förlåtit mig. Jag gjorde det för dem, för att vi hade det så fattigt.
Prästen läste så Fader vår och frågade om vippa ville ha en bindel för ögonen, vilket han avböjde. Det syntes som om en högre makt var med honom. Man ryckte i ett rep, och bödeln kom ut ur ett litet timrat hus. Huset var särskilt för bödeln, som inte fick visa sig före eller efter själva avrättningen. Med ett hugg högg han av huvudet på Vippa. Någon sjöng då en psalm och en soldat tog hand om kroppen. Avrättningen skedde 26 november 1821. Enligt uppgifter ska även en man från Korpilombolotrakten ha avrättats här.

På Vippabacken ska det även ha funnits tortyrredskap i form av två stora tallar. Dessa böjdes samman med järnspett och spel. Fången bands med en arm i vardera trädet. När man så släppte slets fången itu. Ingen fick röra kvarlevorna utan de skulle ätas upp av fåglarna.

Ej synliga lämningar
Många av platserna med tradition som är registrerade i fornminnesregistret saknar synliga spår, utan det är själva myterna och berättelserna om platserna som gjort att de finns med i FMIS. Vårt kulturarv blir berikat av de sägner som finns runtomkring oss och som riskerar att glömmas bort. Genom att ta med dem i fornminnesregistret bevaras de för framtiden och levandegör vår historia.

Vid tangentbordet denna onsdag:
Frida Palmbo