2018 års tipsgranskning

Norrbottens museum får årligen in tips på fornlämningar och kulturhistoriska lämningar runt om i Norrbotten. De senaste åren har vi arbetat med att försöka hålla efter tipsgranskningshögen, där planen är att alla tips som inkommer under ett år ska granskas året därpå. De tips som vi får in under 2018 har vi alltså för avsikt att granska under 2019, om inget oförutsett inträffar förstås. Vi har dessutom en hel del äldre tips, som av olika anledningar inte har blivit granskade genom åren. Förra året så digitaliserades alla gamla tips, vilket gör att vi lättare kan planera att granska även dessa ifall vi har vägarna förbi.

Årligen brukar vi få in omkring 10-20 tips, det varierar en del från år till år. Då vår fältsäsong här uppe i norr är rätt så kort har vi tyvärr sällan tid att kolla upp tipsen på en gång, vi nyttjar fältsäsongen till att vara ute i skog och mark. Därför använder vi vinterhalvåret bland annat till att förbereda den kommande tipsgranskningen. Vi behöver nämligen göra en del efterforskningar och först ta reda på ifall tipset redan finns registrerat någonstans. Rör det sig om ett tips om en okänd lämning ser vi till exempel om vi hittar något material i vårt arkiv och söker igenom historiska kartor. Vi behöver också förbereda för själva tipsgranskningen genom att göra i ordning fältkartor och förbereda en handdator för registrering av eventuella lämningar. Ungefär hälften av alla tips brukar vara antingen en fornlämning eller kulturlämning, medan resterande del brukar utgöras av olika naturliga formationer.

I år har vi granskat tips kring Vidsel, Älvsbyn, Böle, Yttersta, Ersnäs, Niemisel, Gunnarsbyn, Posjärv, Miekojärvi, Abisko, Gällivare, Koskullskulle, Hakkas och Nattavaara. Vi kan konstatera att det blir en del resor runt om i länet varje fältsäsong! Nu när fältsäsongen har nått sitt slut så kommer vi arkeologer dels arbeta med att avrapportera årets fältarbeten, men också ta hand om efterarbetet när det gäller tipsgranskningen. Nypåträffade lämningar ska registreras in i Kulturmiljöregistret, det nya informationssystemet för Sveriges alla fornlämningar (tidigare FMIS, fornminnesregistret). Det är roligt att så många har ögonen med sig när de är ute i skog och mark – och som kontaktar oss när de tror sig ha hittat något. Genom tipsgranskningen får vi en ökad bild av Norrbottens fornlämningsbild, vilket vi är tacksamma för!

Nedan följer en bildkavalkad på några av de lämningar som vi har registrerat under årets tipsgranskning:

Fågelfångstanläggning

Fågelfångstanläggning på Sörskalet, söder om Vidsel. Foto: Lars Backman © Norrbottens museum.

Boplatsgrop i klapper

Boplatsgrop i klapper, Kälsberget söder om Älvsbyn. Foto: Lars Backman © Norrbottens museum.

Kvartsavslag

Boplatsmaterial i form av kvartsavslag på en skogsbilväg vid Sörberget, Ersnäs, söder om Luleå. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Frida Palmbo och hunden Girjat på en boplats som hittades på väg till ett tips vid Rörån, Gunnarsbyn. Foto: Lars Backman © Norrbottens museum.

Rester efter en koja

Rester efter en timrad koja vid Snöberget, Niemisel. Foto: Lars Backman © Norrbottens museum.

Tältring

Frida Palmbo ståendes i en tältring, Njullá, Abisko. Foto: Lars Backman © Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Härd vid Nattavaara. Foto: Therese Hellqvist © Norrbottens museum.

Kallmurad grund

Kallmurad grund av oklar karaktär, Nunisvaara, Gällivare. Foto: Therese Hellqvist © Norrbottens museum.

Källargrop

Källargrop, Nuortikon, Gällivare. Foto: Therese Hellqvist © Norrbottens museum.

Jordkällare

Jordkällare i Rävdalen, Koskullskulle. Pantertanterna Vivi Eriksson och Maj Aspebo till vänster i bild, arkeolog Frida Palmbo till höger i bild. Foto: Therese Hellqvist © Norrbottens museum.

Rest sten

Arkeolog Frida Palmbo dokumenterar en rest sten vid Runnarivaara, Vettasjärvi. Foto: Therese Hellqvist © Norrbottens museum.

Vid tangentbordet:

Frida Palmbo

Arkeologisökhundar – första fälttesterna i Norrbotten

För drygt sex år sedan satt undertecknad tillsammans med kollegan Olof Östlund i omgivningarna kring Pajala och åt lunch. Vi gjorde arkeologiska utredningar i området med anledning av Northland Resources planer på gruvetablering i området. Vi hade hört ett radioreportage om hur hundar användes inom sjukvården för att lokalisera cancer hos patienter. Under lunchen pratade vi om hur fantastiskt det vore om hundar kunde hitta brända ben på förhistoriska boplatser. Brända ben är ett av de vanligaste fyndmaterialen vi har på förhistoriska boplatser, och är helt enkelt de matrester som våra förfäder lämnat efter sig. Tanken låg och malde hos oss och 2011 fick vi kontakt med Åke Naalisvaara och Gunilla Lindbäck vid Åkes Hundtjänst i Kalix. Vid gemensamma diskussioner föddes en önskan om ett samarbete med målet att kunna använda arkeologisökhundar som metod vid arkeologiska arbeten.

Hur skulle arkeologer kunna använda sig av arkeologisökhundar?
Tidigare i år har Norrbottens museum anlitat Fabel, Sveriges första certifierade arkeologihund. Fabel var med vid de arkeologiska undersökningarna i Silbojokk och letade efter gravar. Mer om detta kan du läsa i tidigare Åsas blogginlägg Fältdagbok Silbojokk 2016 – tredje veckan. Fabel är tränad i att hitta mänskliga kvarlevor. Vi har däremot ett önskemål om att kunna hitta brända ben från matrester. Ett problem med att hitta förhistoriska boplatser här i Norrbotten, och såklart även på andra ställen, är att boplatser i regel inte är synliga ovanför torven. Ofta hittas boplatser tack vare öppna markskador, till exempel i dikesslänter, skogsbilvägar, rotvältor eller markberedningsspår. Tyvärr innebär markberedning även att boplatserna blir skadade, vilket är otroligt tråkigt att se. I samband med arkeologiska utredningar, som går ut på att ta reda på om det finns fornlämningar i ett exploateringsområde (det kan bland annat röra sig om etablering av en vindkraftspark, en gruva eller anläggandet av en ny vägsträckning) så har vi arkeologer möjlighet att undersöka potentiella boplatslägen närmare även om vi inte hittar några fornlämningar som är synliga för blotta ögat. Vi kan antingen med hjälp av spade eller grävmaskin avtorva områden för att se om det finns boplatsmaterial på platsen. I dessa lägen vore det optimalt om arkeologisökhundar skulle kunna användas. Om hundar markerar brända ben så skulle det vara möjligt för oss arkeologer att snabbare konstatera att det rör sig om en fornlämning utan att behöva göra större ingrepp i markytan. I sin tur innebär det såklart en besparing både i kostnad men även för miljön. Vid en arkeologisk undersökning skulle sökhundar kunna användas innan avtorvning, för att markera var det finns förekomster av brända ben.

Brända ben i urvalsbana och ”smittat vatten”
Det har gått några år sedan vårt första möte med Åke och Gunilla. På grund av tid och möjlighet så har arkeologisökhundsprojektet legat lite på is, men nu rör det äntligen på sig! Norrbottens museum har lämnat en del benmaterial som samlats in vid ett antal arkeologiska undersökningar till Åkes Hundtjänst. Med hjälp av benmaterialet har Åke och Gunilla påbörjat träningen av schäfrarna Bella, Cadja och Dasha. Träningen har bland annat omfattat försök i urvalsbana. Urvalsbanan har bestått av exempelvis fem burkar fyllda med material, varav en burk fyllts med brända ben och den sand/jord som benen påträffats i medan övriga burkar fyllts med sand/jord utan arkeologiska fynd. Därtill har benmaterial förvarats i burkar med vatten. Vattnet tar åt sig lukt av de brända benen och sedan har det ”smittade” vattnet droppats ut i mossa/vegetation. Resultatet hittills visar att samtliga hundar markerar rätt burk i urvalsbana och markerar de platser där det ”smittade” vattnet har droppats ut. Detta lovar mycket gott inför framtiden!

dscn0152

Åke Naalisvaara visar burkar som innehåller brända ben och vatten. Observera att märkningen HB på några av burklocken i verktygslådan inte står för något drickbart, utan är en förkortning för Haparandabanan. Vid Norrbottens museums arkeologiska undersökningar av fyra järnåldersboplatser längs med Haparandabanans sträckning samlades delar av anläggningar in som innehöll brända ben. Från detta har Åkes Hundtjänst fått material att använda till sin träning av Bella, Cadja och Dasha. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum


Fältförsök med arkeologisökhundar

Under tre dagar denna vecka så har Norrbottens museum och Åkes Hundtjänst gått vidare i träningen av Bella, Cadja och Dasha, genom att göra fälttester på några fornlämningar i trakterna kring Kalix. Vi bjöd in media en av dagarna, då vi gärna vill informera om vårt projekt – även om det är långt ifrån klart. Intresset var mycket stort och representanter från Nordnytt, P4 Norrbotten, NSD och Kuriren närvarade vilket var otroligt roligt! Norrbottens museum har sökt och fått beviljat tillstånd från Länsstyrelsen i Norrbotten att få göra dessa fälttester, då viss provgropsgrävning är nödvändig för att avgöra om hundarna markerar brända ben eller ej. Alla markingrepp som ska ske inom en fornlämning kräver tillstånd från Länsstyrelsen, även för oss arkeologer. Det beror på att fornlämningarna inte ska skadas i onödan.

arkeologihund_20161011_dscf2448

Demonstration av sökning i urvalsbana i samband med pressens närvaro vid de arkeologiska fälttesterna utanför Kalix. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum

Vid fälttesterna har vi framförallt vistats på en boplats söder om Kälsjärv i Kalix kommun. Vid vårt besök kunde vi sorgligt nog konstatera att boplatsen till stor del är sönderkörd av motorcrossar. Vi fann boplatsmaterial i form av skörbränd sten, brända ben och lite kvartsmaterial som sprutat omkring i området. Ledsna arkeologer. Enda fördelen, om man nu kan uttrycka det så, är att vi i många fall faktiskt kunde se de brända ben som hundarna markerade i och med att de låg synliga i markskadorna.

arkeologihund_20161011_kje7762

Bella har nos för arkeologi! Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum

Dessutom markerade hundarna i två boplatsgropar och en skadad boplatsvall, vilket indikerar att det kan finnas brända ben i dessa anläggningar. Dessa har dock inte kontrollgrävts, för tillståndet från Länsstyrelsen innebär bland annat att vi inte får göra kontrollgrävning i konstaterade anläggningar. Däremot har vi kontrollgrävt på några andra ställen som hundarna markerat, tyvärr utan att hitta brända ben. Orsaken till detta kan bero på flera orsaker – hundarna har till exempel markerat några platser som ligger i svag sluttning. Det kanske kan finnas någon plats med brända ben högre upp i sluttningen, som gör att regnvatten har gjort att doftämnena har runnit längre ner. Dessutom ligger platserna mycket nära markskadorna där motorcrossarna har tagit sig fram – och det är mycket troligt att boplatsmaterial har spridits både hit och dit, och kanske landat i renlaven i området. Små vita brända ben blir svåra att hitta om de ligger i renlaven. Funderingarna är många, men efter veckans försök är vi försiktigt positiva. Bella, Cadja och Dasha visar att de i urvalsbana och utplacering av ”smittat” vatten lätt kan markera rätt plats. I fält kunde de också markera områden med brända ben och även markera enskilda ben som låg synligt i markskadorna. Att de dessutom gjort markeringar i konstaterade anläggningar gör ju det hela ännu bättre! Däremot behöver hundträningen fortsätta, Åke och Gunilla har nya funderingar efter fältförsöken och idéer om hur den fortsatta träningen ska gå till. Enligt Åke så har hundarna genomgått ca 1/3 av träningen så framtiden får utvisa hur slutresultatet blir.

dscn0166

Cadja, Gunilla Lindbäck, Åke Naalisvaara och Frida Palmbo på skadad boplatsvall. Spår från motorcrossar går rätt igenom boplatsvallen. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Åke och Gunilla tränar hundarna på sin fritid, vid sidan av ordinarie arbete, vilket medför att träningen tar längre tid än om det skulle finnas finansiering för projektet. Hittills har vi tyvärr inte lyckats få finansiering för hundträningen i vårt spännande arkeologisökhundsprojekt, men förhoppningsvis så kanske det lossnar då vi nu kan peka på de framsteg som har skett. Norrbottens museum kommer att få ersättning för sin insats av Innovationsverksamheten, FoI-enheten inom Norrbottens läns landsting, då planen är att Åkes Hundtjänst ska försöka driva det hela som ett innovationsprojekt. Behovet av finansiering för träningen av hundarna kvarstår dock. Resultatet av veckans händelser ses åtminstone som mycket lovande och vi lär ha all anledning att återkomma…

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Följ gärna Åkes Hundtjänst på Facebook eller via hemsidan Åkes Hundtjänst.