Nu i slutet av oktober kan vi nog säga att vår fältsäsong tagit slut. Den härdade ut i det längsta och det hade börjat frysa under våra senaste uppdrag. Vädrets makter har dock varit på vår sida, så regnkläder och fodrad utstyrsel har inte behövts i någon större utsträckning! Två av våra sista uppdrag för säsongen har tilldragit sig längs med väg E10, mellan Morjärv och Svappavaara. Detta blogginlägg kommer att ägnas dessa uppdrag.
Med anledning av Trafikverkets ombyggnationer av väg E10 har vi gjort både en arkeologisk utredning och en avgränsande förundersökning där i höst. Sträckan mellan Morjärv och Svappavaara är drygt 20 mil, men det var bara valda delar som berördes av våra uppdrag.
Karta över utrednings-, och undersökningsområden, längs väg E10.
Jag börjar med utredningen. Utredningsområdet bestod av fyra större områden: Kulleribacken, strax söder om Svappavaara; Lappesuanto-Avakko; Muorjevaarabackarna, strax norr om Gällivar och Västra Svartbyn-Morjärv, strax norr om Morjärv. Den sammanlagda sträckan längs vägen var ca 30 km. Utredningsområdets bredd varierade mellan ett tiotal meter till ett par hundra meter. Det blev således en hel del traskande i närheten av vägen, men även i skog och mark. Det senare var betydligt trevligare då E10:an är tungt trafikerad och trafiken har ett mycket högt tempo. Knappast någon håller hastighetsbegränsningarna… Att som liten arkeolog befinna sig på vägkanten eller i diket kändes inte helt säkert. Vi hade visserligen tillgång till TMA-bil, men det var svårt att få till den logistiken på ett smidigt sätt. Det var som tur var endast kortare sträckor där vi kände att det hade behövts mer skydd än de varselkläder vi bär.
Vi harvade igenom en hel del kraftigt kuperad och blockig mark, som tärde både på ork och på entusiasmen att hitta lämningar. Går det för länge mellan det man hittar något kan man ibland börja tvivla på sin förmåga, även om man vet att det är terrängen det är fel på… Det som höll humöret uppe var det härliga höstvädret. Personligen tycker jag nog att hösten är den bästa tiden att vara ute i fält! Det är ofta vackert väder och efter någon natt med frost så är mygg och knott inte på hugget längre.
Solig höstmorgon i skogen. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)
Bitvis var det verkligen inte fel på terrängen heller och där hittade vi också fornlämningar. Utredningen resulterade i att 15 nya lämningar registrerades: tre fornlämningar och tolv övriga kulturhistoriska lämningar. Fornlämningarna utgjordes av en boplats av stenålderskaraktär, med avslag och kärnor av kvarts, samt två härdar.
Olof Östlund vid den nypåträffade boplatsen. Infällda bilder visar avslag och en kärna av kvarts. Foto: Tor-Henrik Buljo, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)
På fina tallhedar som ligger i anslutning till myrar finns ofta härdar. Här de två lägena för de nypåträffade fornlämningarna. Foto: Therése Hällqvist och Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)
Även om fornlämningarna ”smäller högre” rent juridiskt, då de har ett starkare skydd av kulturmiljölagen, så är jag lite svag för de övriga kulturhistoriska lämningarna. De vittnar ofta om hårt arbete, inte sällan långt från hem och familj. Vem skulle idag klara av att fara till skogs och göra långa dagar av fysiskt arbete med enkla redskap, bo i tält och laga mat på öppen eld? Okej, jag kan tänka mig någon enstaka i min bekantskapskrets och bland arkeologikollegorna, men inte är det samma virke i oss, som det var ett par generationer tillbaka …?!
Tor-Henrik Buljo registrerar en husgrund (vänstra bilden) och en tjärdal. Foto: Therése Hällqvist, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)
De kulturlämningar vi registrerade vid utredningen var bland annat kolbottnar, tjärdalar och härdar. De senare tror vi har samband med flottning i området, då de återfinns i anslutning till en bäck som delvis grävts om för att underlätta för flottningen. Förutom de nypåträffade lämningarna så återbesökte vi även några lämningar som var kända sedan tidigare. Bland annat Raä Överkalix 340:1, en tjäradal. Det visade sig vara två tjärdalar och en husgrund, så där fick vi revidera beskrivning och området på kartan. Vid kolbottnar och tjärdalar återfinns ofta resterna efter kojor, då både kolmilan och tjärdalen måste vaktas vid bränningen, att gå hem och sova var inte aktuellt (om man inte ”brände hemma” till husbehov förstås).
Javisst ja, jag skulle berätta lite om den avgränsande förundersökningen också!
Ursprungligen skulle fyra boplatser avgränsas vid denna undersökning, men en av dem visade sig ligga under vatten och utgick därför. Avgränsningen av de tre som blev kvar utfördes med maskin. Två av boplatserna kunde avgränsas till exploatörens fördel, det vill säga att inget av arkeologiskt intresse påträffades. Men vid en av boplatserna påträffades fyndmaterial som troligen hör till ytterligare boplatser eller nyttjandefaser. Lämningarna ligger på 45-60 m ö h och kan därmed ha en nyttjandetid på ca 2000 år och som äldst vara 6000 år gamla.
Carina Bennerhag övervakar avtorvningen med grävmaskin. Infälld bild visar ett schakt där skörbränd sten markerats ut med blompinnar. Foto: Frida Palmbo och Carina Bennerhag (infälld bild), Norrbottens museum, CC (by, nc, nd).
Efter dessa uppdrag samlas vi arkeologer återigen på kontoret för vintersäsongen och allt vad den innebär med avrapportering, uppföljning, fakturering, föreläsningar, skolprogram, planering av kommande år, med mera.
/ Åsa Lindgren, arkeolog
