Fokus Gammelstad

Kyrkstäder är något som i det närmaste är unikt för Norrland. De är inte riktigt städer samtidigt som de uppvisar kännetecken typiska för stadsbildningar. Enligt den inventering av kyrkstäder som Ragnar Bergling presenterar i sin skrift från 1964 har det funnits 72 kyrkstäder (med reservation) utspridda över hela Norrland med sin sydligaste utpost söder om Dalälven, i Kopparberg. Majoriteten av kyrkstäderna återfinns i de två nordligaste länen i vårt avlånga land, Norr- och Västerbotten.

Utsikt från klocktornet (uppfört 1852) mot söder. Kyrkstugor trängs kring den medeltida kyrkan. I bakgrunden ses Lule älv. © Norrbottens museum. Foto: Daryoush Tahmasebi

Ett ofta upprepat argument till att kyrkstäder uppstod är de långa avstånden. De stora socknarna och de därmed medföljande långa avstånden till kyrkan skulle då ha medfört ett behov av övernattning vid kyrkhelger. Detta är dock en omtvistad förklaring och tillblivelsen av kyrkstäderna är alltigenom inte lika enkel som det ibland framställs.

Om man tittar på avstånden till kyrkan i t.ex. Luleå socken bodde åtminstone hälften av befolkningen inom 2 mil från kyrkan. Enligt Gunnar Hoppes beräkningar på reshastighet är detta en rimlig ressträcka att hinna fram och tillbaka på en och samma dag på sommarvägarna. På vintervägarna var reshastigheten betydligt högre. Generellt inom nuvarande Norrbottens län bodde omkring 2/3 av befolkningen under 1600-tal inom 2 mils radie från närmaste kyrka.

Det som komplicerar det hela är bl.a. längden på gudsjtänsterna som redan under 1500-talet var långa och motiverade en uppmaning från centralt håll att inte predika mer än en timme. Detta kunde medföra att även de som egentligen kunde hinna fram och tillbaka till kyrkan under samma dag var tvungna att lösa övernattning vid kyrkan.

Med all sannolikhet är det en rad samverkande faktorer, långa avstånd, utdragna gudstjänster, särskilda skriftförhör förlagda till söndag morgon eller lördag eftermiddag, marknadstillfällen och juridiska sammankomster samt rent sociala faktorer som tillsammans skapat behovet av övernattningstugor vid kyrkan. Intressant är då att studera de platser där kyrkstäder inte utvecklades… T.ex. är inte kyrkstadstraditionen lika stark i Tornedalen och enligt Abraham Hülphers saknades det helt kyrkstugebebyggelse i Övertorneå 1758. Detta är också något som påpekades i brevväxlingen inför kyrkstadsregleringen 1817 och man förundras från centralt håll över att befolkningen i Tornedalen klarar sig utan kyrkstugor trots långa kyrkvägar och hårt klimat. Kan det bero på familjeorganisationen? Mycket sannolika hypoteser har framförts att man levt i storfamiljer och större släktnätverk i Tornedalen, har man då hyst in sig hos släkt vid kyrkobesöken? Har man alls övernattat?

Luleå Gammelstad

I Luleå Gammelstad beskrivs kyrkstugebebyggelsen för första gången av Johannes Bureus år 1600. Han beskriver vid sitt besök en etablerad bebyggelse och företeelse där alla bönder i socken har en stuga invid kyrkan som de bor i vid kyrkhelgerna. I Gammelstad har alltså etableringen kyrkstaden skett senast under 1500-tal, det är dock idag inte möjligt att datera tillkomsten av fenomenet. Ett ursprung i medeltid går inte att utesluta.

Platsen för Gammelstad har dock varit sockencentrum från åtminstone tidigt 1300-tal då ett kapell omnämns för första gången 1339, prästgården (som låg vid nuvarande Hägnan) omnämns för första gången 1374.

Det arkeologiska fyndmaterialet från de bägge lokalerna indikerar endast en svedjebränningsfas på platsen för blivande Gammelstad under perioden föregående etableringen av kapellet och prästgården. Denna svedjebränning är daterad som tidigast till sen vikingatid (1000-tal e.Kr.) men uppträder i ett antal olika kronologiska skeenden fram till 1300-1400-tal. Man har troligen svedjebränt i flera skeden för att komma åt betesmark alt. odlingsmark, inga tecken på odling finns dock under vikingatid enligt de pollenanalyser som genomförts. Odling uppträder dock i kustområdet senast under 1200-tal efter pollenanalyser från intilliggande Mattisberget.

Platsen för kyrkstaden och prästgården får alltså sin centrala betydelse i och med etableringen av kapell och prästgård.

Det går dock inte att utesluta att det funnits en centralplats på annan plats inom den blivande socknen, i likhet med t.ex. Piteå socken där ett tidigare centrum återfinns vid G:a Kyrkbyn där man vid arkeologiska undersökningar återfann rester efter ett 70-tal byggnader och där de funna föremålen indikerar en livlig handel och hantverk. Denna plats är daterad till 1200-tal, möjligtvis slutet av 1100-tal. Under 1300-1400-tal flyttades sockencentrumet till nuvarande Öjebyn pga. landhöjningen för att sedan återigen flyttas efter stadsbranden 1666 till nuvarande Piteå, även denna gång pga. landhöjningen.

Marknadsplats?

När det gäller Gammelstad som marknadsplats vet vi att grundandet av köpstaden 1621 (som var på gång redan under 1500-talets andra hälft) var ett försök från statligt håll att koncentrera handeln till en plats och få slut på landsköpet. Landsköp hade bedrivits av landsköpmän och birkarlar sedan åtminstone 1200-tal och var en nödvändighet för avsättningen av varor från och till befolkningen i de stora socknarna i Norr- och Västerbotten. Det var helt enkelt väldigt krångligt och svårt att ta sig till en plats nere vid kusten för att avsätta sina varor där, det var mycket enklare med en decentraliserad handel där handelsmännen anlände till lokala och mer närliggande handelsplatser ute i socknen.

Grundandet av staden var alltså ett av maktens instrument för kontroll av handeln och kom på sikt att visa sig mycket effektivt i att kontrollera den rika handel som bedrevs i nuvarande Norrbotten under tidig medeltid och framåt (trol. med början under yngre järnålder). Framför allt ville den svenska staten åt inkomsterna från det lukrativa fisket och pälshandeln. Bottniska handelstvånget var även det en del av denna politik. Politiken kom så småningom att leda till att birkarlarnas handelsmonopol bröts och att ett mycket gammalt och väl fungerande handelssystem med primärt öst-västlig inriktning upphörde och kom också att innebära en sänkning av välståndet för befolkningen i Norrbotten. I förlängningen innebar det att Norrbotten införlivades i Sverige.

I det arkeologiska materialet från Gammelstad och Hägnan har vi fram till idag inte kunnat återfinna vad vi kan kalla en handelsplats, inga lämningar i paritet med de som hittades i G:a Kyrkbyn i Piteå har återfunnits. Frågan om Luleå Gammelstads position som handelsplats innan 1600-tal är alltså obesvarad, likaså var denna återfinns.

Porsön?

En möjlighet är att Porsön strax öster om Gammelstad döljer denna handelsplats, Porsön som ibland likställts med ”Pyrte” som omnämns som en stad i Luleå socken i en handling från 1374. Intressant i detta sammanhang är att det finns en muntlig berättartradition och ortnamnshistoria som stöder detta. Idag återfinns på Porsön namn som Köpmanhällan, Köpmansundet, Skutön, Hamna och Björkön (anspelar etymologiskt på birk = handel, handelsplats). Ett annat alternativ som lyfts fram är att handelsplatsen låg vid prästgården, men även där saknas indikationer i materialet, dock kan detta bero på att endast en begränsad yta av den gamla prästgården undersökts.

Det finns alltså en mängd frågetecken att räta ut, inte bara när det gäller kyrkstaden som fenomen utan även betydelsen av platserna där de återfinns. Vår ambition och utgångspunkt vid Norrbottens museum är att fortsätta den sammanställning som nu utförs i GIS-form av de arkeologiska undersökningarna i Gammelstad för att förhoppningsvis kunna svara på några av de frågetecken som finns kring platsen. Om inte annat kan vi formulera nya frågor och inriktningar för de framtida undersökningarna.

Tack för denna gång, Nils Harnesk.

Den lilla arkeologin

Under tidiga juni genomförde Norrbottens museum en arkeologisk besiktning i det lilla samhället Sunderbyn som ligger lite drygt 1 mil nordväst om Luleå.

Byn är tidigast belagd i skriftliga källor från 1502 men är redan då den i särklass största byn i Luleå socken, Luleå socken som då omfattade ett enormt område.

1543 tecknas byn för 19 hemman samt ett kyrkohemman och taxeras för 1154 skälsland fördelat på 974:144:36 på åker, äng respektive fiske. Ett skälsland utgjorde 0,432 hektar.  Detta att jämföra med två näst största byarna Alvik med sina 24 hemman och 981 skälsland och Ersnäs med 21 hemman och 861 skälsland. Troligt är att byn tillhör en av de äldsta i socknen, dels på grund av sin storlek men även pga. sin närhet till socknens centrum och dess läge vid Luleälvens utlopp i Bottenviken. Byn etableras troligen under 1300-tal och den bör vara samtida med kapellet och prästgården i nuvarande Gammelstad och Hägnan.

Det finns en rad tolkningar kring ortnamnet Sunderbyns betydelser, den som dock är troligast är att namnet avser ”de som bor vid sundet/sunden” dvs. byn har fått namn efter tidigare sund på platsen.

Bebyggelsen under 1500- och 1600-tal återfanns dels kring Kråkberget (platsen för besiktningen) samt vid en plats kallad Kläppen. Åkermarken utgjordes dels av Lergärdan, mellan Kläppen och Kråkbergsområdet, dels av nuvarande Hammarenområdet, söder om Kråkberget samt senare Årdren och Kråkänget ned mot älven.

Namnen Kråkberget  och Kråkänget anses stamma från släkten Kråka. Nils Andersson Kråka är den första av släkten som uppträder i historiska källor då denne år 1574 köpte kyrkohemmanet i Sunderbyn, denne tvingades sedan låta köpet återgå år 1579. Släktens stamhemman var det som senare kom att få nummer 21 och benämndes ännu 1950 som ”Kråkhemmanet” och moränhöjden där gården legat fick därefter namnet Kråkberget. Släkten Kråka kom att ha en framstående ställning i Luleå socken från 1500-talets andra hälft till åtminstone 1700-talets början, de var från början birkarlar och sedermera lappmarksfogdar, borgare och handelsmän. Ett antal medlemmar ur släkten var i perioder borgare och rådmän i Stockholm. Det sägs att Nils Andersson Kråka hade en stor del i den marknadsreform som Karl IX genomförde och som sedan skulle leda till grundadet av köpstäderna, däribland Luleå. Släkten Kråka har även gett upphov till gatunamnet Kråkbergsvägen.

På 1770-talet flyttades kaptensbostället till hemman nummer 12 i Sunderbyn vilket ledde till att Sunderbyn kom att bli bostadsort för de högre militärerna, så småningom slog sig lantmätare, häradsskrivare, läkare också ned i Sunderbyn vilket gjorde byn till en allvarlig konkurrent till Luleå om var residenset skulle placeras när länet klövs 1810. Även landshövdingen mellan 1811-1816 hade sin bostad i Sunderbyn vilket också satt sina spår i gatunätet i form av landshövdingevägen.

Det fanns alltså en chans att lämningar och/eller kulturlager från Sunderbyns allra äldsta delar fram till historisk tid kunde återfinnas på denna mycket centrala plats i byn som besiktningen skulle genomföras på.

Besiktningsområdet © Norrbottens museum. Fotograf: Frida Palmbo

Vi gick in dock med låga förväntningar då tomten som skulle exploateras nyttjats som åker- och ängsmark sedan åtminstone tidigt 1900-tal vilket kunde tänkas ha påverkat ev. lämningar till det sämre. Vid rektifieringen av de allra tidigaste historiska kartorna kunde dessutom ingen bebyggelse observeras på just denna plats.

Tyvärr uppvisade platsen inga avsatta kulturlager eller anläggningar, endast lämningar efter sentida gärdesgårdar kunde observeras i schakten.

Sunderbyns tidigaste historia får alltså vänta ett tag till med avslöjas…. Mvh Nils Harnesk

Får…nyfikna åskådare. © Norrbottens museum. Fotograf: Frida Palmbo