Etikettarkiv: Brända ben

Hur gör man enklast små hål i över 700 plastpåsar?

Publicerat av
Svara

Tänk att det har redan har gått en månad av 2016. Tiden går verkligen fort – och de flesta av oss arkeologer har fullt upp med rapportskrivning även en bit in på detta nya år. En vanlig fråga som vi brukar få är ”Men vad gör ni på vintern då?”. Så här dags på året så är det framförallt rapportskrivning som gäller, på sådant som inte hunnits med under föregående år. Under 2015 hade Norrbottens museum en hel del arkeologiska undersökningar (utgrävningar) och då blir det en hel del att ta hand om när man kommer in på kontoret igen och har tid avsatt för rapportarbetet.

Fyndregistrering och att göra små hål i över 700 påsar
Under 2015 undersökte Norrbottens museum delar av två boplatser i närheten av Sikfors, längs med väg 555, med anledning av Trafikverkets planer på att förbättra vägsträckningen mellan Sikfors och Älvsbyn. Vid undersökningarna hittades en hel del fynd, framförallt av brända ben, men även lite rester efter redskapstillverkning i kvarts, kvartsit och flinta, en del av ett nordbottniskt redskap, en del av ett sänke och lite rödockra. Nu under januari så har undertecknad arbetat med fyndregistrering av alla de fynd som påträffades vid undersökningen. Det blev över 700 fynd där majoriteten utgörs av brända ben från de matrester som har hittats vid utgrävningarna. Nu är det så att arkeologiskt benmaterial ska förvaras i plastpåsar av tjockare modell, då de fyndpåsar som vi använder i fält består av en sorts plast som vittrar sönder relativt snabbt. Dessutom behöver man göra en massa små hål i dessa påsar, så att benmaterialet kan andas.

DSCN0203[1]

Brända ben i den typ av fyndpåsar som används i fält – skrivfälten behövs för att skriva ner de fynduppgifter som behövs, exempelvis fornlämning, typ av arkeologiskt arbete, vart någonstans och fyndets id. Till höger syns en fyndpåse av tjockare typ, med hål så att benen kan andas.

Så i samband med fyndregistreringen – då fynden registreras i ett program som heter Intrasis och som är speciellt framtaget för arkeologiska undersökningar – har fyndetiketter fyllts i med de uppgifter som behövs för att man ska kunna identifiera fynden och små hål har tagits upp i påsarna. Efter diverse olika försök konstaterades att enklaste sättet att ta upp dessa hål var med hjälp av ett/en don/pryl. Genom att lägga en bunt fyndpåsar på en tjock frigolitbit var det relativt enkelt att ”hacka” upp hål med hjälp av donet/prylen.

DSCN0206[1]

Håltagning i fyndpåsar pågår!

Fyndetiketter har sedan häftats fast i de tjockare plastpåsarna och de brända benen har lyfts över till dessa påsar. Relativt tidsödande…

DSCN0205[1]

Fyndetiketten häftas fast på insidan av fyndpåsen, som sedan rullas ihop upptill och häftas igen.

DSCN0207[1]

Fyndpåse klar!

DSCN0208[1]

Fyndpåsarna förvaras därefter i fyndback och kommer att förvaras bland de arkeologiska samlingarna i Norrbottens museums föremålssamlingar.

Bilder till Norrbottens museums bildarkiv
Samtidigt som undertecknad har sysselsatt sig med fyndregistrering har min kollega Carina Bennerhag arbetat med de bilder som tagits under den arkeologiska undersökningen. Då en arkeologisk undersökning innebär ett borttagande av en fornlämning så är fotograferingen en del i dokumentationen som ska bevaras för eftervärlden. Fotografierna får filinformation som bland annat berättar vad bilden föreställer, vilka som eventuellt är med på bild och vart bilden är tagen. Bilderna med tillhörande fotolista levereras sedan till Norrbottens museums bildarkiv. På så vis kan man få fram viktig information om vad bilden föreställer även i framtiden. Så småningom kommer bilderna att bli sökbara på internet genom Carlotta, en databas för Norrbottens museums föremål och bildarkiv och som finns att hitta på: http://nbmcarlotta.nll.se/web

Digitalisering av ritningar
Vid arkeologiska undersökningar dokumenteras anläggningar och kulturlager genom ritningar, vilket kan göras både i plan och i profil. Vid undersökningarna längs med väg 555 hittades bland annat några härdar och två gropanläggningar som har dokumenterats i profil. Då det är flera olika personer som har ritat dessa profilritningar är det inte alltid teckenförklaringen är likartad. Som ett led i rapportarbetet för undersökningarna längs väg 555 har profilritningarna renritas digitalt i ArcGIS, ett program som vi bland annat använder för att framställa de kartor som är med som bilagor i våra arkeologiska rapporter.

DSCN0210[1]

Profilritning av en av de härdar som undersöktes av Norrbottens museum längs med väg 555 sommaren 2015.

Bilaga 8

Renritning av samma anläggning som på bilden ovan, klar att infogas i rapporten över den arkeologiska undersökningen längs väg 555.

Skolprogram
Rapporten börjar äntligen vara någorlunda klar. Samtliga analysresultat har nu kommit och kommer att införlivas i rapportens resultatdel. I projektet ingick även en kommunikativ del, där vi kommer att åka ut till skolan i Sikfors med ett skolprogram riktat till skolans alla elever, från förskola upp till årskurs 6. Barnen kommer att få en gemensam introduktion om stenålder i Norrbotten där resultaten från undersökningarna i närheten av Sikfors kommer att ingå. Sedan kommer barnen själva att få prova på att vara arkeologer, vilket brukar vara uppskattat när vi åker ut till skolorna med skolprogrammet ”Arkeolog för en dag”. Vi har då med oss sandsäckar där vi gömmer fynd som barnen sedan får gräva fram med hjälp av pensel, skärslev och sil. Därefter så får barnen försöka gissa vad det är för fynd som de har hittat och vad de kan ha använts till. Vi hoppas att barnen i Sikfors kommer att tycka om vårt skolprogram – och vem vet, kanske vi kan inspirera till nya blivande arkeologer?!

 

Vid tangentbordet: Frida Palmbo

Arkeologisökhundar i ropet.

Publicerat av
3

För några år sedan i samband med att min kollega Frida Palmbo och jag var och gjorde en arkeologisk utredning i trakterna av Aareavaara föddes en idé. Vi hörde på bilradion om att hundar inom sjukvården kunde detektera cancer genom att lukta på patienters blodprov eller urinprov. Vi satt på ett par stubbar på lunchrasten och pratade om att ”Det där borde ju vara möjligt att använda även inom arkeologi!”.

Brända ben borde vara idealiskt för att hitta de flesta boplatser, resonerade vi. I Norrbotten består stora delar av naturen av tallskog och granskog. I den typen av naturligt sura jordar (podsoljord) förmultnar obrända ben och andra obrända organiska material fort, men brända ben har en förmåga att bevaras genom tusentals år. Brända ben är dessutom med säkerhet kopplat till mänsklig verksamhet eftersom sannolikheten är ganska liten att ett djur skulle självdö, få benen rensade från kött, samlade på en ytmässigt begränsad yta, och sedan brännas i en naturlig skogsbrand. Brända ben är matrester som människor slängt i elden. De finns på boplatser från äldsta stenålder och framåt. Att ha brända ben som måldoft (eller ”etikett”) att söka för en specialsökhund, borde vara idealiskt.

Frida kände sedan tidigare två hundförare; Gunilla Lindbäck (som dessutom är utbildad arkeolog) och Åke Naalisvaara (som utbildar specialsökhundar). De nappade på idén och använde brända ben som Norrbottens museum lånat ut till dem för att göra tester i en urvalsbana inomhus. (Benen kommer från arkeologiska utgrävningar från 1970- eller 1980-talet, men saknar dokumentation. De kan alltså inte användas till arkeologiska analyser eftersom vi inte vet varifrån de kommer). Resultaten var mycket lovande: Hundarna markerar när de hittar doften av brända ben, ingen tvekan om den saken. Men för att övertyga länsstyrelse och möjliga finansiärer att detta kan vara framtiden, krävs mer än att hundarna bara markerar för brända ben i en urvalsbana inomhus.

Vi gjorde därför en litteraturstudie för att se vad som hittills skrivits om hundars luktsinne. Det skulle helst vara vetenskapligt granskade (peer reviewed) artiklar. Det finns färre än man tror, trots att hundens luktsinne varit känt sedan länge. Mycket har skrivits, men ofta har det som skrivits mera varit försök av typen ”testa och kör”, utan någon större noggrannhet i vare sig beskrivning av metoder eller statistik. De flesta vetenskapligt gångbara artiklar som skrivits handlar om sprängmedelssökning, narkotikasökning, skadedjurssökning och sökning inom medicin (cancersökning). I flera av artiklarna är träffprocenten av korrekta markeringar från hundarnas sida imponerande hög, och i de fall som hunden presterar sämre är det ofta kommunikationen mellan hund och människa som brister, d v s hunden har inte förstått vad det är som människan vill att hunden ska leta efter. Kontaminering av dofter, handhavandefel med måldofter och kontrolldofter, samt handhavandefel med hundar ställer till det.

Arkeologi-hundar? Sökhundar i forskningens tjänst. Litteraturstudiens framsida.

Arkeologi-hundar? Sökhundar i forskningens tjänst. Litteraturstudiens framsida.

Vill du gå djupare in i litteraturstudien och hundarnas resultat kan du öppna och läsa den via den här länken:

Arkeologisökhundar litteraturstudie

Frågan är nu hur man bäst går vidare. Vi har hundförare som är intresserade och vi har arkeologer som är intresserade. Problemet är tid och pengar. Tid för att utveckla metoder att träna hundarna. För att kunna använda hundarna som specialsökhundar på brända ben måste vi först lära dem att hitta etiketten i en inomhusbana. Vi måste vara säkra på att alla felkällor är bortsorterade och vi måste ha en hög träffsäkerhet hos hundarna. Därefter måste hundarna bevisa att de klarar jobbet i fältförsök utomhus på en plats där brända ben grävts ned (eller doften i form av bomullskompresser som fått ta åt sig doft från benen). Slutligen måste de bevisa att de kan hitta brända ben på äkta fornlämningar, och då måste man välja sådana fornlämningar där det sedan tidigare är känt att brända ben finns. Sådan testverksamhet på riktiga fornlämningar kommer att kräva godkännande från länsstyrelsen. Slutligen måste hunden och föraren godkännas, (certifieras – ”få ett körkort”). Eftersom det – vad jag förstår – inte finns någon utarbetad standard vad hundarna ska klara av så är det oklart vem man ska vända sig till att certifiera. Kanske blir det så att vi själva tillsammans med Åke och Gunilla får utarbeta någon slags standard. Processen tar arbetstid och pengar och det är det som vi söker nu. Eftersom andra arbetsuppgifter kräver våra resurser och tid så kan varken Norrbottens museum eller Åkes Hundtjänst ”bara göra” det här, vi måste hitta finansiering.

I detta skede kom arkeologidagen med perfekt timing för att berätta mer för allmänheten om detta. På söndagen den 30 augusti höll jag en föreläsning (som föregicks av ett radioinslag på P4 Norrbotten) om sökhundar som hjälpmedel inom arkeologin. Arkeologidagen sammanföll i år med den s.k. Grandagen på Grans Naturbruksgymnasium, som dessutom har en hundtränarutbildning Ett bra ställe att föreläsa om sökhundar och arkeologi. Litet uppmärksamhet kanske skapar nya förutsättningar?

Arkeologidagen är ett arrangemang som riksantikvarieämbetet ligger bakom och som museer och andra arkeologi-institutioner kan delta i. Riksantikvarieämbetet sprider sedan information över hela Sverige om alla föreläsningar, visningar och andra saker som händer den dagen. Det var den informationen som gjorde att Sophie Vallulv, arkeolog och hundförare från Småland, kontaktade mig bara några dagar innan arkeologidagen. Hon berättade att hon tränat sin hund att hitta humanosteologiskt material (d v s ben från människor). Hon hade skrivit sin Masteruppsats i ämnet.

Sophie Vallulvs Masteruppsats, framsida.

Sophie Vallulvs Masteruppsats, framsida.

Det är märkligt hur flera människor ibland får samma typ av idéer. Specialsökhundar i arkeologi både i Småland och i Norrbotten! Vallulv berättade också att det skulle sändas ett inslag om hennes hund i SVT:s program Vetenskapens Värld den 7 september. Inslaget visar hur de söker efter humanosteologsikt material i Sandby Borg på Öland. Titta gärna på det i SVT play om ni inte sett det redan.

Inslaget är synligt fram till 5 mars 2016. Här är länken:

Vetenskapens värld innehållande inslag om arkeologisökhund

Vi arkeologer skulle tjäna enormt mycket i tid och arbetsinsats, men också i miljöhänseende om vi slapp använda grävmaskin för att lokalisera lämningar. Om man kan gå direkt på de platser som hundarna markerar så blir vi mycket effektivare. Om vi arkeologer blir snabbare och effektivare är det till fördel för dem som betalar för arkeologin. En klar samhällsvinst alltså.

Är sökhunden en del av arkeologins framtid? Det återstår att se, men nu finns det i alla fall en certifierad hund i södra Sverige och flera arkeologer och hundförare som är intresserade. Det är en bra början.

/Vid tangentbordet denna gång: Olof Östlund