Under maj och juni förra året genomförde Norrbottens museum arkeologiska förundersökningar av totalt 13 boplatser längs med väg 555, mellan Sikfors och Älvsbyn. En arkeologisk förundersökning går ut på att avgränsa en fornlämning och ta reda på hur stor den är i både ytled och djupled. Undersökningen gjordes med anledning av Trafikverkets planer på att förbättra vägsträckningen mellan Sikfors och Älvsbyn. Boplatserna ligger i direkt anslutning till vägen och kommer att påverkas av den kommande exploateringen då ny mark kommer att tas i anspråk. Nu i år utför vi en arkeologisk slutundersökning av 2 av de totalt 13 boplatserna som förundersöktes förra året. Boplatserna ligger mellan Sikfors och Tvärån i Piteå och Älvsby kommuner.
På bilden ses gropanläggningen som undersöktes vid förundersökningen i profil. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum
Arkeologisk slutundersökning
En arkeologisk slutundersökning innebär att fornlämningen grävs bort så att det sedan är fritt fram för exploatering. Därför krävs det en noggrann dokumentation och tolkning av den fornlämning som grävs bort, för det som inte tas tillvara vid slutundersökningen är och förblir förlorat. Nu är boplatserna som ligger längs med väg 555 mycket stora och både de arkeologiska förundersökningarna som vi gjorde förra året och de slutundersökningar som kommer att genomföras i år sker bara inom den del av boplatsen som påverkas av vägförbättringsåtgärderna. Därför kommer stora delar av fornlämningarna finnas kvar även efter den arkeologiska slutundersökningen.
En av de härdar som undersöktes vid förundersökningen längs väg 555. Härden ses som en mörkbrun färgning som avviker från den omgivande marken. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum
Boplatser från yngre stenålder
Vid den arkeologiska förundersökningen av de två boplatser som gått vidare till slutundersökningen hittade vi tre anläggningar: två härdar (eldstäder) och en gropanläggning. I anläggningarna hittade vi brända ben, som är de matrester som människorna slängt i elden – dels för att bli av med skräpet och säkert även för att undvika att locka till sig skadedjur och vilda djur. De brända benen har skickats till en osteolog, en benexpert, som kunnat identifiera olika arter i benmaterialet. Tack vare den osteologiska analysen vet vi att sälen har varit det dominerande bytesdjuret för de människor som vistats på dessa boplatser, följt av fisk, bäver och andfågel. Ett av sälbenen har kunnat identifieras till vikaresäl och bland fiskbenen har arterna sik, gädda och skrubba (en slags flundra) identifierats. De brända benen har vi även skickat för C14-analys och boplatserna har visat sig vara från tiden mellan 3000-2600 f.Kr.
Brända ben. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum
Annorlunda landskap jämfört med idag
Vid tiden omkring 3000-2600 f.Kr. såg landskapet vid Sikfors helt annorlunda ut jämfört med idag. När havet stod omkring 50 m över dagens nivå för ca 2600 låg boplatserna på en halvö inne i en havsvik i anslutning till Piteälvens dåvarande mynningsområde. Det är ett fint läge på en större halvö, invid både en havsvik och en sjö.
Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. ange ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695
Läget har antagligen valts med omsorg då det funnits goda förutsättningar för både säljakt och fiske. De brända ben som hittats på boplatserna indikerar att näringsfånget främst har varit inriktat på maritima resurser som säl och fisk. Med ledning av benmaterialet och boplatsernas läge i den inre delen av en havsvik har dessa boplatser troligtvis använts under barmarksperioden sommar-höst, då bland annat siken leker och samlas i stora stim och vikaresälen går närmare kusten in i vikarna för att jaga lekfisk.
Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. Boplatserna som ingår i slutundersökningen syns i form av de röda prickarna på kartan. ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695
Vi har inte hittat så många fynd på boplatserna utöver den stora mängd brända ben som hittats i anläggningarna. Utifrån resultatet av förundersökningen antar vi att boplatserna har använts vid tillfälliga jakt- och fångstexpeditioner i området. Det blir spännande att se om årets utgrävningar stärker denna teori eller om vi hittar några andra fynd och anläggningar som ger helt andra ledtrådar. Vi lär få anledning att återkomma när vi har resultatet från sommarens utgrävningar som påbörjades 8 juni och som längst pågår till 26 juni.
Vid tangentbordet denna vecka: Frida Palmbo
Läs om tidigare blogginlägg som berör de arkeologiska undersökningarna längs med väg 555:
Nu är fältsäsongen igång!
I väntan på analyser – arbetet efter en arkeologisk utgrävning
