Brända ben eller sprängd arkeolog? Om att våga livet för en gammal kustboplats på Bodens skjutfält.

Även om jag aldrig gjorde värnplikten har jag en alldeles speciell relation till Bodens skjutfält. Ett av de första uppdragen som jag gjorde för Norrbottens museum var en inventering av en stor del av skjutfältet. Det är 12 år sedan nu. Bortsett från att få uppleva känslan av att hitta stenåldersboplatser den sommaren, låg det stora spänningsmomentet i det faktum att en eller annan blindgångare kunde ligga kvar i marken efter militärens övningar. Jag fick genomgå en säkerhetskurs och lära mig vilka granater som var mer farliga än andra, men blev samtidigt försäkrad om att militärens desarmeringsteam hade rensat bort alla oexploderade granater. Eller nästan alla. Det var inte så lätt att veta. Någon enstaka granat kunde det hända att de hade missat. Skjutfältet har använts i mer än 100 år och man var inte så noga med att samla ihop blindgångare under de första åren.

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Varje gång den sommaren, när min jordsond stötte emot något metallskrot någonstans under markytan, kände jag hur jag frös till is…för att några sekunder senare konstatera att jag fortfarande levde och mådde ganska bra (bortsett från den lätt förhöjda pulsen). Den där känslan av isande skräck var det bestående minnet av inventeringen, i kombination med en lätt resignerad känsla när jag insåg att i princip varenda fornlämning som jag påträffade var svårt skadad av årtionden av terrängkörning med tunga fordon.

De fornlämningar som jag besökte då har försvaret numera märkt ut både i terrängen och på sina kartor, så det ska inte förekomma någon mer terrängkörning som skadar dem. Men skadan är redan skedd och tyvärr verkar allmänheten inte bry sig särskilt mycket om förbudsskyltar. Det förekommer rikligt med färska spår efter enduro- och crossmotorcyklar när man besöker skjutfältet. Det känns inte bra att se skadegörelsen och jag vill helst undvika att besöka detta område.

Kanske var det därför som jag inte jublade jättehögt när Trafikverket förra sommaren gav Norrbottens museum i uppdrag att undersöka (alltså gräva) i en stenåldersboplats intill Aldersjöns badplats. Anledningen till undersökningen var att Trafikverket skulle bredda och förbättra väg 582 mellan Boden och Selet. Vägarbetena skulle komma att skada fornlämningen och länsstyrelsen hade därför satt som krav att Trafikverket skulle bekosta en arkeologisk undersökning. Både boplatsen, vägen och badplatsen ligger inom skjutfältets gränser. Eftersom badsjön ligger där den ligger, borde det innebära att militären varit väldigt noggranna när de rensat omgivningarna på saker som säger ”pang” när man rör vid dem. Det skulle ju se illa ut om någon badgäst strök med när de grävde ett sandslott. Ändå kändes det som en trygghet för oss arkeologer att ha en minröjare med från försvaret under undersökningen, för att leta igenom ytorna med metalldetektor innan vi började gräva.

Boplatsen (som kallas Raä Överluleå 413:1 i fornminnesregistret), är större än den yta som vi hade i uppdrag att undersöka. Tyvärr visade det sig att de ytorna närmast vägen som ingick i undersökningsområdet, är de delar av boplatsen som har de största skadorna. Längs med dikeskanterna går terrängkörningsstråk med mängder av djupa hjulspår. Sanden ligger helt bar utan vegetation där trafiken varit som intensivast. Crossmotorcyklar och stridsvagnar har sprättat omkring alla fynd så att ingenting ligger kvar i sitt ursprungliga läge. I undersökningsområdet saknas också en del av boplatsen på grund av en gammal grustäkt, där stora markytor grävts bort. Även när väg 582 en gång byggdes förstördes en stor del av boplatsen när jordmassor grävde bort.

Inom undersökningsområdet hittade vi en skrapa av kvarts och restprodukter av redskapstillverkning i kvarts, kvartsit, flinta och skiffer. Flintan är importerad eftersom den inte finns naturligt i våra trakter.

Skrapa av kvarts från Raä 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Skrapa av kvarts från Raä Överluleå 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Avslag av kvartsit från Raä 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Kvartsitavslagen visade en fin bifacial slagteknik och tryckteknik,  som kan användas för att t.ex. tillverka flata pilspetsar med tvär bas (se pilspets i tidigare blogginlägg här). Pilspetstypen började tillverkas för ungefär 4000 år sedan. Vi fick också en datering på brända ben som pekar mot samma ålder. Dateringen visade att benen var 3800 år gamla eller äldre, men eftersom landhöjningen inte lyft platsen ovanför vattenytan förrän vid ca1800 f.Kr. kan inte boplatsen vara äldre 3800 år. Boplatsen låg då vid på den yttersta delen av fastlandet vid en relativt grund bukt vid kusten av den dåtida Bottenviken. Boplatsen hade ett väl skyddat läge från vindarna från de öppna vattnen i öster, och där fanns möjligheter till både jakt på land och fiske vid kusten och i insjöar ett par kilometer från boplatsen.

Karta ur rapporten. Kustlinje vid 1700 f Kr. © Lantmäteriet Dnr 2012/0106 och © Norrbottens museum. (Bearbetning av karta Olof Östlund, Norrbottens museum)

Karta ur rapporten. Kustlinje vid 1700 f Kr. © Lantmäteriet Dnr 2012/0106 och © Norrbottens museum. (Bearbetning av karta Olof Östlund, Norrbottens museum) Klicka på bilden för att göra den större.

Benmaterialet kommer från däggdjur av mindre och medelstor storlek, samt från gädda. Det hade varit kul att få veta ännu mer om vilka djurarter som man jagat och ätit, men tyvärr var benen för fragmentariska för att ge svar vilka däggdjur det rör sig om. Terrängtrafikens kringsprättande av sand och ben har förmodligen inte underlättat bevarandeförhållandena.

Det intressanta med den här skadade boplatsen är att se den som en pusselbit i någonting större. Det finns fler kustanknutna boplatser från samma tid i Norrbotten (se kartan), och det är i jämförelsen med fynden från de andra boplatserna som även den här boplatsen har sitt stora värde. Om vi undersöker några boplatser till från samma tid som ligger vid kusten så går det kanske att se mönster och få en samlad bild över hur människorna levde vid den här tiden.

Hade boplatsen inte varit så sönderkörd hade vi kanske kunnat få fram mera, men vi får vara glada åt den information som vi trots allt lyckades få fram. Vi kan ju också finna en viss tröst i att ha klarat oss undan explosioner under arbetets gång. Sådana händelser lämnar jag med glädje över till de fiktiva filmhjälte-arkeologerna. De är ju som bekant osårbara.

Vid tangentbordet idag:  Olof Östlund

Rapportens framsida

Rapportens framsida

Människor är människor: Jag tror att de älskade sina barn de också…

”Successful farmers have social relations with each other, while hunter-gatherers have ecological relations with hazelnuts.”

(ur Bradley: The social Foundation of Prehistoric Britain (1984)  )

Citatet som jag återger här är ett citat som har upprepats av ganska många arkeologer vid det här laget, men det förtjänar att upprepas igen. Det Bradley berör är ett problem som handlar om hur arkeologer genom åren har beskrivit människor olika beroende på om de levde under jägarstenåldern (mesolitikum), eller om de levde under bondestenåldern (neolitikum).

Jägare-samlare har enligt Bradley i huvudsak beskrivits som tvångsmässigt följande naturens alla skiftningar och nycker, medan bönder har fattat sina beslut i förhållande till sina värderingar och övriga människor i omgivningen. Naturligtvis är det inte så. Bönderna är precis lika mycket beroende av naturens växlingar (torka, missväxt) som jägare-samlare (om inte mer), samtidigt som jägare-samlare varit beroende av andra människor runt omkring. Antalet människor må ha varit färre under jägarstenåldern, men relationerna mellan människor har naturligtvis spelat en stor roll i det liv som de har levt. Människan är en social varelse, utan andra människor att samspela med är vi riktigt illa ute.

Det är väldigt lätt hänt att vi i det arkeologiska arbetet, ute i fält och inne på kontoret glömmer bort att det är människor som vi har att göra med. Arkeologi tenderar att ofta handla om de fysiska spår som tidigare människor lämnat efter sig, och inte människorna själva.

Jag var inbjuden att hålla ett föredrag på Ájtte fjäll- och samemuseum igår, i samband med Jokkmokks marknad. Jag berättade om mitt favoritämne: Boplatserna i Aareavaara. Jag pratade om inlandsis, landhöjning, 14C-dateringar, sedimentproppar och analyser av pollen från propparna och vilken typ av vegetation som fanns när boplatserna användes. Jag pratade om stenrester från redskapstillverkning och spridningsbilder av fynd, och om rester av ben och om jakt. Det blev också en del prat om invandringsvägar.

Men det saknades en viktig beståndsdel i berättelsen om Aareavaara: Människan.

Under slutet av föreläsningen om Aareavaara skiftade jag därför perspektiv från att berätta om fakta, till att göra reflektioner. Hur tänkte människorna som kom till platsen, hur såg de på sin värld? Vad var det som drev dem? Varför kom de till Aareavaara? Jag började kasta ut frågorna till publiken och prata kring svaren, men tiden var begränsad och frågestunden skulle strax ta vid.

På vägen tillbaka till Luleå fortsatte jag att reflektera över de här människorna som befann sig alldeles intill inlandsisen. Vad kände de? Älskade de sina barn? Sjöng de när de var glada? Vad skrattade de åt, vad var det för någonting som gjorde dem ledsna? Hur levde de tillsammans? Hur såg familjekonstellationerna ut? Det är så många frågor som verkligen är intressanta, men som vi troligen aldrig kommer att få svar på. Men det hindrar ju inte att man funderar på frågorna.

Vad var det som lockade de här människorna att komma till Aareavaara och kanten på glaciären? Ville de bara av ren nyfikenhet se hur mycket mera is som smält bort sedan förra sommaren, samtidigt som de passade på att jaga? Eller var det någonting annat som gjorde att de kom dit? Europa var inte direkt överbefolkat vid den här tiden, så varför flytta över huvud taget?

Bland arkeologer har det funnits flera olika förklaringar till varför människor flyttat under förhistorien. En förklaring är naturdeterministisk (alltså att om naturen förändras så måste människan förändras med den för att överleva). En naturdeterministisk förklaring till att människorna kom till Aareavaara ser ut så här: Naturen (tundran) och bytesdjuren (renen) följer den bortsmältande iskanten, alltså måste människorna som jagar ren följa den bortsmältande isen. En icke-naturdeterministisk  förklaring säger att människorna inte alls behöver följa den vikande iskanten av den anledningen. Det är ett aktivt val. Människorna väljer att följa den natur och det djurliv som de är vana att leva i, därför att de anser sig vara en del av just den naturen. Andra människor väljer att stanna kvar och leva på att jaga älg istället (till exempel). Valen bygger på värderingar som finns inom gruppen.

Det troliga är att människorna som kom till Aareavaara inte alls märkte att de flyttade. Om isen smälte med en takt av 170 m per år så innebar det att den på 50 år smält bort mindre än 10 km. Även om det är mycket snabbt, så är 10 km fortfarande bara på bakgården för människor som var vana att flytta omkring mellan olika säsongsanpassade läger.

Vad hade de för världsbild i en mycket snabbt föränderlig värld, där snabb isavsmältning, snabb landhöjning (som fick kusten att snabbt flytta sig från år till år), och kraftiga jordbävningar var vardag.

Hur tänkte de om de här sakerna? Var det gudar eller någon slags Moder Jord som gjorde att jorden skakade? Vart försvann det stora vattnet när kusten drog sig tillbaka? Var det någon gud som drack upp det? Funderade människorna på det?

Var det kanske en drickande gud i form av en ren som gjorde att vattnet vid kusten försvann? ©Norrbottens museum. Olof Östlund

Kan någon låna mig en tidsmaskin. Jag skulle vilja ställa frågor till en grupp människor som levde för länge, länge sedan…

Vid tangentbordet idag:

Olof Östlund

 

Att läsa:

Fuglestvedt, Ingrid (2005): Pionerbosetningens fenomenologi – Sørvest-Norge oc Nord-Europa 10200/10000 – 9500 BP   

(Det här är visserligen ganska tungläst litteratur, men den är riktigt bra och värd att läsa om man vill sätta sig in i hur människor kan ha tänkt för 12000 – 11500 år sedan).

 

Se även tidigare blogginlägg om Aareavaara:  http://kulturmiljonorrbotten.com/2011/12/23/presstopp-forsta-delen-av-norrbottenskusten-upptackt-av-manniskan-presstop/