Kulturmiljöarbete inom Världsarvet Laponia

Hej! Jag heter Anna Rimpi och har fått äran att gästblogga denna vecka. Jag är arkeolog med ett förflutet på Norrbottens museum men även vid Länsstyrelsen i Norrbotten. Idag är jag verksam i eget konsultföretag samt som administratör/ kulturmiljöansvarig på Laponiatjuottjudus, den nya förvaltningsorganisationen för världsarvet Laponia.

Ett världsarv är en angelägenhet för hela mänskligheten. Det är en plats, ort, miljö eller objekt som på ett alldeles unikt sätt vittnar om jordens och människans historia. Laponia blev ett världsarv 1996. Världsarvet består av 4 nationalparker, 2 naturreservat och några extra områden som lades till vid världsarvsutnämnandet. Världsarvet Laponia är en s.k. ”mixed site”, ett kombinerat världsarv som uppfyller både natur- och kulturkriterier.

Härd

Härd, Sarek nationalpark. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

För att förvalta världsarvet Laponia har en ny Laponiaförvaltning – Laponiatjuottjudus – skapats. Organisationen är en ideell förening av de parter som har största intressen i området: de berörda samebyarna (Báste cearru, Jåhkågasska tjiellde, Luokta-Mávas, Sierri, Sirges, Tuorpon, Udtja, Gällivare skogssameby och Unna tjerusj), Jokkmokk och Gällivare kommuner samt staten genom Länsstyrelsen i Norrbottens län och Naturvårdsverket.

Förvaltningen ska arbeta efter en helhetssyn på landskapet och dess innehåll, utifrån tre värdeområden/ben som hänger ihop;
• Naturens värden
• Levande samisk kultur och rennäring
• Spår av tidigare brukare och tidigare landskapsutnyttjande (historiska spår)

loggaOmfattningen av förvaltningens arbetsinsats inom spår av tidigare brukare/historiska spår, har varierat genom åren, utifrån personella resurser och teman för förvaltningen. Även fokus har skiftat mellan det immateriella och/eller materiella kulturarvet.

Under 2018 planerar vi för ökad verksamhet inom det materiella kulturavet med bla: projekt med Silvermuseet om kulturmiljöer och landskap samt inventering och arkivstudier i Muddus/ Muttos nationalpark samt området kring Naturum i Stora Sjöfallet/ Stuor muorkke Nationalpark.

Med den lilla tid som jag har haft till förfogande under detta år så har jag inte kunnat hålla mig från att göra lite efterforskningar kring en lämning som gäckat mig under senare tid. Fångstgropsystemet Raä Gällivare 118:1. Systemet ska bestå av fyra gropar enligt Fornsök/Fmis, där den fjärde undersöktes på 60-talet. Lämningen registrerades i och med kulturhistoriska undersökningar inom Vietas/ Viedás kraftstations byggnadsområde 1962. Redan 2015 gjorde jag ett försök att hitta systemet i tron att det skulle gå hur lätt som helst, vägnära och allt. I juni i år traskade jag hela nedsidan/ östra sidan av Ganijvárásj och Vattenfalls ställverk, i hopp om att återfinna systemet men icke! En hel del andra lämningar påträffades dock:

Barktäkt

Barktäkt, Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Renvall med härd

Renvall med härd, Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Så vid en personaldag i oktober bestämde vi oss på kansliet för att bekanta oss med det gamla elljusspåret som ligger längs med Viedásädno, norr om hotellet i Sjöfallet. Mina kolleger traskade iväg längs spåret medan arkeologen så klart inte kunde hålla sig på stigen utan vek av in bland tallar och granar. Jag hann inte gå många metrar innan det blev uppenbart att jag hittat en fångstgrop! Kunde detta vara de försvunna fyra från 1960-talet? Exalterad sprang jag kring och hittade grop efter grop, till mina kollegers stora glädje (tror dock att de skrattade mer åt mig än fångstgroparna!).

stuormuorkke_okt2017-44

Foto: Elin-Anna Labba, Laponiatjuottjudus.

Eftersom syftet med besöket inte var att inventera fornlämningar, utan ur ett besökarperspektiv fundera kring hur förvaltningen skulle kunna nyttja elljusspåret, fick jag efter 7 gropar sälla mig till gruppen igen. Slutsatsen som kunde dras från denna kyliga höstdag blev att vi troligen funnit ett inte tidigare registrerat fångstgropsystem, och dessvärre att de försvunna fyra, fortfarande är lika försvunna!

Fångstgrop

En av fångstgroparna vid Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke. Foto: Elin-Anna Labba, Laponiatjuottjudus.

Sedan dess har arkivstudier pågått här under hösten. Från ATA har 1960-talets inventerings- och grävrapport analyserats tillsammans med en mängd kartor. Dessa har gett en hel del ny information och ledtrådar till var det lilla fångstgropsystemet kan ligga.

Det visar sig nämligen, att vi över tid troligen missuppfattat den lägesbeskrivning som ges i rapporten från 1962, då man hänvisar till en traktorväg mellan Stora Sjöfallet-Satisjaure (Stuor muorkke- Sádijávrre) utifrån antagandet att läget för traktorvägen är detsamma som dagens väg. Till rapporten hör en översiktlig karta, generalstaben från 1890-talet. På denna karta har således ingen väg börjat byggas. Det markerade läget överensstämmer någorlunda med läget i Fornsök/Fmis men skalan och detaljeringsgraden, ger utrymme för tolkning.

Utifrån mina egna fältstudier har det hela tiden upplevts som orimligt att systemet ska ligga där det är registrerat, då terrängen är väldigt storblockig och svårforcerad. Ytterligare kartstudier av bla terrängskuggningsskikt och historiska kartor har nu visat att traktorvägen, som systemet relateras till på 60-talet, inte legat vid dagens väg utan hade en mer västlig dragning. Spår av traktorvägen finns väster om Ganijvárásj följt av en dragning högre upp från Viedásädno.

Säsongen 2018 blir spännande kring Stuor Muorkke/ Stora sjöfallet! Vi har ett nytt fångstgropsystem att registrera med ett stort pedagogiskt värde och ett nytt område att besöka för att förhoppningsvis återfinna systemet från 1960-talet.

På återhörande!

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu

Källor:
Bergengren, K. 1964. Rapport över kulturhistoriska undersökningar inom Vietas kraftstations byggnadsområde vid Stora Sjöfallet och längs den till detta område planerade tillfartsvägen på N-sidan av Stora Luleåvattnet och Langas mellan Luleluspen och Vietasjokk utlopp, Gällivare socken, Lappland 1962. ATA Stockholm dnr 3555/64

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Tillgänglig på Internet:

Laponia förvaltningsplan

Historiska kartor

FMIS

Kartbild.com-öppna data

”-Men i Pajala har vi väl inget fint?”

Foto Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Foto Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Nu i höst arbetar jag och mina kollegor med en kulturmiljö- och bebyggelseinventering i Pajala på uppdrag av Pajala kommun. Det är ett spännande projekt, och alltid lika intressant att vara på nya platser och se nya byggnader. En av fördelarna med att arbeta som byggnadsantikvarie – du får uppleva mycket nytt!

Kyrkan i Pajala, foto Jenny Dahlén Vestlund © Norrbottens museum

Kyrkan i Pajala, foto Jenny Dahlén Vestlund © Norrbottens museum

I ett stort projekt som detta där ett helt samhälle, all bebyggelsestruktur och arkitektur ska inventeras så får man verkligen gå in på djupet av en plats. I bebyggelsen kan vi utläsa ortens historia och utveckling genom åren.

Visste ni förresten att den enda platsen i Sverige som har bombats under krig är Pajala? Den 21 februari 1940 fälldes 48 sprängbomber och runt 100 brandbomber över orten. Flera hus brann ner men ingen människa skadades. Den sovjetiska sidan hävdade senare att attacken varit ett misstag och att de sorgligt nog planerat att bomba finska sidan istället. Sovjetunionen betalade 40 000 kr till Sverige som ersättning till Pajala.

Kulturhistoriskt värdefulla hus och miljöer skapar en historisk förankring för oss människor

Foto Jenny Dahlén Vestlund © Norrbottens museum

Foto Jenny Dahlén Vestlund © Norrbottens museum

De tre basnäringarna i Pajala har historiskt sett varit skogsbruk, rennäring och jordbruk. Pajala präglas idag av framtidstro och utveckling nu när gruvan utvecklas, från att tidigare främst varit en avfolkningsort har behovet av bostäder har ökat.

Kommunen tar nu fram en ny översiktsplan för att underlätta för en långsiktig planering av den bebyggda miljön. Här är kulturmiljö och kulturhistoriska byggnader en del av översiktplanen. Det är viktigt att bevara karaktärsbyggnader för att skapa en historisk förankring och kontinuitet i ett samhälle som präglas av förändring.

”- Varför fotar du mitt hus?”

När vi är ute och inventerar byggnader får vi ofta frågor om vad vi gör. Om någon står utanför ditt hus och fotograferar, ja då är det ju naturligt att du går ut och frågar vad tusan de håller på med?

Flerbostadshus från 1960-talet, foto Jenny Dahlén Vestlund © Norrbottens museum

Flerbostadshus från 1960-talet, foto Jenny Dahlén Vestlund © Norrbottens museum

En kvinna såg tveksam ut och sa som rubriken lyder? –”Men i Pajala har vi väl inget fint?”. Det är lätt att bli hemmablind svarade jag.

I Pajala finns bevarade kringbyggda tornedalsgårdar fortfarande i öppet odlingslandskap längs vattenvägen. Här finns en fantastiskt ståtlig träkyrka och prästgård med Laestadiusmuseet. Här finns välbevarade egnahemskvarter och med små garage som speglar Pajalas expansion men också egnahemsrörelsen där alla skulle ha möjlighet till eget boende. Likaså finns efterkrigstidens offentliga tegelarkitektur med kommunhus, badhus samt tingshus och god arkitektur med tidstypiska detaljer. Pajala är vackert!

/Jenny Dahlén Vestlund, byggnadsantikvarie