Konst i vårdmiljö

Det här inlägget på Kulturmiljöbloggen handlar om konst i Norrbottens läns landsting, den konst som är placerad på sjukhus, hälsocentraler, tandvårdskliniker och i landstingets administrativa lokaler. Det finns tusentals konstverk placerade i landstingets olika verksamheter i länet. Bildexemplen nedan ger förhoppningsvis en liten inblick i hur det kan se ut på plats. En längre text i detta ämne kommer att publiceras i Norrbottens museums kommande årsbok i slutet av detta år.

Konst i vårdmiljö är ett spännande ämne som innehåller alltifrån lokalernas utformning i stort till placering av enskilda konstverk i olika sammanhang. Spännande är också hur upplevelsen av ett konstverk kan skilja sig betydligt från en person till en annan. I landstingets vårdmiljöer befinner sig människor i alla åldrar och av många olika anledningar. Här upplevs glädje och sorg, här ges oroande eller lugnande besked. Vissa får avancerad vård under en längre tid, andra gör korta besök på någon timma. Konsten finns här som ett komplement; något som kan upplevas i en stund av paus. Konsten är också en del i personalens arbetsmiljö. I personal- och sammanträdesrum eller i kontor skapar den möjligheter till nya och spontana samtal, eller till en stunds eget betraktande.

Idag arbetar en heltidsanställd (undertecknad) med landstingets konst. Tjänsten är placerad på Norrbottens museum och omfattar inköp, placering, registrering, inventering, underhåll samt visningsverksamhet. Arbetet med konstregistret förstärks med insatser från Norrbottens museums registreringsavdelning. En halvtidstjänst för in- och omramningar och andra tekniska arbeten har också tillkommit senaste året.  

Anknytning till platsen
Det finns givetvis många sätt att tänka och göra när konst skall placeras i landstingets vårdmiljöer. Ett sätt kan vara att konsten har en anknytning till platsen där den placeras, och då öppnar upp för samtal och igenkänning. Det kan vara att motivet är från trakten, eller att det är avbildningar av människor eller aktiviteter som besökare och personal känner till. Konstnären bakom verket kanske har bott eller bor i bygden.

I Karesuando folktandvårds väntrum hänger verket Mötet. Ett screentryck, gjort 2011, på aluminium av Tomas Colbengtson, fritt baserat på en pressbild från 1931. Den visar tvångsförflyttade samiska familjer från Karesuandoområdet som möter västerbottenssamer. Att namnen är kända på de avbildade personerna förstärker kopplingen till trakten ytterligare. Samtalsämnena blir därmed unika för just den här platsen.

”Mötet” av Tomas Colbengtson i väntrummet till tandvården i Karesuando. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

”Mötet” av Tomas Colbengtson i väntrummet till tandvården i Karesuando. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

På Hertsö hälsocentral i Luleå hänger ett stort verk av Dennis Eriksson. Dennis, född 1973, är uppvuxen på Hertsön och bildens motiv bygger på hans barn- och ungdomsår där. En bild, gjord 2012, som rymmer minnen och upplevelser, nostalgi blandad med humor.

Dennis Erikssons bild i ett väntrum i Hertsö hälsocentral. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Dennis Erikssons bild i ett väntrum i Hertsö hälsocentral. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Koppling till verksamheten
Konsten kan också ha en funktion som hjälpmedel och redskap i en landstingsverksamhet. Tanja K Jensens papperscollage Orangutangs, gjort 2011, är ett frodigt myller av växter och djur i en komposition som är mer eller mindre tredimensionell. Personal vid Syncentralen på Stadsvikens hälsocentral i Luleå föreslog att bilden skulle placeras hos dem i ett mottagningsrum: Den lockar verkligen till att ”titta mera”. Vi tänker att bilden skulle kunna locka våra barn med synskada att titta på den och fantisera. Lite synstimulering så att säga. Ett fint exempel på hur ett konstverk konkret kan fungera som hjälpmedel i vården.

Collaget ”Orangutangs” av Tanja K Jensen. Undersökningsrum på Syncentralen, Stadsvikens hälsocentral i Luleå. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Collaget ”Orangutangs” av Tanja K Jensen. Undersökningsrum på Syncentralen, Stadsvikens hälsocentral i Luleå. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

8 tabletter som formade mig från 2012 av Peter Sundström består av fyra ihopsatta bilder som visar Peter tillsammans med sin mamma, pappa och bror under uppväxtåren. På alla bilderna är det utskurna cirklar som bildar hål där Peters armar sitter. Bitarna som blev över efter de åtta utskurna hålen är placerade vid sidan om bilden på väggen. Det var precis åtta neurosedyntabletter som gjorde att Peter föddes med korta armar och tre fingrar på varje hand. Verket är placerat i läkarutbildningens lokaler på Sunderby sjukhus. Ett redskap som ger lärare och studenter ett berörande och starkt underlag för diskussion.

Peter Sundströms verk ”8 tabletter som formade mig” placerad i läkarutbildningens lokaler på Sunderby sjukhus. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Peter Sundströms verk ”8 tabletter som formade mig” placerad i läkarutbildningens lokaler på Sunderby sjukhus. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Berättelser på väggen
Ett sätt att skapa intresse och möjlighet att stanna upp ett slag kan vara att placera bilder i serie, och med det frambringa en berättelse på väggen. Landstinget har köpt in några av Eva Stina Sandlings originalillustrationer till barnboken Kälda och Älgen som gavs ut 2013. Tillsammans med Regine Nordströms text hänger de nu på Gällivare sjukhus barnavdelning och bildar en berättelse. Bilderna är placerade lite extra lågt så att barnen skall nå upp att titta på dem.

En annan berättelse på vägg, också med stark anknytning till platsen, är bilderna från 1945 av Lennart Nilsson på barnmorskan Siri Sundström (1892-1976). Sundström verkade som barnmorska i Arjeplog i 45 år och beräknas ha förlöst över 3000 barn. Landstinget har köpt åtta av bilderna som visar Siri skida fram i väglöst land till familjen Öhlund för att hjälpa till vid en förlossning. Bilderna är ett händelseförlopp där Siri bland annat hämtar vatten i brunnen, desinficerar verktyg, förbereder själva förlossningen, låter fadern vänta utanför dörren, väger barnet och slutligen en underbart fin bild av hela den utökade familjen samlad.

Barnmorskan Kerstin Juntti-Lestander föreslog att Lennart Nilssons bilder om Siri Sundström skulle hamna på Arjeplogs hälsocentral. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum

Barnmorskan Kerstin Juntti-Lestander föreslog att Lennart Nilssons bilder om Siri Sundström skulle hamna på Arjeplogs hälsocentral. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum

Hotell Vistet
Många landsting, regioner och kommuner i Sverige praktiserar något som kallas ”enprocent-regeln”. Det innebär att en procent av budgeten i ett byggprojekt avsätts till inköp av konst. Norrbottens läns landsting tog beslut 2013 att arbeta efter denna regel. Hösten 2014 invigdes det nya patienthotellet Vistet som ligger i anslutning till Sunderby sjukhus. Vistet nyttjas av patienter från sjukhusets alla verksamheter, anhöriga, personliga assistenter samt andra gäster i mån av lediga rum.

En procent av hotellets byggkostnad har gått till inköp av lös konst. Det har inneburit att det finns konst i entrén, i korridorerna på alla fyra plan, i de tre samlingsrummen och i de 70 hotellrummen. En konstnär i varje rum. Konsten är ett brett urval av nu verksamma konstnärer i Norrbotten. Arbetet med detta projekt är i slutfasen och beräknas bli klart efter sommaren.

Entrén på Hotell Vistet. Ovanför soffan Kolteckningen ”Rosen” (2014) av Agneta Andersson och i glasgången en målning från 2015 av Ulrika Tapio Blind. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Entrén på Hotell Vistet. Ovanför soffan Kolteckningen ”Rosen” (2014) av Agneta Andersson och i glasgången målningen  ”Lávvu/Kåtan 2” (2015) av Ulrika Tapio Blind. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Vid tangentbordet denna vecka, Henrik Ygge

Arkeologer på Catwalken – modets växlingar

”LARS… VAR ÄR DU…?!?”

Ropet ekade mellan de skogsklädda åsarna och ut över myrarna som låg mellan dem… Inget svar.

”LAAAARS…!!!”

”Här är jag Olof. Jag satte mig bara ned för att svara i mobiltelefonen… Kunde inte svara när du ropade.”

Att känna att man har tappat bort sin arbetskamrat någonstans i myrmarkerna kring Kiruna är inte den mest underbara upplevelsen man kan ha. Om man går åt fel håll i de trakterna kan det dröja mycket länge innan man kommer rätt igen. Jag kände paniken komma när jag insåg att jag skulle bli tvungen att:

1) Hitta tillbaka till bilen när den enkla magnet-kompassen ständigt pekade åt fel håll i de järnmalmsrika områdena. (Hade glömt sätta en GPS-punkt på bilen den här dagen).
2) Med hjälp av ett flygfoto som jag inte riktigt behärskade vid den här tiden försöka hitta tillbaka till samma plats igen för att peka ut var skallgångskedjan skulle söka efter min försvunne kollega.

Året var 2005 och vi höll på med att söka igenom flera alternativa järnvägskorridorer inför en flytt av järnvägen till Kiruna. Ytorna var mycket stora, och vegetationen bestod förutom myrar, ofta av snårig blandskog till största delen bestående av björk och gran. Lars Backman hade som arbetskläder en brun mockajacka och gröna kamouflagefärgade byxor. Jag hade stora problem med att hålla reda på var han befann sig.

Båtpassage i Kiruna 2005. Lars Backmans bruna mockajacka gör honom osynlig i skogen. Åsa Lindgrens varselväst gör henne mera synlig. Fotograf: Olof Östlund

Båtpassage i Kiruna 2005. Lars Backmans bruna mockajacka gör honom osynlig i skogen. Åsa Lindgrens varselväst gör henne mera synlig. Fotograf: Olof Östlund

Åsa har i den ovanstående bilden tillsammans med Lars i båten en varselväst, men hon och alla vi andra slarvade också med synbarheten i våra vandringar över myrarna i Kiruna.

Åsa Lindgren kommer ut ur en torvkåta i grå jacka och gröna byxor. Fotograf Olof Östlund

Åsa Lindgren kommer ut ur en torvkåta i grå jacka och gröna byxor. Fotograf Olof Östlund

Myrvandring i Kiruna 2005. Fyra arkaeologer med kläder som inte ger bra synlighet. Foto: Olof Östlund

Myrvandring i Kiruna 2005. Fyra arkaeologer med kläder som inte ger bra synlighet. Foto: Olof Östlund

I enstaka fall valde arkeologen att gå klädd i vitt, vilket är en klar förbättring ur när det gäller synbarhet. Faktum är att vitt också är avskräckande mot mygg, i motsats till svart. Men synbarheten över lag var alldeles för dålig i de arbetskläder vi använde.

Fortfarande privata kläder, men Tor-Henrik Buljo visar här att vitt syns bättre än grönt ute i naturen. Foto: Olof Östlund

Fortfarande privata kläder, men Tor-Henrik Buljo visar här att vitt syns bättre än grönt ute i naturen. Foto: Olof Östlund

Året efter gjorde vi en överenskommelse emellan arkeologerna på museet om att använda varselkläder vid fältarbete, alldeles särskilt vid utredningar. Varselfärger och reflexer kan vara bra även om där inte finns någon trafik att tala om. Det kan ju vara en säkerhet att hitta igen någon som skadat sig eller gått vilse.

Tidigare var det upp till den enskilde arkeologen att klä sig passande för jobbet. Oftast innebar det att man vid grävningar använde kläder som var så slitna att de inte gick att ha i något annat sammanhang. En arkeologs främsta kännetecken var trasiga kläder, som ingått en kladdig symbios med sanddamm, myggolja och rök från lägerelden.

En inrökt arkeolog vid lägereld under lunchpaus. Lars Backman njuter av en smörgås i röken. Fotograf: Olof Östlund

En inrökt arkeolog vid lägereld under lunchpaus. Lars Backman njuter av en smörgås i röken. Fotograf: Olof Östlund

Valfria privata grävkläder i Silbojokk 2005. Åsa Lindgren och Tor-Henrik Buljo. Fotograf: Olof Östlund

Valfria privata grävkläder i Silbojokk 2005. Åsa Lindgren och Tor-Henrik Buljo. Fotograf: Olof Östlund

Den första bilden på Olof Östlund i grävkläder (privata). Jeansjacka!Året är 1996.

Den första bilden på Olof Östlund i grävkläder (privata). Jeansjacka!Året är 1996.

Vi använder nuförtiden även varselkläder när vi jobbar på eller i närheten av trafikerade vägar. I många fall är det också ett direkt krav från Trafikverket när vi jobbar på eller vid vägar eller järnvägar. Vi får inte genomföra våra arkeologiska insatser om vi inte har rätt varselkläder. Vi använder numera också varselkläder vid utgrävningar när grävmaskin arbetar bredvid oss på grävytan. Det är därför som vi ser ut som vi gör. Människor som möter oss ser sällan skillnad på oss arkeologer och trafikverkets personal. Men det viktigaste när det gäller våra kläder är trots allt säkerheten och funktionaliteten..

Aldrig kunde jag tro att dessa varselkläder skulle leda till ett framträdande på Catwalken, men konstiga saker händer ibland. För någon vecka sedan visade Frida Palmbo och jag upp oss inför en fullsatt konsertsal på Nolias mässområde i Piteå. Det var en del av en jobb- och utbildningsmässa avsedd för gymnasieelever.

Norrbottens museum är en del av Norrbottens landsting och de som ordnade mässan ville att olika yrkesgrupper inom landstinget skulle visa upp sin arbetsklädsel. Där fanns en sjuksköterska, en tandläkare, en medicintekniker… och så de som finns i ytterkanten av landstingets verksamhet – kulturarbetarna. Den här gången representerades kulturarbetarna av två arkeologer från Norrbottens museum. Tanken var att vi skulle locka elever att söka utbildningar som leder till jobb i landstinget. Eftersom arbetsmarknaden är tuff för arkeologer gick vi ut dubbelt så hårt som de andra yrkesgrupperna. Vi ställde upp med två arkeologer: ”Gräv-Olof” och ”Inventerar-Frida”. Man måste ju göra sitt bästa för att locka ungdomarnas intresse.

Det var en märklig upplevelse. Inför en lysande blå projektorbild där det med vit text stod att läsa ”Arkeolog”, skulle vi gå in till tonerna av Walk the dinosaur (?!?) från filmen Ice Age 3. En dansklass från en gymnasieskola hade satt upp en dans för varje yrkesgrupp, till musik som de själva valt. Som tur var behövde vi själva inte dansa speciellt mycket. Det blev bara några rörelser på slutet när alla yrkesgrupper och alla dansare intog scenen samtidigt och vi inte behövde synas så mycket i mängden av dansare på scenen.

Frida och Olof på catwalk, tillsammans med dansare. Fotograf Kenny Isaksson.

Frida och Olof på catwalk, tillsammans med dansare. Fotograf Kenny Isaksson.

Frida och Olof på catwalk, bld nr 2. Fotograf Kenny Isaksson

Frida och Olof på catwalk, bld nr 2. Fotograf Kenny Isaksson

Frida och Olof på catwalk, bld nr 3. Fotograf Kenny Isaksson

Frida och Olof på catwalk, bld nr 3. Fotograf Kenny Isaksson

Härmed är det alltså bevisat att dagens arkeologikläder passar till allt. Från det tyngsta grävarbetet via inventeringsarbete som ställer högsta krav på visibilitet, till glamour och fest…

Jag skulle vilja visa hur arkeologer har varit klädda genom tiderna, men det skulle kräva en enorm sökinsats efter bilder. Det kan jag inte göra på så kort tid som jag har till förfogande idag. Jag avslutar istället med att konstatera att modet har gått en lång väg från den tiden när arkeologer var klädda i kostym, stråhatt och käpp när de arbetade ute i fält. De nedanstående länkarna får illustrera hur det tidiga 1900-talets arkeologer kunde klä sig. Det är några bilder från Gustaf Hallströms resor i norr som finns utlagda på forskningsarkivet i Umeås internetsidor. Hallström är en av de arkeologer som tidigt verkade i norra Sverige, inklusive Norrbotten.

Hallström i forskningsarkivet i Umeå
http://www.foark.umu.se/samlingar/utstallning/treresor/Index.htm

Lägg märke till klädstilen han hade när han fotvandrade på fjället. Förmodligen var han likadant klädd när han letade efter fornlämningar. Se också hur hans medarbetare Helmer Smith är klädd i kostym och studentmössa när han arbetar med att kopiera hällristningar, liggande på kanten av den brusande forsen!

Hallström själv under vandring:
http://www.foark.umu.se/samlingar/utstallning/treresor/stora.htm

Hallströms kollega Helmer Smith:
http://www.foark.umu.se/samlingar/utstallning/treresor/Namf.htm

Vid tangentbordet denna torsdag: Olof Östlund