Vid låga vattenflöden i Lilla Lule älv framträder spår av gångna generationer som har levt för tusentals år sedan. Spår som ligger fullt synliga på strandplanet, som större delen av året ligger dolt under vattenytan. Rester efter eldstäder där människor har lagat sin mat och ätit, värmt sig och säkerligen både skrattat och gråtit av både glädje och sorg. Borttappade föremål som har gömts i sanden och lämningar efter platser där människor har suttit och tillverkat sina stenredskap. Spår som till stor del har sköljts ut i älven och som gått förlorad för all framtid.

I slutet av maj har Norrbottens museum och Luleå tekniska universitet genomfört en arkeologisk forskningsundersökning av en boplats vid Nelkerim, mellan Vuollerim och Jokkmokk. Undersökningen har gjorts inom ramen för forskningsprojektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, som bland annat undersöker hur våra kulturmiljöer har påverkats av vattenkraftsutbyggnaden. Syftet med just denna undersökning var att vi vill ta reda på om – och i så fall vilken – vetenskaplig information som kan finnas kvar inom fornlämningar som har dämts över som en följd av vattenkraftsregleringen.

Boplatsen ligger vid Lilla Lule älv och hittades under början av 1980-talet i samband med arkeologiska inventeringar inom Luleälvsprojektet, som drevs av Umeå universitet. Luleälvsprojektet var ett stort tvärvetenskapligt projekt som involverade arkeologi, ekologisk botanik, ekonomisk historia, etnologi, geografi, historia, nordiska språk och skoglig vegetationsekologi. Projektet studerade resursutnyttjande och samhällsutveckling över lång tid inom Lule älvdal. Arkeologiska inventeringar genomfördes bland annat i området kring Nelkerim, varav ett stort antal förhistoriska boplatser påträffades. Ingen av dessa fornlämningar hittades i samband med Riksantikvarieämbetets sjöregleringsinventeringar längs med Lilla Lule älv, som genomfördes inför vattenkraftsregleringen. Arkeologerna som inventerade inom Luleälvsprojektet noterade att samtliga lämningar som hittades i Nelkerimområdet var svårt erosionsskadade. På den stora Nelkerimboplatsen hittades då ett 30-tal härdar och rester efter redskapstillverkning i mörk kvartsit, som dock inte låg närmare en eldstad än 2 meter. En tolkning som då föreslogs var att härdarna har funnits inne i hyddor, och att redskapstillverkningen skett utomhus. Nelkerimboplatsen, som ligger nedströms Harrijaurebäcken, är tolkad som en samlingsboplats som nyttjats av jägare-samlare som visats i området i samband med att laxen vandrade upp längs med Lule älv. För detta talar såklart läget invid den tidigare mycket laxrika älven, men av de hittills osteologiskt identifierade benen från lokalen förekommer bara däggdjur, varav en björnfalang och en älgtand har identifierats. Fiskbenen väger dock i regel inte så mycket, vilket gör att det ju är möjligt att dessa ben har eroderat ut i älven.

Under 2022 genomfördes arkeologiska inventeringar i Nelkerimområdet, också inom ramen för projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Jag minns känslan när jag kom till boplatsen vid Harrijaurebäcken första gången. På sandstranden var det gott om ansamlingar av skörbrända stenar, härdar och rester av redskapstillverkning framförallt i kvartsit men även i kvarts. Det var både sorgligt och fascinerande på samma gång, att vandra omkring bland de spår som tidigare generationer lämnat efter sig, och som vanligtvis är dolda under torven. Jag samlade in brända ben från boplatsen, efter tillstånd från Länsstyrelsen. Norrbottens museum sände ett bränt ben från denna boplats, samt brända ben som samlats in från några fler av boplatserna i Nelkerimområdet. Dateringen visar att boplatsen nyttjades för ca 8000 år sedan, omkring 6000 f.Kr. Fynd av en kritpipa från samma boplats visar dock att området även nyttjats under senare tid. Kritpipor var vanliga under 1600-1800-talet, och var dåtidens tobakspipor som tillverkades av lera.

Med den bakgrundskunskapen begav vi oss till Nelkerim 19 maj, för att under 1,5 vecka genomföra en mindre arkeologisk forskningsundersökning. I år var vattenståndet på vår sida – vi skulle nämligen ha gjort denna undersökning förra året, men när snön och isen äntligen smält bort så låg boplatsen under vatten. Så i år hade vi tur och kunde genomföra undersökningen som planerat. Under denna tid har vi delundersökt några av de härdar och ansamlingar av skärvstenar som ligger framme på stranden, mindre områden med fyndkoncentrationer och har även samlat in de fynd som har påträffats synliga på stranden. Till min sorg så har i princip allt innehåll i härdarna eroderat bort och sköljts ut i älven. Möjligheter till mer kunskap om hur dessa härdar har nyttjats och deras ålder har till stor del gått förlorad. I en av härdarna hittades dock ett fynd av en fiskkota (!) och ytterligare ett bränt ben samt även ett kopparbeslag, som hamnat mellan stenarna i eldstaden. Så om det finns bra förutsättningar så kan det bevaras fynd i överdämda anläggningar. Förhoppningsvis går att datera något av de brända benen, för att få en datering – även om det ”bara” blir ett nedslag på en plats som troligen skulle ha kunnat berätta så mycket mer genom fler dateringar ur fler anläggningar. Det är svårt att dra säkra slutsatser kring om det rör sig om en längre stadigvarande boplats, om det rör sig om flera nyttjande perioder, om det finns kontinuitet i användandet, vilken tid på året området har nyttjats, om det har funnits bostadskonstruktioner på platsen… Ja, det är nog många frågor som aldrig kommer få sina svar, vilket känns vemodigt.

Vi har även samlat in en del jordprover för analyser, för att se om det finns någon vetenskaplig information som går att få ut från anläggningarna. Min förhoppning är att analyserna ska kunna bidra med någon information om boplatsen, som vi inte kan se med blotta ögat. Kanske kan vi få några pusselbitar som kan bidra till den fragmentariska bilden av just denna lokal. En av många lokaler som ligger överdämda och utvaskade längs med alla reglerade vattendrag.

Vi har undersökt anläggningar av lite olika utseende, och på olika lägen längs med stranden. Stenarna i anläggningarna har stannat kvar någorlunda på plats efter överdämningen, på grund av att de är tyngre, men innehållet i övrigt har till stor del försvunnit. I vanliga fall hittar vi färgningar, exempelvis rödbränd sand efter eldning, sot och kol, härdfyllning, brända ben från matrester m.m. Alla eventuella färgningar är sedan länge borta, vilket också gör att vi har haft lite svårt att avgränsa vissa anläggningar. Vi har bara kunnat utgå från stenkoncentrationerna och områden med mycket fynd. Anläggningarna ger dock intryck av att vara av olika karaktär och sannolikt av olika ålder. Några känns mer som skärvstenspackningar, vilka ofta förekommer på förhistoriska boplatser, medan andra känns som tydligt lagda härdar av den typ som brukar förknippas med renskötseln. Dateringen till äldre stenålder tillsammans med den stora mängden rester efter redskapstillverkning framför allt i kvartsit samt fyndet av kopparbeslaget och en kritpipa visar ju också att detta är en plats som människor har valt att vistas vid under olika tidpunkter. Det natursköna läget längs med älven, tillsammans med tillgång till färskvatten i Harrijaurebäcken och goda möjligheter till matförsörjning i både älv och skog, talar för att detta är en plats som har varit väl vald ur bosättningssynpunkt.

Under dessa 1,5 veckor fick vi uppleva all sorts väder – strålande sol och värme, snålblåst med regn, snö och hagel – ja, till och med åskoväder! Så jag är otroligt tacksam för att mina kollegor har ställt upp och kämpat i ur och skur, för att möjliggöra denna undersökning. Det blev några långa arbetsdagar, men vi är ett glatt gäng som drivs av nyfikenhet av att få veta mer om gångna generationer. Mina kollegor har förhoppningsvis överseende med min ständiga önskan om att hinna med så mycket som möjligt, att få med de fragmentariska pusselbitar som finns innan det är för sent…

När vi packade ihop och avslutade undersökningen hade vi karterat in 55 anläggningar i form av härdar och skärvstenspackningar, 440 inmätta fyndposter – varav majoriteten hittats löst liggande i sanden utanför anläggningar, och drygt 1200 inmätta skörbrända stenar. Majoriteten av fynden utgörs av slaget stenmaterial, övervägande kvarts, till en vikt av drygt 10 kg!

Innan vi lämnade Nelkerim gick jag en tur längs stranden. Tanken svindlar – där mina skor lämnar avtryck i sanden har många människor gått före mig. Om någon ur varje generation har gått längs med samma strand, så rör det sig om 240 generationer! Generationer vars fotspår för länge sedan har suddats ut av vågorna, liksom mina fotspår kommer att suddas bort när vattnet i Lilla Lule älv stiger inom kort. Människor vars materiella spår som lämnats kvar, för att bevaras för framtiden, nu suddas ut alltmer och försvinner ner i älven. Spår som transporteras bort med vågornas virvlar och förvinner för alltid. Vemodigt.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum

Läs mer

Nelkerim – en del av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer

Ny kunskap om ett annars dränkt kulturarv