Gott och blandat – museiarkeologens arbete!

Som Olof skrev i förra inlägget så är detta en intensiv tid för oss arkeologer. Även för mig har det varit fullt upp de senaste veckorna, med en stor variation i arbetsuppgifterna. Det är ju också det som är roligt med att vara museiarkeolog – variationen i arbetsuppgifter!

Det har varit en hel del publika inslag den senaste tiden. Carina, Olof och jag har haft aktiviteter i form av föreläsningar och exkursion i en studiecirkel om arkeologi i Piteåbygden. För att veta vilka platser och fornlämningar vi skulle titta på under exkursionen åkte vi för att rekognosera först. Det var både välbehövligt och lärorikt. Det verkar som att de som inventerade i Piteåtrakten på 1980-talet inte var så erfarna, då det finns många lämningar av karaktären ”fornlämningsliknande bildning”, ”fornlämningsliknande lämning”, ”övrig”, samt även helt felbedömda lämningar. Med tanke på att det var i början av fornminnesinventeringens framfart i länet, så kanske det inte är så konstigt. Likväl så har inventerarna hittat en mängd olika lämningar och även en del som vi själva hade mycket svårt att hitta igen. Det var riktigt roligt att få fara omkring i dessa trakter och titta på fornlämningar, eftersom vi sällan har ärenden åt detta håll. Piteå är ju som eljest på många sätt!

Helgen innan midsommar ägnades åt ytterligare en publik aktivitet, närmare bestämt guidning vid Silbojokks kyrka och begravningsplats. Det var ett kärt, men samtidigt sorgligt återseende! Kärt eftersom det är en vacker plats med en spännande historia. I Silbojokk fanns ett litet samhälle uppbyggt runt en silverhytta vid mitten av 1600-talet. Silvret bröts i Nasafjäll vid Norska gränsen, och förädlades i hyttan i Silbojokk, innan vidare transport till kusten.

Silbojokks utlopp i sjön Sädvajaur, där silverhyttan låg till vänster om forsen. Kyrkan och kyrkogården återfinns hitom forsen, närmast i bild.

Gruv- och hyttknektarna rekryterades huvudsakligen från Piteåtrakten och bodde i arbetsperioder om två-tre månader på plats. Under en period var både Nasa och Silbojokk egna församlingar, med kyrka, kyrkogård och präst. En av prästernas stora uppgifter var, förutom att sörja för gruv- och hyttfolkets själavård, även att missionera bland den samiska lokalbefolkningen. Det verkar ha gått relativt bra, för enligt kyrkböckerna skall drygt 150 personer, uteslutande från den samiska befolkningen, ha fått sin sista vila på kyrkogården i Silbojokk. Vid arkeologiska undersökningar 2004 och 2005 påträffade vi 27 av dessa begravningar. Det sorgliga i denna historia är att hela kyrkogården är på väg att sakta men säkert sköljas ned i sjön Sädvajaure. Sjön är dämd för vattenkraft och kyrkogården ligger under högsta dämningsnivån. Varje sommar fylls dammen och vattnet stiger upp över och in i gravar och kvarlevor. Varje vinter töms dammen och vattnet sjunker tillbaka och tar lite med sig varje gång. Mycket intressant information om fjällets liv och leverne håller på att gå till intet på grund av detta.

Guidningen på platsen var den andra för min del och det blir sannolikt fler tillfällen att komma tillbaka, förhoppningsvis även för att ta vara på resterande information som göms i marken!

Förutom det publika har en del tid ägnats åt att skriva en arbetsplan för en del av väg 805 – Kvikkjokksvägen. Den ska breddas, snyggas till med lite P-platser och bättras på lite allmänt. Då det finns en hel del fornlämningar i området runtomkring skall detta vägarbete föregås av en arkeologisk utredning. Nu inväntas bara beslutet som är på väg från Länsstyrelsen. Själva jobbet kommer att utföras i början av september.

Just innan midsommar hann Olof och jag med en besiktning av platsen där den snygga spjutspetsen i skiffer påträffades (se inlägget den 29 mars: http://kulturmiljonorrbotten.com/2012/03/29/ett-modernt-plogfynd-eller-varfor-hittar-vi-inte-fynd-i-myrar-langre/)

De närmaste tre veckorna kommer att tillbringas i en utredning i Markbygden, även det i Piteåtrakten.

Trevlig sommar!
/Åsa

På gränsen till panik!

Just nu är stressen inför fältsäsongen total. Det här blogginlägget blir därför bara en beskrivning rakt upp och ned över hur läget är här bland arkeologerna på kontoret. Det kräver inte så mycket eftertanke.

Carina Bennerhag och Frida Palmbo har arbetat hårt med arbetsplanen för de arkeologiska utredningarna för vindkraftparken i Markbygden, Piteå. Det är en ganska stor utredning och stora utredningar innebär många variabler i kostnadsberäkningen. Detta kombinerat med deadlines som ständigt rycker närmare, gör att stressen ökar.

Åsa Lindgren och Frida sliter sig dessutom litet ytterligare i håret eftersom vi har köpt in en ny handdator som ska användas i projektet. Det var helt nödvändigt med inköp eftersom en av de gamla har börjat krångla och vi behöver samtliga i det stora vindkraftprojektet. Problemet är bara att handdatorn måste programmeras med ett lämpligt arkeologiprogram så att den fungerar… Ska Frida och Åsa försöka göra det själva eller ska de kontakta Riksantikvarieämbetets IT-personal för att hjälpa oss mot betalning? Tiden för att göra det själv måste vägas mot allting annat som måste göras innan fältsäsongen börjar på allvar.

Jag kunde inte tänka mig att det skulle bli så här mycket datorer i framtidens arkeologi, när jag studerade. Framför allt tänkte jag mig att arkeologiyrket skulle innebära arbete med spade och skärslev, alltså ett yrke som arkeolog, inte som dataprogrammerare. Jag tror faktiskt att Frida håller med mig just nu.

Carina sysslar förutom med markbygden också tillsammans med Åsa, med att förbereda nästa studiecirkelmöte med en grupp mycket intresserade och trevliga amatörarkeologer i Piteå forskarförening. Jag tror jag att vi kan kalla dem amatörarkeologer vid det här laget, så här långt in i studiecirkeln. Carina och Åsa är just nu ute och försöker hitta lämpliga besöksmål för att titta på fornlämningar till ett cirkelmöte ute i naturen. Det är viktigt att hitta lämningar som är möjliga att besöka nu när markerna är så blöta efter den sena snösmältningen.

Lars Backman och Åsa kommer att åka till Silbojokk i Arjeplogsfjällen nästa vecka för att besöka den gamla silverhyttan som en gång hörde samman med silvergruvan i Nasafjäll. Vi grävde i grunden till Silbojokks kyrka och delar av kyrkogården på platsen för sex eller sju år sedan (minnet sviktar en aning för mig just nu), och platsen måste återbesökas för att kontrollera att den inte rasar ut i Sädvajaures vatten ännu mer. Sjön är vattenreglerad och detta kan göra så att känsliga delar av lämningen svallas fram av vågorna. Extra känsligt är det om benpipor och annat börjar titta fram från gravarna.  En lokal turistentreprenör från trakten har dessutom kontrakterat Åsa att hålla en föreläsning om Silbojokk på lördag, så det krävs en del föreberedelser för detta innan de åker iväg.

Lars kommer att lämna Åsa att hålla föreläsningen själv, eftersom han har mycket annat att göra i veckan. Han fokuserar nämligen på att ännu en gång räkna om ett en kostnadsberäkning på en utredning för en väg som ska brytas för skogsavverkning vid Esrange, Kiruna. Ändringen av arbetsplanen blivit aktuell på grund av ändrade planer från dem som planerar vägbygget. Att räkna om arbetsplaner verkar vara ett ständigt återkommande tema den här våren och försommaren för oss alla. Lars har också fått sig tilldelat några gamla rapporter som han fått till uppgift att rätta och lämna in till länsstyrelsen pronto.  Till detta har också ärendena som handlar om att märka ut skyddsområden för fornlämingar inför skogsavverkning börjat strömma in och Lars har redan varit ut på ett par sådana.

Om två veckor, alltså på midsommarveckan åker Lars ochNils Harnesktill Rakkurijärvi vid Kiruna, för att slutföra en utredning som vi tvingades avsluta innan vi blivit färdiga i höstas, på grund av snöfall.

Nils har hållit i en utbildning för guiderna som jobbar för Världsarvet Gammelstad och nu också fått besked om att ett av de jobb han har räknat på har gått till en annan arkeologisk aktör här i Norrbotten. En besvikelse naturligtvis, men i nuläget saknar vi inte jobb. Just nu väntar Nils också på att få ett besked från länsstyrelsen angående en annan utredning, den med anledning av en ändrad vägsträckning i Vibbyn – Flarken. Kommande vecka kommer han också att förbereda logistik och annat för Rakkurjärvi-utredningen dit han och Lars alltså åker under Midsommarveckan.

Själv arbetar jag för fulla muggar med att skriva arbetsplaner / kostnadsberäkningar inför flera olika jobb. Ett av jobben är en grävning som måste genomföras på en privatpersons tomt eftersom tomten ligger på en fornlämning. Personen i fråga är inte jättelycklig över att vi arkeologer kommer att fördröja markarbetena som ska utföras och pressar på för att vi ska göra vårt så fort som möjligt. Det är inte helt lätt att tillmötesgå de önskningarna om samtliga arkeologer på museet har fullt upp med andra jobb. Ett extra minus är om man inte blir uppskattad för jobbet som man utför, och folk står och blänger surt på en när man gräver… Arbetsplanen / kostnadsberäkningen är inlämnad till länsstyrelsen, men ingenting är säkert förrän både länsstyrelsen och markägaren godkänner den. Vi får se vad de tycker.

Det finns ytterligare arbetsplaner / kostnadsberäkningar som måste bli klara snarast möjligt och det är en kamp mot almanackan både för oss och för handläggaren på länsstyrelsen att hinna färdigt med pappersarbetet innan fältsäsong och semestrar börjar. Även arkeologer har lagstadgad rätt att ha semester.

I övrigt ska museet hålla öppet hus för hela landstingets division för kultur och utbildning på tisdag och vi måste därför förbereda för detta, tillsammans med resten av museet. Det verkar som om det främst blir jag och Nils som kommer att representera arkeologerna. Hur jag ska kunna ha tid till detta har jag inte riktigt förstått ännu…

Men i övrigt är livet helt underbart! Nu börjar det äntligen bli grönt ute och värmen kommer nog också, vad det lider.

Vid tangentbordet idag:  Olof Östlund