Arkeologisk tipsgranskning

Då och då kommer det in tips om forn- och kulturlämningar från allmänheten till oss arkeologer på Norrbottens museum. Åsa Lindgren har i ett tidigare blogginlägg (Allmänhetens bidrag till fornminnesregistret) berättat om att det varje år kommer in ett 10-20-tal tips till oss, där ett tips i sin tur kan bestå av flera lämningar. Vi får in tips från hela Norrbotten, vilket gör att vi får åka runt en del i länet.

Ibland händer det att någon tipsar om en lämning som redan finns registrerad i fornminnesregistret, men ofta så är det tips om lämningar som inte är kända sedan tidigare. I mitten av oktober genomförde jag och min kollega Carina Bennerhag tipsgranskning av några av de tips som inkommit både i år och tidigare år, varav ett var väldigt gammalt…

Ny fäbodlämning i Antnäs
I början av oktober föreläste Carina och jag i Antnäs för byaföreningen om de arkeologiska undersökningar som vi genomfört på Öberget mellan Måttsund och Antnäs nu i höst. I samband med föreläsningen fick vi in ett tips om en tidigare okänd fäbodlämning i Antnäs, nämligen Skärs fäbovall. Skärs fäbovall finns med på en historisk karta från 1762 som visar en rågångsåtgärd mellan Antnäs och Alvik. Vi blev visade till platsen drygt 1,5 vecka senare och har registrerat fäboden i fornlämningsregistret. Då fäboden har så gamla anor klassas den som fornlämning (den har tillkommit före 1850). Vi tycker att detta är väldigt spännande och hoppas på ett samarbete med Antnäs byaförening, där den nya fäboden kanske kan införlivas i Antnäs fäbodled, en mycket fin vandringsled som idag går förbi fyra fäbodlämningar i Antnäs.

Skärs fäbovall i Antnäs. Arkeolog Frida Palmbo står i en husgrund efter en mjölkkällare © Norrbottens museum

Skärs fäbovall i Antnäs. Arkeolog Frida Palmbo står i en husgrund efter en mjölkkällare © Norrbottens museum

Bland flinta och fruktträd
Tidigare i år så var det ett reportage i Utsikt, Norrbottens läns landstings tidning som går ut till alla hushåll i Norrbotten, om sommarens grävningar mellan Sikfors och Älvsbyn (I väntan på analyser…). I reportaget nämndes att vi gärna tar emot tips från allmänheten, och med anledning av detta blev vi kontaktade av en mycket trevlig man i Sikfors som hittat en flintasten i samband med potatisupptagning. Stenen visade sig mycket riktigt vara flinta och kom från ett potatisland invid en tidigare känd gårdslämning. Flintastenen hör troligtvis till denna lämning och har antagligen använts som eldslagningsflinta eller bössflinta. Vi fick dessutom en liten föreläsning om hur man ympar äppelträd, fick smaka både hemmagjord äppelmos och svartvinbärssylt och dessutom fick vi varsin liten svartvinbärsbuske som heter Sikfors med oss hem!

Det här gick ju inte så bra
Vi hade även tänkt titta på ett tips om ett flertal härdar i närheten av Morjärv. Den tipsgranskningen gick däremot inte så bra… När vi kom till området där härdarna skulle ligga låg det flera centimeter snö på backen och vi kunde inte ens urskilja skogsbilvägen från den omgivande hedmarken. Att hitta igen härdar under snötäcket, som ibland knappt är synliga ovan torven i vanliga fall, är ingen lätt uppgift. Vi får helt enkelt vänta till nästa barmarkssäsong för att kunna granska detta tips närmare.

Svårt att granska tips när snön har lagt sig © Norrbottens museum

Svårt att granska tips när snön har lagt sig © Norrbottens museum

Slaggfynd vid Fällforsen
Carina, som är intresserad av förhistorisk järnframställning hade hittat igen ett gammalt tips om fynd av järnslagg vid Fällforsen. Tipset inkom 1996 och har tyvärr blivit liggande på grund av tidsbrist och andra arbetsuppgifter. Med förhoppning om att det skulle kunna vara någon form av järnframställningsslagg styrde vi kosan till Fällforsen. Där konstaterade vi att frukt- och bärtemat höll i sig, då vi parkerade bilen vid en svartvinbärsodling.

Nu får fältsäsongen vara över för i år! Vandring intill svartvinbärsodling © Norrbottens museum

Nu får fältsäsongen vara över för i år! Vandring intill svartvinbärsodling © Norrbottens museum

Vi tog oss ned till stranden och lyckades faktiskt lokalisera fyndplatsen där järnslagg hade hittats nedanför en brant nipa (erosionsbrant av sand ner mot älv).

Arkeolog Carina Bennerhag håller i en av slaggbitarna som hittades vid Fällforsen © Norrbottens museum

Arkeolog Carina Bennerhag håller i en av slaggbitarna som hittades vid Fällforsen © Norrbottens museum

Vi hittade dock inget övrigt material på stranden och vi insåg att vi fick ta oss upp för den branta nipan för att titta om järnslaggen har eroderat ut i den branta slänten. Sagt och gjort, vi tog oss upp för nipan och hittade orsaken till slaggfynden nere vid stranden. Uppe på kanten av nipan fanns en tjärdal, ca 25×16 m stor, som delvis eroderat ut i slänten. Slaggen var med andra ord tjärdalsslagg. Vi registrerade tjärdalen så att den nu finns med i fornminnesregistret. Vi har även kontaktat tipsaren – som blev mycket glad över att få veta vad det var för slaggfynd som gjordes vid Fällforsen för 18 år sedan!

Det är inte helt lätt att se på bilden, men arkeolog Frida Palmbo står i mitten av tjärdalen © Norrbottens museum

Det är inte helt lätt att se på bilden, men arkeolog Frida Palmbo står i mitten av tjärdalen © Norrbottens museum

Vi är tacksamma för er som har ögonen med sig i skog och mark och som hör av er till oss när ni tror att ni hittat något arkeologiskt fynd eller en forn-/kulturlämning. Vi har tyvärr ej möjlighet att vara överallt i Norrbotten, så vi är mycket glada att vi har fler ögon som kan upptäcka hittills okända fornlämningar! Det är vårt gemensamma ansvar att värna om våra fornlämningar, och det är ju svårt att att värna något vi inte känner till! Vi lovar att det inte ska dröja 18 år tills ditt tips blir granskat!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Nya kulturmiljölagen

Vid årsskiftet 1 januari 2014 började den reviderade kulturmiljölagen att gälla. En mindre förändring är att lagen byter namn, från Lagen (1988:950) om kulturminnen till Kulturmiljölagen (1988:950). Det här innebär att lagen nu heter det man tidigare kallat den och att förkortningen KML blir mer naturlig. Även fornlämningsbegreppet förenklas från att tidigare ha hetat Fast fornlämning till att nu bara heta Fornlämning.

En av de mer påtagliga förändringarna gäller bedömningen av vad som ska klassas som fornlämning eller inte. Listan över vilka typer av lämningar som kan bli aktuella och de tre kriterierna (eller rekvisiten som det heter när det har med juridik att göra), som jag skrivit om i tidigare inlägg, är kvar. Det som är nytt nu är att lämningen även skall antas ha tillkommit före 1850 och om det gäller skeppsvrak så skall det ha förlist före 1850. Länsstyrelsen har dock fått möjlighet att fornlämningsförklara lämningar som uppfyller de tre kriterierna, men som är yngre än 1850, om det finns särskilda skäl med hänsyn till lämingens kulturhitsoriska värde.

Inför revideringen av lagen tillsattes en utredning (Kulturutredningen) på regeringens uppdrag och dess uppgift var att se över lagstiftningen och de nationella målen för kulturmiljön. Kulturutredningen menade att begreppen ”forna tider” och ”äldre tiders bruk” är alltför vaga när det gäller att fastställa vad som enligt lag är en fornlämning. Utredningen menade även att tillämpningen av lagen inte motsvarar vad som i vanligt språkbruk menas med forna tider. Tidigare utredningar, inför tidigare revideringar av KML, har diskuterat dessa kriterier och redogjort för intentionen med dem. Tanken var att det skulle finnas en flexibilitet över tid och möjlighet till regionala skillnader. Personligen tycker jag att de tre kriterierna fungerar bra, även om praxis vid bedömningen av lämningar inte alltid strikt följt lagen. Tydliggöranden av vad som gäller är välkommet, men jag vet inte om en tidsgräns är rätt sätt… Hur som helst så föreslog Kulturutredningen 1750 som tidsgräns för fornlämningar. Utifrån inkomna remissvar ändrades gränsen till 1850.

Den gränsen är satt då det är vid mitten av 1800-talet som det moderna Sverige börjar växa fram, med förändringar på flera plan. Jordbruksreformer och skiften förändrar landsbygden; kommunallagarna och representationsreformen ersätter gamla förvaltningsformer; industrialiseringen och det moderna skogsbruket inleds; kommunikationsnäten byggs ut, näringsfrihet och frihandel införs. 1850 känns som en rimligare gräns än 1750, men även om det kan tyckas att en tidsgräns är tydlig och konkret, så kommer det i praktiken att kunna ställa till problem. Hur ska vi veta hur gammal än lämning är utan att undersöka den?

Översikt över Riksarkivets databas Sveriges äldsta storskaliga kartor 1630-1655 visar att underlag saknas för större delen av Norrbottens län. Något fler kartor finns i Lantmäteriets historiska kartor, men stora delar av länet saknar historiska kartor.

Översikt över Riksarkivets databas Sveriges äldsta storskaliga kartor 1630-1655 visar att underlag saknas för större delen av Norrbottens län. Något fler kartor finns i Lantmäteriets historiska kartor, men stora delar av länet saknar historiska kartor.

När det finns historiska källor i form av till exempel kartor som kan vittna om en lämnings tillkomst blir bedömningen kanske inte så svår. Men i andra fall, särskilt när det gäller lämningar som ligger i gränslandet 1800-1900-tal, blir det knepigare. Här i Norrbotten är vi inte bortskämda med omfattande arkivmaterial och många lämningar är av sådan karaktär att de sett likadana ut under lång tid. Andra lämningar är tillkomna med ålderdomliga metoder, men ändå inte så gamla. I dessa fall skulle det vara bra med ett dateringsinstrument, som de hade i filmen Prometheus. Det lilla handhållna instrumentet sticks in det objekt som ska dateras och sedan är det bara att läsa av resultatet på en liten display. Hepp! Då ingen har uppfunnit någon sådan än, så får vi klara oss med noggranna efterforskningar, sonden och erfarenhet vid bedömningen av lämningar i fält!

Arkeologens bästa vän – jordsonden – som används för att se hur lämningen ser ut inuti och en stor hjälp vid den antikvariska bedömningen. Fotograf Åsa Lindgren © Norrbottens museum

Arkeologens bästa vän – jordsonden – som används för att se hur lämningen ser ut inuti och en stor hjälp vid den antikvariska bedömningen. Fotograf Åsa Lindgren © Norrbottens museum

Riksantikvarieämbetet har som tur är skrivit en vägledning ”Fornlämningsbegreppet och fornlämningsförklaring” och reviderat lämningstypslistan (som nu heter ”Lista med lämningstyper”). De dokumenten kommer att vara till god hjälp vid bedömningen av lämningar. Som med så mycket annat så kommer man nog till en början att tycka att åldersgränsen krånglar till det, men när det väl kommer till kritan så blir det nog inga större problem. I alla fall så länge lämningarna får ligga orörda.

En risk med den nya lagen är att det kommer att bli fler fall av lämningar som klassats som fornlämning vid till exempel en utredning, men vid undersökning visar sig vara yngre än 1850. Då befrias exploatören från kostnadsansvar och vi skattebetalare får stå för notan. En annan värre risk är att fornlämningar inte kommer att undersökas överhuvudtaget, då man vid ”betydande osäkerhet” ska bedöma en lämning som övrig kulturhistorisk lämning och inte fornlämning. Vid exploateringar finns ju dock möjligheten att göra mindre undersökningar i utredningsskedet och med en tidsgräns kommer behovet av dessa undersökningar att öka.

Vid bloggen denna soliga fredag
/ Åsa Lindgren