Sommaren när (nästan) all planering sket sig!

Arkeologiska fältsäsonger brukar vara svåra att planera i vanliga fall, men den här fältsäsongen har nog varit den rörigaste som jag varit med om…

Ett väldigt omfattande och stort jobb har vi tvingats skjuta på framtiden på grund av juridiska överklaganden. Diverse politiker må sjunga upphandlingens och den fria konkurrensens lov, men det finns baksidor av sådant också. Det tydligaste och allvarligaste är när billigaste budgivaren, med sämsta servicen, får härja fritt inom vårdsektorn. Mindre allvarligt, men ändå ytterst irriterande är när samma fenomen tenderar att breda ut sig inom kulturmiljövården. Fenomenet har inom den arkeologiska sektorn lett till diverse överklaganden av arkeologfirmor som sett sig förfördelade när de inte vunnit upphandlingarna. Dessa överklaganden drar ut på tiden och soppar verkligen till det för alla inblandade aktörer.

I vårt fall har vi den här säsongen ett stort jobb som vi tvingats senarelägga och senarelägga ytterligare ännu mer på grund av ett överklagande som tydligen ska köras igenom alla rättsliga instanser som finns. Snart återstår bara Europadomstolen och Intergalaktiska Rådet. Detta kostar inte den överklagande parten ett enda öre, samtidigt som den part som i läge ett vunnit anbudet tvingas ändra planeringen femtioelva gånger och samtidigt som en tredje part (beställaren av det arkeologiska uppdraget) håller på att bli vansinnig över förseningarna. För beställaren är oftast tiden mer dyrbar än de kronor och ören som det arkeologiska arbetet kostar. Välkommen till den fria marknaden i dess sämsta arkeologiska form…!

Vi har lyckats genomföra några fältarbeten i alla fall, för sådana arkeologiska insatser som varit så små (billiga) att de inte gått ut till upphandling:

Åsa Lindgren har varit projektledare för en utredning i Masugnsbyn-Vittangi under försommaren med Tor-Henrik Buljo, Nils Harnesk och mig som medarbetare. Det arbetet sitter hon och skriver rapport på nu i veckan. Vi hittade bland annat kolbottnar, tjärdalar och fossila åkerytor (hörande till den tiden när masugnen i Masugnsbyn var i drift)

Frida Palmbo har hållit i en arkeologisk förundersökning i Aareavaara och Kolari. En väg skulle breddas och flera kända fornlämningar berördes. Vi hittade mycket begränsat med boplatsmaterial (en kvartskärna) och en härd vid Aareavaara. I härden påträffades en del av en järnnål, vilket gör det troligt att härden hör till de senaste 2500 åren, alltså inte lika gammalt som tidigare boplatser vi undersökt vid Aareavaara. Datering och annan information tror jag att Frida kanske kommer att berätta om senare, när rapporten är klar.

Vi har i år återigen gjort utredningar i Markbygden väster om Piteå med anledningar av vindkraftparken som håller på att byggas där. Frida har hållit i den utredningen. Mer info kommer när rapporten är klar.

Vi ska nu imorgon åka till Laver väster om Älvsbyn, för att göra ett arkeologiskt arbete som ska ingå i en MKB (miljökonsekvensbeskrivning). Boliden Mineral AB ska göra en sådan i samband med att de vill öppna den gamla gruvan i Laver igen. Lars Backman styr upp det hela, med oss andra som medarbetare.

Vi är också inbjudna till att delta i arkeologiska undersökningar i Umeå. Västerbottens museum håller på med en jättegrävning där, och de ropar förtvivlat efter arkeologer som har arbetslivserfarenhet. Vi har lovat att bistå dem med personal, dels för att hjälpa till, men också för att själva förkovra oss i kunskapen som ett samarbete ger. I motsats till konkurrens innebär samarbete ökad kunskap, vilket är själva grunden för arkeologi…

Ett litet P.S. också: Vi har äntligen fått en ny chef för avdelningen för kulturmiljö på Norrbottens museum. Efter att ha ”delat chef” med andra avdelningar i många år så är det med stor lättnad som vi säger välkommen till Sara Hagström Yamamoto!

Frida (till vänster) och Carina (till höger) samtalar med vår nye chef Sara Hagström Yamamoto (mitten).

Frida (till vänster) och Carina (till höger) samtalar med vår nye chef Sara Hagström Yamamoto (mitten).

Vid tangentbordet idag

/Olof Östlund

Markbygden och Kristinavägen

Som tidigare nämnt har Norrbottens museums arkeologer arbetat en hel del i Markbygden under 2012 års fältsäsong. Anledningen till detta beror på Markbygden Vind ABs planer på att etablera en stor vindkraftspark i området. Under fältveckorna i Markbygden hittade vi två nya kolbottnar, två kavelbroar, en fossil åker, en tjärdal, en hässjeställning, två boplatsgropar i klapper samt två kulturmärkta träd. Dessutom gjordes en fördjupad dokumentation av några fäbodar och gårdslämningar. I ett tidigare inlägg redovisades resultatet av den fördjupade dokumentationen av fäbodarna. Detta inlägg kommer att handla om lämningar efter Kristinavägen. Kristinavägen är dessutom den röda tråden i utställningen Drömmar av silver – vingar av guld, som nu visas på Norrbottens museum.

Kristinavägen
I början av 1600-talet upptäcktes silverfyndigheten på Nasafjäll. Vid denna tid fanns det inga vägar genom lappmarken, vilket krävdes för att verksamheten på Nasafjäll skulle fungera. Kristinavägen, som även kallas Silvervägen eller Nasaleden, ställdes i ordning mellan Silvergruvan i Nasafjäll och Piteå. Det krävdes transporter i båda riktningarna, för både förnödenheter till Nasafjäll och färdigt silver till Piteå. Vägen fick sitt namn efter Drottning Kristina, som levde mellan 1626-1689.

Ungefärlig sträckning för Kristinavägen © Norrbottens museum

Ungefärlig sträckning för Kristinavägen © Norrbottens museum

Mödosamt arbete
Det krävdes ett stort arbete för att göra den drygt 40 mil långa vägen bruklig. Det byggdes broar över vattendrag, vilstugor uppfördes på lämpliga platser och kavelbroar lades ut över myrarna. Leden utgick från Öjebyn och vidare förbi Lillpite, Keupan och Ersträsk fram till Gråträsk vid lappmarksgränsen. Transporterna efter denna del av leden sköttes av kustlandskapets bönder som med häst och vagn färdades mellan Öjebyn och Gråträsk. Mellan Öjebyn och Gråträsk etablerades gästgiverier och skjutshåll för att underlätta transporterna. I bl a Gråträsk, Ersträsk och Keupan togs nybyggen med skjutsplikt upp.

Från Gråträsk sträckte sig leden vidare över Pjeskersjön, upp efter Sikån och landvägen fram till sjön Arvidsjaure och till Västra Kikkejaure och västerut. Leden fortsatte efter de stora sjöarna Storavan, Uddjaur, och Hornavan fram till Sädvajaure och hyttan i Silbojokk. Därefter gick leden efter Rånijokk och Smolevagge fram till gruvan i Nasafjäll. Transporten från Gråträsk till Silbojokk och Nasafjäll sköttes av samerna med hjälp av ren och ackja.

Ny sträckning
Kristinavägen mellan Öjebyn och Nasafjäll gick delvis i mycket svår terräng med många myrmarker, älvar och bäckar som skulle korsas och vägen var svår att underhålla och färdas efter. Vid mitten av 1640-talet hade en ny dragning av Kristinavägen skett, som gick mellan Skellefteå och Nasafjäll. Denna sträckning följde mer naturligt Skellefteälvens dalgång. Delar av Kristinavägen har dock underhållits och använts för transporter intill dess att vägnätet började byggas ut i slutet av 1800-talet.

Kavelbro
Som nämnts ovan hittades två kavelbroar vid de arkeologiska utredningarna i Markbygden. En av dessa ligger i Kristinavägens sträckning, i närheten av sedan tidigare kända kavelbroar som också antas höra till Kristinaleden. En kavelbro består av runda eller kluvna stockar som lagts tätt intill varandra för att ge en mer bärande väg över fuktig myrmark. Idag kan kavelbroarna vara svåra att se då de ofta är helt överväxta i myrarna. Dessutom kan stigar och vägar som gått fram till kavelbroarna vara övergivna.

Detalj av kavelbro. I vattenspegeln i myren syns flera stockar lagda intill varandra © Norrbottens museum.

Detalj av kavelbro. I vattenspegeln i myren syns flera stockar lagda intill varandra © Norrbottens museum.

Utanför byn Ersträsk finns idag gårdslämningar som antas ha anlagts i samband med att Kristinavägen iordningsställdes. Gårdslämningarna kallas för Gammeltomterna och övergavs i samband med att Kristinavägen fick förändrad sträckning under 1640-talet.

I byn Ersträsk finns ytterligare gårdslämningar vid namn Lövnäs, som dokumenterats i samband med utredningarna i Markbygden. Dessa gårdslämningar antas höra samman med Nasa Silververks andra period (1770-1810). Det äldsta hemmanet på platsen ska ha anlagts 1778 för Nasa Silververks räkning, som ett frälsehemman. 1799 anlades två andra hemman på platsen som kronohemman.

En av husgrunderna i Lövnäs © Norrbottens museum

En av husgrunderna i Lövnäs © Norrbottens museum

Det har funnits kontinuerlig bebyggelse på platsen fram till 1950-talets mitt. Eventuellt har det skett en flytt från Gammeltomterna till Lövnäs. Idag finns det 6 husgrunder i Lövnäs, men även röjda ytor och stensamlingar som troligen är röjningsrösen och en grävd brunn med cementring.

Rester av en lättviktsmotorcykel från slutet av 1930-talet, troligen en Husqvarna från ca 1938-39. © Norrbottens museum

Rester av en lättviktsmotorcykel från slutet av 1930-talet, troligen en Husqvarna från ca 1938-39.

Besök gärna utställningen Drömmar av silver, vingar av guld om Du har möjlighet, där det finns möjlighet att se mer av sådant som finns efter Kristinavägens sträckning.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo