Stenåldersboplatser vid Sikfors – resultat från årets grävningar!

Som tidigare har berättats här på bloggen så har Norrbottens museum under 2014 utfört arkeologiska förundersökningar av ett flertal boplatser längs med väg 555, mellan Sikfors och Älvsbyn. I juni i år har vi utfört sista delen av det arkeologiska fältarbetet längs med denna väg – en arkeologisk slutundersökning av två av de boplatser som ingick i förundersökningen 2014. De arkeologiska undersökningarna görs med anledning av de vägförbättringsåtgärder som Trafikverket planerar längs med vägsträckningen, ett arbete som BDX är i full gång med. Detta kanske flera av er redan känner till, då vi under grävningens gång har publicerat bilder på Norrbottens museums Facebooksida samt att det varit flera inslag i media genom artiklar och reportage i Piteåtidningen, Sveriges Radio Norrbotten, 24 Norrbotten, Helgbilagan Duo som medföljer både NSD och Kuriren och Svt Gomorron Sverige.

Arkeologerna Carina Bennerhag, Olof Östlund och Dag Lanz på en av de undersökta boplatserna längs väg 555 © Norrbottens museum

Arkeologerna Carina Bennerhag, Olof Östlund och Dag Lanz på en av de undersökta boplatserna längs väg 555 © Norrbottens museum

Ett lite oväntat resultat
Under förra årets undersökningar hittade vi tre mindre, väl avgränsade anläggningar i form av två härdar (eldstäder) och en gropanläggning. I härdarna och gropanläggningen hittades mängder med brända ben, alltså de matrester som människorna har slängt i elden. De brända benen visade sig framförallt vara från säl, men även fisk, bäver och andfågel kunde identifieras i benmaterialet. Dateringarna från förra årets undersökningar visar att de två boplatser som vi har undersökt i år är ca 5000 år gamla.

Utifrån resultatet av förundersökningen uppskattade vi att några nya liknande anläggningar skulle påträffas vid slutundersökningen i år. Visst, vi fick faktiskt ganska rätt i hur många nya anläggningar som skulle hittas – men även ett lite oväntat resultat!

Det framkom betydligt mer boplatsmaterial än väntat inom ett större område än vad vi beräknat för, vilket medförde en del omprioriteringar under arbetets gång. På en av boplatserna, Raä Älvsby 421:1, hittades otroligt mycket boplatsmaterial i form av skörbränd, d v s eldpåverkad, sten och brända ben inom en så stor yta som 5 x 3 meter! I detta fyndförande område fanns även koncentrationer av bruna färgningar. Utöver de brända benen hittades fynd av avslag i kvarts, kvartsit och flinta. Avslag är de restprodukter som blivit över när man har tillverkat redskap i sten.  Inom den stora ytan har vi även hittat en del av ett nordbottniskt redskap i grönsten, en eventuell knacksten i bergart, fragment av rödockra, eventuella hartsrester samt ett skifferstycke.

Nedgrävning av det stora fyndförande området med mörkbruna färgningar, brända ben och skörbränd sten © Norrbottens museum

Nedgrävning av det stora fyndförande området med mörkbruna färgningar, brända ben och skörbränd sten © Norrbottens museum

Del av nordbottniskt redskap i grönsten © Norrbottens museum

Del av nordbottniskt redskap i grönsten © Norrbottens museum

Aktivitetsyta?
Fynden kommer vi att titta närmare på längre fram när vi börjar med själva rapportarbetet och fyndregistreringen. Vi har även samlat in prover för att göra fettsyraanalys, för att förhoppningsvis få svar på vilka aktiviteter som ägt rum på denna plats. Vi funderar på om området kan vara en yta där flera olika processled med koppling till ett resursutnyttjande inom säljakt och fiske har ägt rum. På platsen kan man ha sysslat med avfallshantering och kanske har även eventuell torkning eller rökning ägt rum på platsen. Vi håller tummarna för att analyserna ska bidra med information som gör att vi lättare kan tolka detta stora fyndförande område!

Utöver det stora fyndförande området framkom även två nya härdar inom boplatsen Raä Älvsby 421:1, med skörbränd sten och brända ben. I en av härdarna hittades även en del från ett troligt sänke i bergart.

En av de nya härdarna syntes som en mörkbrun färgning med rödbränd sand intill © Norrbottens museum

En av de nya härdarna syntes som en mörkbrun färgning med rödbränd sand intill © Norrbottens museum

Del av troligt sänke © Norrbottens museum

Del av troligt sänke © Norrbottens museum

Varför hittar man alltid något sista dagen?
På grund av det stora fyndförande området som hittades inom boplatsen Raä Älvsby 421:1 valde vi att förlägga en större del av fältarbetstiden till denna boplats. Inom den andra boplatsen, Raä Piteå socken 375:1, var det fyra mindre områden som skulle undersökas. Två av dessa områden var två anläggningar som delundersöktes vid förundersökningen 2014. Årets mål med de två delundersökta anläggningarna var att samla in prover för fettsyraanalys, för att se om vi kan få ut mer information om dessa anläggningar än vad som framkom vid förundersökningen förra året.

Gropanläggningen som delundersöktes 2014. Resterande delen av anläggningen har avgränsats i plan © Norrbottens museum

Gropanläggningen som delundersöktes 2014. Resterande delen av anläggningen har avgränsats i plan © Norrbottens museum

Utöver detta hade vi uppskattat att två nya anläggningar skulle påträffas, vilket så också blev fallet. En ny härd med brända ben påträffades men sista dagen insåg vi att här även fanns någon helt ny form av anläggning av ett större slag! Det är ju så typiskt att inse något sådant sista dagen! Därför blev det en del skottande, för att få fram anläggningen i profil. Då ser vi hur anläggningen ser ut i genomskärning, vad den innehåller och hur djup den är. Denna anläggning var endast synlig som sporadiska fläckar av mörkbrun färgning i plan, och därför upptäckte vi inte anläggningens hela utbredning förrän profilen var nedgrävd. Det visade sig vara någon form av gropanläggning, ca 3 meter stor och omkring 0,5 meter djup. Gropen innehöll skörbränd sten, brända ben, kol och rödbränd sand. I nuläget vet vi inte vad den här gropen har använts till, men även här har vi samlat in jordprover för fettsyraanalys. Med tanke på fynden och anläggningens storlek så skulle det kunna vara någon form av torkanläggning/kokgrop.

Den stora gropanläggningen i profil © Norrbottens museum

Den stora gropanläggningen i profil © Norrbottens museum

Nu är det semestertider för de flesta av oss arkeologer på Norrbottens museum (när detta inlägg publiceras har jag själv semester) och när vi återvänder till arbetet är det flera andra kommande fältarbeten på gång. Vi har ju kort barmarkssäsong här uppe i Norrbotten, så vi får passa på att jobba ute när vi kan! Arbetet med att skriva rapport, invänta analysresultat och ta hand om fynd från grävningarna vid Sikfors kommer därför att dröja ett tag. Som det ser ut kommer vi att skriva rapporten för denna grävning under vintern, så vi kan ha all anledning att återkomma en sista gång när vi har ett slutligt resultat!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Läs mer om grävningarna längs väg 555 i tidigare blogginlägg:

Fortsatta arkeologiska undersökningar av boplatser från yngre stenålder

I väntan på analyser – arbetet efter en arkeologisk utgrävning

Nu är fältsäsongen igång!

Fortsatta arkeologiska undersökningar av boplatser från yngre stenålder

Under maj och juni förra året genomförde Norrbottens museum arkeologiska förundersökningar av totalt 13 boplatser längs med väg 555, mellan Sikfors och Älvsbyn. En arkeologisk förundersökning går ut på att avgränsa en fornlämning och ta reda på hur stor den är i både ytled och djupled. Undersökningen gjordes med anledning av Trafikverkets planer på att förbättra vägsträckningen mellan Sikfors och Älvsbyn. Boplatserna ligger i direkt anslutning till vägen och kommer att påverkas av den kommande exploateringen då ny mark kommer att tas i anspråk. Nu i år utför vi en arkeologisk slutundersökning av 2 av de totalt 13 boplatserna som förundersöktes förra året. Boplatserna ligger mellan Sikfors och Tvärån i Piteå och Älvsby kommuner.

På bilden ses gropanläggningen som undersöktes vid förundersökningen i profil. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

På bilden ses gropanläggningen som undersöktes vid förundersökningen i profil. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

Arkeologisk slutundersökning
En arkeologisk slutundersökning innebär att fornlämningen grävs bort så att det sedan är fritt fram för exploatering. Därför krävs det en noggrann dokumentation och tolkning av den fornlämning som grävs bort, för det som inte tas tillvara vid slutundersökningen är och förblir förlorat. Nu är boplatserna som ligger längs med väg 555 mycket stora och både de arkeologiska förundersökningarna som vi gjorde förra året och de slutundersökningar som kommer att genomföras i år sker bara inom den del av boplatsen som påverkas av vägförbättringsåtgärderna. Därför kommer stora delar av fornlämningarna finnas kvar även efter den arkeologiska slutundersökningen.

En av de härdar som undersöktes vid förundersökningen längs väg 555. Härden ses som en mörkbrun färgning som avviker från den omgivande marken. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

En av de härdar som undersöktes vid förundersökningen längs väg 555. Härden ses som en mörkbrun färgning som avviker från den omgivande marken. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Boplatser från yngre stenålder
Vid den arkeologiska förundersökningen av de två boplatser som gått vidare till slutundersökningen hittade vi tre anläggningar: två härdar (eldstäder) och en gropanläggning. I anläggningarna hittade vi brända ben, som är de matrester som människorna slängt i elden – dels för att bli av med skräpet och säkert även för att undvika att locka till sig skadedjur och vilda djur. De brända benen har skickats till en osteolog, en benexpert, som kunnat identifiera olika arter i benmaterialet. Tack vare den osteologiska analysen vet vi att sälen har varit det dominerande bytesdjuret för de människor som vistats på dessa boplatser, följt av fisk, bäver och andfågel. Ett av sälbenen har kunnat identifieras till vikaresäl och bland fiskbenen har arterna sik, gädda och skrubba (en slags flundra) identifierats. De brända benen har vi även skickat för C14-analys och boplatserna har visat sig vara från tiden mellan 3000-2600 f.Kr.

Brända ben. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Brända ben. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Annorlunda landskap jämfört med idag
Vid tiden omkring 3000-2600 f.Kr. såg landskapet vid Sikfors helt annorlunda ut jämfört med idag. När havet stod omkring 50 m över dagens nivå för ca 2600 låg boplatserna på en halvö inne i en havsvik i anslutning till Piteälvens dåvarande mynningsområde. Det är ett fint läge på en större halvö, invid både en havsvik och en sjö.

Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. ange ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695

Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. ange ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695

Läget har antagligen valts med omsorg då det funnits goda förutsättningar för både säljakt och fiske. De brända ben som hittats på boplatserna indikerar att näringsfånget främst har varit inriktat på maritima resurser som säl och fisk. Med ledning av benmaterialet och boplatsernas läge i den inre delen av en havsvik har dessa boplatser troligtvis använts under barmarksperioden sommar-höst, då bland annat siken leker och samlas i stora stim och vikaresälen går närmare kusten in i vikarna för att jaga lekfisk.

Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. Boplatserna som ingår i slutundersökningen syns i form av de röda prickarna på kartan. ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695

Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. Boplatserna som ingår i slutundersökningen syns i form av de röda prickarna på kartan. ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695

Vi har inte hittat så många fynd på boplatserna utöver den stora mängd brända ben som hittats i anläggningarna. Utifrån resultatet av förundersökningen antar vi att boplatserna har använts vid tillfälliga jakt- och fångstexpeditioner i området. Det blir spännande att se om årets utgrävningar stärker denna teori eller om vi hittar några andra fynd och anläggningar som ger helt andra ledtrådar. Vi lär få anledning att återkomma när vi har resultatet från sommarens utgrävningar som påbörjades 8 juni och som längst pågår till 26 juni.

Vid tangentbordet denna vecka: Frida Palmbo

Läs om tidigare blogginlägg som berör de arkeologiska undersökningarna längs med väg 555:
Nu är fältsäsongen igång!
I väntan på analyser – arbetet efter en arkeologisk utgrävning