I tidigare inlägg har jag berättat om 1600-talets tidsanda, vilken bidrog till att det lilla hyttsamhället etablerades i Silbojokk. Jag har även berättat lite om det slit arbetet i gruvan och i hyttan innebar. Berättelsen slutade senast med att både gruvan på Nasafjäll och hyttan i Silbojokk brändes ner och att det blev slutet på 1600-talets silverdrömmar. Nu fortsätter berättelsen om Silbojokks kyrkliga verksamhet, för det är den som bidrog till Silbojokks fortlevnad när hyttverksamheten upphörde.
En präst kom till platsen redan under hyttans uppbyggnad och hans uppgift var att se till att hyttans arbetare fick sin själavård. Men den kanske viktigaste uppgiften var ändå att missionera bland den samiska lokalbefolkningen. Att samerna inte var kristna var som jag nämnde i mitt första inlägg besvärande för staten. Man menade till och med att det var gud som visat på silverfyndigheten, för att möjliggöra spridandet av guds ord.
1640 delas Piteå församling upp och Silbojokk, Nasafjäll, Arjeplog och Arvidsjaur blir egna församlingar, med uppmaning om att kyrka och prästgård ska byggas på dessa platser. Tanken var att det skulle finnas en bofast präst vid respektive kyrka. De präster som utsågs till dessa församlingar gjorde sig dock inte någon brådska att ta sig till lappmarken och de hade sina orsaker: Christer Turdinus som var tilltänkt för Nasafjäll ville ha en skriftlig försäkran från biskopen att han inte skulle blir ”sjuk eller död” på fjället. Det verkar han inte ha fått, utan tjänsten tillsattes av Lars Beronius istället. Arjeplogs präst, Petrus Turdinus, framförde som skäl att hans hustru var ”en stor och mäkta fet människa; om sommaren kunde hon inte rida och om vintern orkade henne ingen ren draga”. Det är osäkert om han tillträdde tjänsten eller inte. Vid Silbojokk fanns som sagt redan en präst.
Det finns inte så mycket information om kyrkan och den kyrkliga verksamheten den första tiden i Silbojokk. Det som finns antecknat är en del gåvor och inköp under 1640 och 1650-tal. När det gäller själva församlingslivet finns uppgifter om en del regler: arbetarna vid hyttan skulle varje morgon hålla bönestund innan arbetet. Försummelse innebar en riksdaler i böter. Samma straff gällde för svordomar och andra mindre förseelser. Det är tur att inte dessa regler gäller idag! För samernas del så skulle de som bodde längst bort komma till kyrkan två gånger per år – till jul och till marknadstid. Däremellan besökte kyrkoherden samerna i sina hembyar. De som bodde närmare skulle komma till kyrkan ”så ofta de hava lägenhet därtill”. De som inte följde detta straffades med böter på en riksdaler.
När den Norsk/Danska hären kom 1659 och ödelade gruvan och hyttan brändes även kyrkan ner. Kyrkoherdens fru vädjade förövarna att skona en av hyttgårdarna och mjölbodarna, vilket verkar ha hörsammats. Kyrkoherden bodde alltjämt kvar i Silbojokk, men det var inte självklart att kyrkan skulle byggas upp igen. Frågan diskuterades under drygt 30 år och under tiden hölls gudstjänst i provisoriska lokaler. Till slut byggs ändå en ny kyrka.
Den nya kyrkan finns det betydligt fler uppgifter om, så vi vet vilka inventarier som fanns och hur den såg ut. Den hade vapenhus och sakristia, timringen var rödmålad och taket tjärat. En timrad inhägnad omgav kyrkogården och det fanns ett fristående torn till kyrkklockan.
Troligen såg kyrkan i Silbojokk ut ungefär såhär. Bilden visar gamla kapellet i Kvikkjokk, byggt 1764.
Den nya kyrkan brinner ner hösten 1747. Dåvarande kyrkoherdens sinnessjuke bror Eric Laestadius var starkt misstänkt att ligga bakom branden. Han var inte tillförlitlig och kunde smita från sin brors omvårdnad och dra ut till skogs och vandra, eller åka skidor flera mil, sommar som vinter. Även samerna besvärades av honom, då han skadat både renar och förrådsbodar. Han hade bott i en kåta i närheten av Silbojokk när kyrkan brann och han hade även varit i kyrkan. Att han bränt kyrkan användes som argument för att få honom intagen på sinnessjukhus. Vid upprepade förhör höll han dock fast vid att han inte haft eld med sig och att det var åskan som slagit ner och startat branden. De samer som upptäckte att kyrkan brunnit vittnade även de om att de hört åskan gå, men de hade inte sett några blixtnedslag. Vad som verkligen hände får vi nog aldrig veta. Eric lugnade dock ner sig och kunde inte längre åka skidor efter att han förfrusit tårna på båda fötterna under en skidtur. Han tillbringade därefter nätterna vakandes med sin pipa och sov på dagarna.
Vid tiden för branden låg Silbojokk under Arjeplogs församling och området låg öde och tomt stora delar av året. Sommartid hölls gudstjänsterna återigen i en provisorisk lokal bestående av en bod och en lada som man byggt ihop. Den kom att användas 30 år och blev till slut så skev och gisten att man kunde gå genom väggen. Under tiden pågick återigen diskussioner om en ny kyrka i Silbojokk, men till slut fattas beslutet om att flytta verksamheten. Ett nytt kapell byggdes 1777 i Lövmokk vid Hornavans norra strand. Det kapellet flyttades senare till Jäkkvik, där det står än i dag.
Jäkkviks kapell omkring 1920.
Därmed slutar den kyrkliga verksamheten i Silbojokk och även detta blogginlägg. Det finns fortfarande mer att berätta om Silbojokk, så fortsättning följer med ämnen jag tidigare utlovat: mission, häxprocesser och arkeologiska undersökningar!
En mer nära förestående fortsättning på temat Silbojokk är den föreläsning jag ska hålla på plats imorgon (lördag 27 juli). Varmt välkommen om du har vägarna förbi!
För mer info se: http://midsommarudden.blogspot.se/
Med önskan om en fortsatt skön sommar!
/ Åsa Lindgren
