Det du ger får du tillbaka!

Arkeologerna på Norrbottens museum har nu haft några intensiva veckor med utåtriktad verksamhet. Det ingår i museets uppdrag att samla, vårda och visa. För det mesta brukar arkeologernas uppdrag handla om att samla in ny kunskap, men vi har försökt öka mängden tid på ”visa”, det vill säga utåtriktat arbete. Det insamlade materialet och kunskapen är ju inte mycket värd om inte allmänheten eller övriga arkeologer också får ta del av den. Vi får inte bli en hemlig klubb som sitter på och bevakar vår egen kunskapsbank. Vi måste visa att det vi gör har betydelse, och sprida kunskapen, annars är det stor risk att vårt gemensamma kulturarv förstörs av människor som inte fått lära sig att vara rädda om det. Ju fler människor som känner till det senaste, desto fler människor kan också hjälpa till att hitta nya fornlämningar och komma med nya idéer.

Vi har alltså gjort insatser i den riktningen de senaste veckorna.

Carina Bennerhag och Nils Harnesk har varit till kyrkbyskolan i Gammelstad och berättat om arkeologi för barnen där, i samtliga klasser och åldrar, efter vad jag förstår. Nils har skrivit om det tidigare här på bloggen.

Åsa Lindgren har varit till Ängskolan i stadsdelen Hertsön i Luleå, och pratat arkeologi för 10-åriga skolbarn.

Jag själv fick en inbjudan till arkeologinstitutionen på Umeå Universitet, för att prata om Aareavaara, och såg faktiskt fram emot att göra det. Det var inte lika nervöst som man skulle kunna tänka sig. Carina var där i höstas och berättade efteråt om hur givande det hade varit att berätta om järnåldersfynden vid Sangis.

Föreläsning om Aareavaara. Foto: Ronny Smeds, Umeå Universitet

Föreläsning om Aareavaara. Foto: Ronny Smeds, Umeå Universitet

Det är litet extra speciellt att få berätta för andra arkeologer och arkeologistudenter om vad vi har hittat i Norrbotten. Extra rolig var blandningen av studenter, doktorander och yrkesverksamma arkeologer, både från institutionen och från Västerbottens museum. I två timmar skulle vi hålla på tillsammans, inklusive frågestund, vilket oroade litet grand. Skulle ämnet vara tillräckligt intressant för att prata om så länge? En och en halv timme senare började min röst ta slut (av någon anledning så brukar den göra det när jag pratar för länge), och en halv timme frågestund tog vid. Det var här som det riktigt roliga började. Det kom massor av positivt gensvar från åhörarna. Där var frågor och idéer som gav utrymme för den samlade kunskapen i rummet att lyfta ytterligare ett steg längre. Sådant som jag själv, och de övriga i rummet inte hade tänkt på tidigare. Det var en levande diskussion som gjorde att alla gick därifrån som kunskapsmässigt rikare arkeologer.

Föreläsning om Aareavaara. Foto: Ronny Smeds, Umeå Universitet

Föreläsning om Aareavaara. Foto: Ronny Smeds, Umeå Universitet

Vi diskuterade var man troligast skulle kunna hitta ytterligare boplatser som är lika gamla som Aareavaara eller till och med ännu äldre. Var kan de äldsta boplatserna finnas i Västerbotten? Åhörarna gav tips på personer att kontakta i Finland för att få information om planerade finländska fornlämningsinventeringar på andra sidan gränsen. Förslag kom på ytterligare insatser som man skulle kunna göra i Aareavaara och i Norrbotten.

Ett exempel på bra idéer som kom fram under diskussionen är den här: Berit Andersson, arkeolog på Västerbottens museum, förklarade att om människorna i Aareavaara bedrivit renjakt med pilbåge och / eller spjut vid sundet som låg närmast boplatserna, då borde det ju finnas rester av den jakten i botten av sundet, alltså i den myr som ligger där idag. De pilar och spjut som missat sina mål borde ju finnas kvar där, på botten…

Det tänkte jag inte på!

Hur häftigt skulle det inte vara att gräva i den myren, och kanske till och med hitta pilspetsar med rester av skaften fortfarande kvar, inbäddade i sedimenten på myrens botten?! Då kanske man till och med skulle kunna göra jämförelser rent typologiskt med pilspetsar som hittats i Finland och norra Norge. Alltså en rent formmässig jämförelse där man ser vilka pilspetsar som är mest lika varandra i Norge, Sverige och Finland.

Jag får fundera på saken, om hur man skulle kunna gå vidare med ett sådant arbete, och vilka andra organisationer / institutioner som kan tänkas vilja vara med.

Vid tangentbordet idag: Olof Östlund

Bågskytte, fantasier och experimentell arkeologi.

Jag gör nu ett litet inhopp och skriver ett blogginlägg istället för Lars Backman, som har åkt på ett möte i Umeå. Det här inlägget kommer ändå att vara litet grand i Lars anda.

Vid den här tiden på året har vi arkeologer möjlighet att lyfta blicken från de projekt vi varit uppslukade av sedan fältsäsongen började förra våren. Rapporterna är färdigskrivna och förfrågningsunderlagen från länsstyrelsen om den kommande sommarens jobb har ännu inte börjat strömma in. Vi har tid att hjälpa till med att flytta museets samlingar (se Fridas inlägg den 10 februari) och ta hand om annat som vi inte hunnit med.

Min blick föll för några dagar sedan på en flyttkartong innehållande fyndmaterial från en fornminnesinventering som genomfördes i Riksantikvarieämbetets regi för ett antal år sedan. Vi har redan gått igenom inventeringsfynd från fornminnesinventeringen, men den här lådan har kommit på avvägar och glömts bort. När vi sedan hittade flyttkartongen för något år sedan i samband med flytten av samlingarna har den ändå blivit stående eftersom det är ett stort detektivarbete att ordna upp fynden, och ingen har haft tid eller energi att gå igenom dem.

Jag fick en ingivelse och öppnade lådan för att se vad som fanns i den. Här hittade jag nu fynd som samlats in från ett stort antal socknar i Norrbotten. Fynden registrerades i inventeringsböckerna under inventeringen, och där står också vilka fynd som samlats in från de boplatser som påträffades. Informationen från inventeringsböckerna är överförd till FMIS (det digitala fornminnesregistret), men fynden i sig ligger fortfarande kvar i fyndpåsar, i en oordning som gör materialet oanvändbart för forskare och andra som vill titta på dem.

I flyttlådan från fornminnesinventeringen fanns insamlat fyndpåsar med brända ben från diverse boplatser. Flera av de boplatserna besökte Carina Bennerhag och jag år 2006 under den första Mellan is och hav-inventeringen. Boplatserna hade vi velat besöka ändå, men vi hade inte behövt anstränga oss för att hitta nytt daterbart material under fältarbetet. Det fanns i flera fall daterbart material från möjliga ”Mellan is och hav-boplatser” i den här flyttlådan med fyndpåsar. Om vi bara hade vetat var den fanns, och vad som fanns i den.

Nu sorterar jag fynden efter materialsort i fyndaskar och i nummerordning efter fornlämningens Raä-nummer, under respektive socken. Det är inte många som använder sockenindelningen i dagens samhälle, men vi arkeologer håller fast vid den. Det skulle bli kaos om vi blev tvungna att byta system. Ett systembyte skulle driva oss till vansinne.

Under genomgången finns det annat att bli frustrerad över, och det är fantasifullheten hos dem som inventerat. I det insamlade stenmaterialet (det mesta kommer från boplatser av stenålderskaraktär) har de tyckt sig se borrar, skrapor, snedpilspetsar och andra föremål gjorda av kvarts. Jag håller inte med dem alla gånger. Kvartsen är definitivt bearbetad av människor men ibland verkar det ha blivit någon slags sport att i inventeringsböckerna beskriva så många föremål som möjligt.

"Snedpilspetsen" är tjusig, men fungerar inte som pilspets.

”Snedpilspetsen” är tjusig, men fungerar inte som pilspets. Längden är litet drygt 4 cm. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Jag visade Lars ett delvis bearbetat kvartsavslag som i inventeringsboken beskrivits som en”snedpilspets av kvarts”. Lars tävlar med pilbåge på sin fritid och jagar dessutom älg (fast då med gevär). Han granskade ”pilspetsen” och förklarade sedan hur dåligt den skulle ha fungerat aerodynamiskt och ballistiskt. Det fanns kort sagt inte en chans att ”pilspetsen” någonsin fungerat som en pilspets. En pilspets måste vara symetrisk för att gå rakt, och den måste ha lagom stor vikt för att tränga in i bytesdjuren, på ett avstånd som gör pilbågen användbar. Om pilen går så snett och med så låg anslagshastighet att man måste stå på 5 meters avstånd för att döda älgen får den hungrige jägaren problem. Vi dumförklarar de som jagade på stenåldern om vi säger att det här är en pilspets, och de var inte dumma. De var experter på att jaga, och intelligenta nog att prova ut sådant som fungerade.

Flathuggen pilspets av kvartsit med tvär bas.

Flathuggen pilspets av kvartsit med tvär bas. Oklart hur stor just den här är eftersom jag inte sett den i verkligheten, men de brukar variera mellan 5 och 7 cm längd. ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

Här måste vi också komma ihåg att det finns en hel del bra material att tillverka spetsar av, som inte bevarats genom årtusendena; till exempel ben och horn. Sådana går slipa och forma till exakt rätt form för att fungera som spets till en pil. Varför nöja sig med en aerodynamiskt dåligt formad spets i kvarts som försämrar pilens flykt genom luften när det finns material som är enklare att bearbeta till rätt form? Här vill jag poängtera att det faktiskt finns bra pilspetsar gjorda i sten, med symmetri och rätt vikt. Men vi arkeologer måste vara försiktiga så att vi inte ser pilspetsar (och andra föremål) där de inte finns. Vi skulle behöva starta upp en ordentlig experimentell arkeologi för att se vad som faktiskt är möjligt att åstadkomma med kopior av de fynd som vi hittat. Det duger inte att vi köper bedömningar som bygger enbart på teoretisk grund.

Lars har mycket att berätta om ämnet jakt och bågskytte och det är mycket intressant att höra honom prata. Själv ska jag följa med någon kväll framöver när han tränar bågskytte, och kanske prova själv också.