Fornminnesinventering i Norrbotten

Nu i november går tankarna mot nästa års planering och budget. En del i det är även äskandet av Riksantikvarieämbetets (Raä) medel för kulturmiljövård (mer info via länk nedan). Det söks via Länsstyrelsen vid mitten av månaden. Min plan är att söka pengar för fornminnesinventering och det är även temat på veckans blogginlägg.

Fornminnesinventeringen har sina rötter i den så kallade rannsakningen 1666. Då kom den första nationella uppmaningen till dokumentation av landets kulturhistoria. ”Placat och Påbudh Om Gamble Monumenter och Antiquiteter” kan ses som vår (och världens) första kulturminneslag. Det var kyrkans män som fick uppdraget att dokumentera bland annat borgar, fornborgar, runstenar, gravhögar och gravstenar samt ”Alla ting som kan tjäna som minnesmärke över någon historisk bedrift, person, ort eller släkt.” Syftet med rannsakningen var att lämningarna skulle skyddas ”til Wåra förfäders och hele Wårt Rijkes odödelige Beröm”. Här anar vi 1600-talets anda där det var viktigt att hävda rikets gamla och ärofyllda historia för att bekräfta rätten till marken.

Rannsakningarna nådde tyvärr inte så långt norrut som till vårt län. Det finns i alla fall inget noterat i de rapporter som finns, men resultat från Lappland presenteras i Scheffreus ”Lapponia” som kom ut 1673. Rannsakningen bedrevs fram till 1693 då Johan Hadorph, Sveriges förste riksantikvarie och eldsjälen bakom projektet, avled. Det skulle sedan dröja över 240 år innan nästa rikstäckande rannsakning. Därmed inte sagt att det inte samlades in antikvariska uppgifter under den tiden! Det skulle bli ett långt blogginlägg om jag presenterade alla inventeringar som utfördes, men det kan få bli innehåll i ett annat inlägg.

1938 påbörjades Raäs systematiska fornminnesinventering inför Lantmäteriets ekonomiska kartläggning. 1945-1951 berördes Norrbottenskusten och det kustnära inlandet av den inventeringen. Knappa resurser och ett begränsat kunskapsläge gjorde att man gick på tips och registrerade tydliga och ofta redan kända lämningar, såsom gravrösen, tomtningar, labyrinter, offerplatser, visten och fångstgropar. Under 1960- och 1970-talen inventerades delar av inlandets skogs- och fjällområden, men även den inventeringen var ytterst översiktlig, framförallt i fjällen.

Tomtning på Stor-Räbben, Piteå skärgård.

Tomtning på Stor-Räbben, Piteå skärgård.

I och med en ny ekonomisk kartläggning inrättade Raä ett regionkontor i Luleå 1984, med ansvar för fornminnesdokumentationen i Norrbotten och Västerbotten. Kontoret hade under sin glans dagar sex tillsvidareanställda arkeologer och under fältsäsongen uppåt ett 30-tal extraanställda arkeologer. Man upprättade ett forsknings- och utvecklingsprogram (FoU) för övre Norrland där fem prioriteringsområden presenterades: förhistoriska boplatser, den nutida skärgårdens fornlämningar, medeltida och yngre bebyggelselämningar, fornlämningar i det samiska kulturlandskapet samt gravar från stenåldern och jägarsamhällen i övre Norrland. Syftet med FoU-programmet var dels kompetensutveckling av personalen, dels att skapa en större medvetenhet om övre Norrlands intressanta forntid, samt att stimulera forskningen på området. Ett antal doktorander deltog i arbetet och det var inte bara inventering som bedrevs i regionkontorets regi. Specialkarteringar, undersökningar och analyser utfördes också på intressanta objekt. Även en del specialinventeringar utfördes inför planerade exploateringar, på förfrågan av externa uppdragsgivare – ren uppdragsarkeologi alltså.

Fornminnesinventeringen omorganiserades 1995 och regionkontoret i Luleå lades ner. Ansvaret fördelades på de regionala museerna Ájtte, Silvermuseet och Norrbottens museum, i samarbete med Raä och Länsstyrelsen. I denna form bedrevs fornminnesinventeringen fram till 2002. Det första året under denna period utfördes inventeringen utifrån två olika utgångspunkter. I Jokkmokk utgick man från olika ekologiska zoner och i Arjeplog lades områdena ut slumpmässigt. Den fortsatta inventeringen bedrevs enligt Arjeplogs-modellen, med ett basrutnät som är jämnt fördelat över länet.

Inventerade kartblad 1984-2011. ©Lantmäteriet i2013/00378

Inventerade kartblad 1984-2011. ©Lantmäteriet i2013/00378

De vita ytorna på kartbilden är de som inte har genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen (1984 och framåt) och de svartrutiga har inte ens inventerats översiktligt vid tidigare inventeringar. Blå och rosa kartblad är sådana som inventerats efter 2002, dels i det rikstäckande projektet Skog och historia, dels i andra inventeringar. De senare utgörs av både formell fornminnesinventering (2008 och 2010) och av specialinventeringar (2009 och 2011). Vid den formella fornminnesinventeringen har Raä varit garant för arbetet och stått för största delen av finansieringen. Specialinventeringarna har utförts av Silvermuseet och Norrbottens museum, dels i samarbete och dels var för sig. Dessa har haft samma upplägg som den formella inventeringen, men finansierats av respektive institution.

Som ni ser finns det ett behov av fortsatt fornminnesinventering i Norrbotten. Inte minst med tanke på det intensiva skogsbruket i just de områden som inte inventerats. De vita ytorna utgör drygt 50 % av länet. Därför är det dags att äska om inventeringsmedel till Norrbotten!

Idag gick det bättre med bilderna 🙂

Och här är länken till Raäs hemsida om Kulturmiljöanslaget:
http://www.raa.se/om-riksantikvarieambetet/bidrag-anslag/kulturmiljovardsanslaget/

Vid tangentbordet
/Åsa Lindgren

Vivungi – ett eldorado i Norrbotten!

I Vivungi ca 2,5 mil nordöst om Vittangi i Kiruna kommun finns ett av de fornlämningstätaste områdena i Norrbotten. Inom en mycket begränsad yta i anslutning till sjöarna Vaihkojärvi, Vivungijärvi och Rahtusenjärvi finns flera hundra lämningar av olika slag.Lämningarna, som troligtvis är nyttjade under vitt skilda tidsperioder, utgörs av boplatser, gravar, kokgropar, hyddor, fångstgropar, kolningsgropar, boplatsgropar, härdar och tjärdalar. I området finns också fynd av skörbränd sten (sten som en gång legat i eller runt eldstäder/kokgropar), slaget stenmaterial i kvarts och kvartsit (rester efter redskapstillverkning i sten), brända ben (matrester) och det mest intressanta av allt: rester efter tidig metallhantering!

Kunskapen om den tidiga metallhanteringen i övre Norrland är mycket sparsam. Under mycket lång tid har det saknats fördjupade studier kring det tidiga metallhantverket i det nordliga området. Fram till 2009 fanns t ex inga kända järnframställningsplatser i landskapen norr om Jämtlands län. Under detta år kunde vi på Norrbottens museum, som en följd av de arkeologiska undersökningarna längs Haparandabanan, för första gången konstatera förhistorisk järnframställning i ugn. Ugnen påträffades utanför Sangis i Norrbottens kustland och visade sig vara 2 200 år gammal!

På bilden syns järnframställningsugnen som påträffades utanför Sangis. Innanför de kanställda stenhällarna syns resterna efter ugnskammaren. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

På bilden syns järnframställningsugnen som påträffades utanför Sangis. Innanför de kanställda stenhällarna syns resterna efter ugnskammaren. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

Den nyupptäckta järnframställningsugnen uppvisade klara paralleller med ugnar som påträffats i norra Finland och Karelen. Kopplingarna var entydigt östliga. På en närliggande boplats påträffades också ett samtida bronsspänne med formmässiga paralleller till Volga-Kama området i Ryssland. Sannolikt har kontakten med dessa områden haft stor betydelse för introduktionen av järnhanteringen i Norrbottens kustland.

Spännet i brons har inga motsvarigheter i Sverige. Däremot finns formmässiga paralleller österut i Volga- Kama området i Ryssland där liknande spännen har påträffats i gravar. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Spännet i brons har inga motsvarigheter i Sverige. Däremot finns formmässiga paralleller österut i Volga- Kama området i Ryssland, där liknande spännen har påträffats i gravar. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Fyndmaterialet indikerar att järnets introduktion i Norrbotten troligtvis har skett österifrån och det är i detta sammanhang som fyndet av metallhanteringsresterna i Vivungi, i den östra delen av Norrbottens inland, blir mycket intressant.

Metallhanteringsresterna i Vivungi påträffades vid fornminnesinventeringen 1993. De består av stora slaggklumpar som hittades inom ett ca 50 m stort område med hjälp av metalldetektor. Någon analys av materialet gjordes inte i anslutning till inventeringen, men man antog att slaggerna kunde vara spår efter tidig metallframställning, eftersom det också påträffades två kolningsgropar i området. I kolningsgroparna har man framställt kol, vilket behövdes i rätt så stora mängder vid järnframställning.

Under 2011 kom jag själv i kontakt med slaggerna från Vivungi i samband med en genomgång av fyndmaterialet som tillvaratogs vid fornminnesinventeringen. Då på jakt efter fynd som kunde tyda på metallhantering i inlandet. I fyndbackarna i museets samlingar låg ett par större stycken slagg som hade ett mycket karaktäristiskt utseende. De såg ut som runnen stearin. Med erfarenhet av de slagger som jag kommit i kontakt med i samband med undersökningarna längs Haparandabanan, så var just den här slaggen från Vivungi, väldigt lik de slagger som bildas vid järnframställning!

På bild syns de stearinliknande slaggerna som påträffades i Vivungi. Foto Staffan Nygren © Norrbottens museum

På bild syns de stearinliknande slaggerna som påträffades vid fornminnesinventeringen i Vivungi. Foto Staffan Nygren © Norrbottens museum

Jag bad genast en av museets fotografer att ta foton av slaggerna, för att sedan vidarebefordra dem till Lena Grandin på Geoarkeologiskt laboratorium i Uppsala. Hon kunde sedan bekräfta att det mycket troligt rör sig om järnframställnings-slagger. Bland fynden fanns också några mer sandiga stycken som kan vara rester efter själva ugnskonstruktionen. Vid undersökningen av järnframställningsugnen utanför Sangis, hittade vi flera delar av ugnskammaren, som är mycket lika de sandiga styckena från Vivungi.

Några av slaggerna från Vivungi ser mer ut som sandiga stycken och består av ihopsintrad sand. De utgör troligen en del av själva ugnskammaren. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Några av slaggerna från Vivungi ser mer ut som sandiga stycken och består av ihopsintrad sand. De utgör troligen en del av själva ugnskammaren. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Så här ser en del av den kvarvarande ugnskammaren ut från ugnen utanför Sangis. De två halvmåneformade hålen är rester efter ingångar för blåsbälgen. Blåsbälgen användes för att pumpa in luft i ugnen för att på så vis reglera temperaturen. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Så här ser en del av den kvarvarande ugnskammaren ut från ugnen utanför Sangis. De två halvmåneformade hålen är rester efter ingångar för blåsbälgen. Blåsbälgen användes för att pumpa in luft i ugnen för att på så vis reglera temperaturen. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

De slagger som påträffats i Vivungi är alltså mycket troligt spår efter tidig järnframställning. I kombination med andra fynd i området, finns mycket som tyder på att järnframställningen till och med kan höra till den initiala fasen av metallhanteringen i Norrbotten. Lämningarna av kolningsgropar i området antyder också att flera processled inom metallhanteringen har skett i närområdet. Möjligen finns här ett helt komplex av lämningar som skulle göra det möjligt att studera själva organisationen bakom järnproduktionen i området.

Vid datorn denna fredagseftermiddag

/Carina Bennerhag

Om du vill veta mer:

Hedman, Sven-Donald. 1994. Vivungi, eldorado för forntidsfolk och forskare. Populär Arkeologi. Årgång 12, nr 2, 1994.

Bennerhag, Carina. 2012. Samhälle i förändring – järnålder i Norrbottens kustland. Arkeologi i Norr 13. Umeå universitet. 2012.