Vivungi – ett eldorado i Norrbotten!

I Vivungi ca 2,5 mil nordöst om Vittangi i Kiruna kommun finns ett av de fornlämningstätaste områdena i Norrbotten. Inom en mycket begränsad yta i anslutning till sjöarna Vaihkojärvi, Vivungijärvi och Rahtusenjärvi finns flera hundra lämningar av olika slag.Lämningarna, som troligtvis är nyttjade under vitt skilda tidsperioder, utgörs av boplatser, gravar, kokgropar, hyddor, fångstgropar, kolningsgropar, boplatsgropar, härdar och tjärdalar. I området finns också fynd av skörbränd sten (sten som en gång legat i eller runt eldstäder/kokgropar), slaget stenmaterial i kvarts och kvartsit (rester efter redskapstillverkning i sten), brända ben (matrester) och det mest intressanta av allt: rester efter tidig metallhantering!

Kunskapen om den tidiga metallhanteringen i övre Norrland är mycket sparsam. Under mycket lång tid har det saknats fördjupade studier kring det tidiga metallhantverket i det nordliga området. Fram till 2009 fanns t ex inga kända järnframställningsplatser i landskapen norr om Jämtlands län. Under detta år kunde vi på Norrbottens museum, som en följd av de arkeologiska undersökningarna längs Haparandabanan, för första gången konstatera förhistorisk järnframställning i ugn. Ugnen påträffades utanför Sangis i Norrbottens kustland och visade sig vara 2 200 år gammal!

På bilden syns järnframställningsugnen som påträffades utanför Sangis. Innanför de kanställda stenhällarna syns resterna efter ugnskammaren. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

På bilden syns järnframställningsugnen som påträffades utanför Sangis. Innanför de kanställda stenhällarna syns resterna efter ugnskammaren. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

Den nyupptäckta järnframställningsugnen uppvisade klara paralleller med ugnar som påträffats i norra Finland och Karelen. Kopplingarna var entydigt östliga. På en närliggande boplats påträffades också ett samtida bronsspänne med formmässiga paralleller till Volga-Kama området i Ryssland. Sannolikt har kontakten med dessa områden haft stor betydelse för introduktionen av järnhanteringen i Norrbottens kustland.

Spännet i brons har inga motsvarigheter i Sverige. Däremot finns formmässiga paralleller österut i Volga- Kama området i Ryssland där liknande spännen har påträffats i gravar. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Spännet i brons har inga motsvarigheter i Sverige. Däremot finns formmässiga paralleller österut i Volga- Kama området i Ryssland, där liknande spännen har påträffats i gravar. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Fyndmaterialet indikerar att järnets introduktion i Norrbotten troligtvis har skett österifrån och det är i detta sammanhang som fyndet av metallhanteringsresterna i Vivungi, i den östra delen av Norrbottens inland, blir mycket intressant.

Metallhanteringsresterna i Vivungi påträffades vid fornminnesinventeringen 1993. De består av stora slaggklumpar som hittades inom ett ca 50 m stort område med hjälp av metalldetektor. Någon analys av materialet gjordes inte i anslutning till inventeringen, men man antog att slaggerna kunde vara spår efter tidig metallframställning, eftersom det också påträffades två kolningsgropar i området. I kolningsgroparna har man framställt kol, vilket behövdes i rätt så stora mängder vid järnframställning.

Under 2011 kom jag själv i kontakt med slaggerna från Vivungi i samband med en genomgång av fyndmaterialet som tillvaratogs vid fornminnesinventeringen. Då på jakt efter fynd som kunde tyda på metallhantering i inlandet. I fyndbackarna i museets samlingar låg ett par större stycken slagg som hade ett mycket karaktäristiskt utseende. De såg ut som runnen stearin. Med erfarenhet av de slagger som jag kommit i kontakt med i samband med undersökningarna längs Haparandabanan, så var just den här slaggen från Vivungi, väldigt lik de slagger som bildas vid järnframställning!

På bild syns de stearinliknande slaggerna som påträffades i Vivungi. Foto Staffan Nygren © Norrbottens museum

På bild syns de stearinliknande slaggerna som påträffades vid fornminnesinventeringen i Vivungi. Foto Staffan Nygren © Norrbottens museum

Jag bad genast en av museets fotografer att ta foton av slaggerna, för att sedan vidarebefordra dem till Lena Grandin på Geoarkeologiskt laboratorium i Uppsala. Hon kunde sedan bekräfta att det mycket troligt rör sig om järnframställnings-slagger. Bland fynden fanns också några mer sandiga stycken som kan vara rester efter själva ugnskonstruktionen. Vid undersökningen av järnframställningsugnen utanför Sangis, hittade vi flera delar av ugnskammaren, som är mycket lika de sandiga styckena från Vivungi.

Några av slaggerna från Vivungi ser mer ut som sandiga stycken och består av ihopsintrad sand. De utgör troligen en del av själva ugnskammaren. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Några av slaggerna från Vivungi ser mer ut som sandiga stycken och består av ihopsintrad sand. De utgör troligen en del av själva ugnskammaren. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Så här ser en del av den kvarvarande ugnskammaren ut från ugnen utanför Sangis. De två halvmåneformade hålen är rester efter ingångar för blåsbälgen. Blåsbälgen användes för att pumpa in luft i ugnen för att på så vis reglera temperaturen. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Så här ser en del av den kvarvarande ugnskammaren ut från ugnen utanför Sangis. De två halvmåneformade hålen är rester efter ingångar för blåsbälgen. Blåsbälgen användes för att pumpa in luft i ugnen för att på så vis reglera temperaturen. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

De slagger som påträffats i Vivungi är alltså mycket troligt spår efter tidig järnframställning. I kombination med andra fynd i området, finns mycket som tyder på att järnframställningen till och med kan höra till den initiala fasen av metallhanteringen i Norrbotten. Lämningarna av kolningsgropar i området antyder också att flera processled inom metallhanteringen har skett i närområdet. Möjligen finns här ett helt komplex av lämningar som skulle göra det möjligt att studera själva organisationen bakom järnproduktionen i området.

Vid datorn denna fredagseftermiddag

/Carina Bennerhag

Om du vill veta mer:

Hedman, Sven-Donald. 1994. Vivungi, eldorado för forntidsfolk och forskare. Populär Arkeologi. Årgång 12, nr 2, 1994.

Bennerhag, Carina. 2012. Samhälle i förändring – järnålder i Norrbottens kustland. Arkeologi i Norr 13. Umeå universitet. 2012.

Det du ger får du tillbaka!

Arkeologerna på Norrbottens museum har nu haft några intensiva veckor med utåtriktad verksamhet. Det ingår i museets uppdrag att samla, vårda och visa. För det mesta brukar arkeologernas uppdrag handla om att samla in ny kunskap, men vi har försökt öka mängden tid på ”visa”, det vill säga utåtriktat arbete. Det insamlade materialet och kunskapen är ju inte mycket värd om inte allmänheten eller övriga arkeologer också får ta del av den. Vi får inte bli en hemlig klubb som sitter på och bevakar vår egen kunskapsbank. Vi måste visa att det vi gör har betydelse, och sprida kunskapen, annars är det stor risk att vårt gemensamma kulturarv förstörs av människor som inte fått lära sig att vara rädda om det. Ju fler människor som känner till det senaste, desto fler människor kan också hjälpa till att hitta nya fornlämningar och komma med nya idéer.

Vi har alltså gjort insatser i den riktningen de senaste veckorna.

Carina Bennerhag och Nils Harnesk har varit till kyrkbyskolan i Gammelstad och berättat om arkeologi för barnen där, i samtliga klasser och åldrar, efter vad jag förstår. Nils har skrivit om det tidigare här på bloggen.

Åsa Lindgren har varit till Ängskolan i stadsdelen Hertsön i Luleå, och pratat arkeologi för 10-åriga skolbarn.

Jag själv fick en inbjudan till arkeologinstitutionen på Umeå Universitet, för att prata om Aareavaara, och såg faktiskt fram emot att göra det. Det var inte lika nervöst som man skulle kunna tänka sig. Carina var där i höstas och berättade efteråt om hur givande det hade varit att berätta om järnåldersfynden vid Sangis.

Föreläsning om Aareavaara. Foto: Ronny Smeds, Umeå Universitet

Föreläsning om Aareavaara. Foto: Ronny Smeds, Umeå Universitet

Det är litet extra speciellt att få berätta för andra arkeologer och arkeologistudenter om vad vi har hittat i Norrbotten. Extra rolig var blandningen av studenter, doktorander och yrkesverksamma arkeologer, både från institutionen och från Västerbottens museum. I två timmar skulle vi hålla på tillsammans, inklusive frågestund, vilket oroade litet grand. Skulle ämnet vara tillräckligt intressant för att prata om så länge? En och en halv timme senare började min röst ta slut (av någon anledning så brukar den göra det när jag pratar för länge), och en halv timme frågestund tog vid. Det var här som det riktigt roliga började. Det kom massor av positivt gensvar från åhörarna. Där var frågor och idéer som gav utrymme för den samlade kunskapen i rummet att lyfta ytterligare ett steg längre. Sådant som jag själv, och de övriga i rummet inte hade tänkt på tidigare. Det var en levande diskussion som gjorde att alla gick därifrån som kunskapsmässigt rikare arkeologer.

Föreläsning om Aareavaara. Foto: Ronny Smeds, Umeå Universitet

Föreläsning om Aareavaara. Foto: Ronny Smeds, Umeå Universitet

Vi diskuterade var man troligast skulle kunna hitta ytterligare boplatser som är lika gamla som Aareavaara eller till och med ännu äldre. Var kan de äldsta boplatserna finnas i Västerbotten? Åhörarna gav tips på personer att kontakta i Finland för att få information om planerade finländska fornlämningsinventeringar på andra sidan gränsen. Förslag kom på ytterligare insatser som man skulle kunna göra i Aareavaara och i Norrbotten.

Ett exempel på bra idéer som kom fram under diskussionen är den här: Berit Andersson, arkeolog på Västerbottens museum, förklarade att om människorna i Aareavaara bedrivit renjakt med pilbåge och / eller spjut vid sundet som låg närmast boplatserna, då borde det ju finnas rester av den jakten i botten av sundet, alltså i den myr som ligger där idag. De pilar och spjut som missat sina mål borde ju finnas kvar där, på botten…

Det tänkte jag inte på!

Hur häftigt skulle det inte vara att gräva i den myren, och kanske till och med hitta pilspetsar med rester av skaften fortfarande kvar, inbäddade i sedimenten på myrens botten?! Då kanske man till och med skulle kunna göra jämförelser rent typologiskt med pilspetsar som hittats i Finland och norra Norge. Alltså en rent formmässig jämförelse där man ser vilka pilspetsar som är mest lika varandra i Norge, Sverige och Finland.

Jag får fundera på saken, om hur man skulle kunna gå vidare med ett sådant arbete, och vilka andra organisationer / institutioner som kan tänkas vilja vara med.

Vid tangentbordet idag: Olof Östlund