På den samiska nationaldagen 6 februari 2015 skrev Malin Nord i Svenska Dagbladet:
Historieskrivning är något farligt då människor skrivs ut ur historien. När jag slår upp en kartbok över min hemtrakt Jämtland tar det tid att navigera i myllret av streck. De är heldragna eller streckade. Enkla eller dubbla och har olika färger. Tecken förklarar hur jag ska tolka de linjer som människor stakat ut. Där börjar byn. Där slutar den. Där börjar och slutar skogen. Myrmarkerna. Där börjar och slutar länet, eller landet.
Som ärr (vissa har kanske läkt men de kommer alltid att synas) går gränserna kors och tvärs över en kartas fiktiva landskap. Som en idé över en ordning. En dröm om vilka som befinner sig på den ena sidan gränsen, och vilka som befinner sig på den andra.
Även om linjerna inte syns under våra fötter vet vi oftast att de är där. Vi kan känna i hela kroppen när vi lämnar en plats och träder in i en annan.
Där det finns jord och mark finns det oftast en gräns.
Där det finns gränser finns det människor som farit illa.
När jag läste artikeln gick mina tankar till ett ämne jag ägnade flera år åt i min avhandling, nämligen hur en svensk historieskrivning i och om norra Sverige och dess befolkning har dragit upp gränser som påverkar oss än idag. Från 1800-talets andra hälft fanns ett intresse och behov av att skriva nationen Sveriges historia, en berättelse där norra Sverige och dess befolkning ingick – om än i en perifer roll. Berättelsen om Sverige ordnade ett symbolrum där vissa saker fick plats och andra hamnade i glömska. Det innebar, som Malin Nord skriver, att människor skrevs ut ur historien men i lika hög grad tror jag det innebar det att människors vardagsverklighet i norra Sverige hamnade i ett varken-eller förhållande till den bild av ”tingens ordning” och ”den rätta världen” som historien om Sverige befäste.
Betydelserna av ”svenskheten” byggdes upp genom motsatsbyggande, där ett definierat, underordnat samiskt Andra (som inte alls omfattade alla levnadsformer bland samer) tjänade till att markera gränserna och betydelserna för en svensk nationalitet. Det fanns på olika sätt en vilja och politik från svenska statens håll att människors vars liv inte passade in i den snävt definierade versionen av en samiskhet skulle se sig själva som svenskar och ha eller sträva efter ett liv som ansågs vara ”typiskt svenskt”.
Motsatspar i nationsberättelsens symbolrum och betydelser som lades i dem.
Många människors vardagsvärld i norr hamnade i en glömska mellan symbolrummets synliga motsatspar. Många levnadsformer bland samer osynliggjordes. Sk skogssamisk ekonomi, med en högre grad av bofasthet och inte sällan med en kombination av jordbruk och renskötsel, passade exempelvis inte in i det nationella symbolrummet. Samer som tagit upp nybyggen i fjällområdet befann sig också i en likande relation av liminalitet och officiell glömska. Tornedalsfinskspråkiga och romer i Norrbotten förlades på det hela taget i en osynlighet inom historien om Sverige och norra Sverige.
Samiska nybyggare vid Ålloluokta. Foto: C-G Blomqvist © Norrbottens museum
Påselad ren med höskrinda. Kangos, Pajala kn, 1936. Foto: E Lundemark © Norrbottens museum
”Svenskheten” i Norrland skildrades inte på samma sätt som en svenskhet söder därom. I början av 1900-talet skrev arkeologen Oscar Almgren: ”Det var naturligtvis södra och mellersta Sverige, som först befolkades och som först tillägnade sig hvarje nytt framsteg i kultur; men även Norrland har befolkats långt tidigare och deltagit i den allmänna utvecklingen vida påpassligare, än man kunde vara benägen att tro, då man tänker på de ofantliga afstånden” (Almgren 1908: 3). 33 år senare skriver Gunnar Ekholm: ”Norrlands utveckling har, …, gått andra vägar och framför allt i ett annat tempo än andra svenska landsdelars. Norrland har icke såsom dessa på ett tidigt stadium infogats i den svenska rikskroppen. Liksom under några förhistoriska epoker har dess perifera läge även senare haft till följd en viss utvecklingens retardering. Landsdelen har därigenom kommit att utgöra ett länge efterblivet område, vars nyväckta livskällor först i vår tid omskapat det till ett viktigt kraftcentrum” (Ekholm 1941: 163).
Det var ett genomgående tema att skildra förhållandet mellan Norrland (eller Norrbotten) och området söder om landsdelen som en relation mellan ett centrum (vars position och utgångspunkt för all definition togs för givet) och en periferi som ansågs befinna sig i utkanten av det civilisationsbygge som Sveriges historia skildrades vara. Norrland, Norrbotten och alla som betecknades/betecknade sig själva som svenskar i norr förlades därför i samtiden lite av på gränsen mellan natur och kultur, vildmark och bygd, marginella i rummet och i tiden ohjälpligt efter ”den egentliga svenskheten” i söder, där byggandet av det industriella sk Framtidslandet i norr skildrades som vägen till ett inlemmande i nationen.
Vad har gränsdragningarna betytt för hur vi i Norrbotten tänker om oss själva och andra? Vilka gränser drar vi nu och vem och vad hamnar i glömska däremellan?
Vid tangentbordet, Sara Hagström Yamamoto
Almgren, Oscar (1908). Medelpads och Ångermanlands fornminnen från hednatiden. Uppsala: Norrländska studenters folkbildningsförening.
Ekholm, Gunnar (1941). Norrland: en studie i landsdelens äldre bebyggelsehistoria och kulturgeografi. Svensk geografisk årsbok. 1941(17), s. 142-168.
Hagström Yamamoto, Sara (2010). I gränslandet mellan svenskt och samiskt: identitetsdiskurser och förhistorien i Norrland från 1870-tal till 2000-tal. Diss. Uppsala : Uppsala universitet, 2010.
