Lillberget – en 6000 år gammal boplats

För 18 år sedan började jag min arkeologi-bana här på Norrbottens museum. Jag var då nyutexaminerad student och mitt första uppdrag var att delta vid en undersökning av en boplats på Lillberget utanför Överkalix. Jag hade ingen större koll på var Överkalix låg och heller ingen aning om vad det egentligen var vi skulle gräva. Jag var bara så otroligt glad att jag hade fått jobb! Boplatsen skulle visa sig innehålla flera fantastiska fynd, unika för vårt land. Dagens blogginlägg tillägnas därför Lillberget och de lokala ortsbor som hjälpte till vid utgrävningarna.

På Lillberget utanför Överkalix i Norrbotten finns Sveriges hitintills enda kända kamkeramiska boplats. Här finns rester efter 8-10 nedgrävda stenåldershyddor samt två gravanläggningar. Under åren 1994-1996 utförde Norrbottens museum arkeologiska undersökningar i området. Vid undersökningarna framkom ett omfattande fyndmaterial, som vittnar om att människorna hade långväga kontakter österut.

Utgrävningsområdet på Lillberget. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum

Lillbergetboplatsen dateras till ungefär 3600-3900 f. Kr. Boplatsen var då belägen på en ö eller halvö i den inre delen av en djup havsvik intill Ängesåns och Kalixälvens dåtida utlopp. Läget var mycket gynnsamt för fiske och säljakt. De benrester som påträffats på boplatsen visar att födan främst bestod av säl, fisk och sjöfågel.

Ett helt finger från en sällabb. Påträffades i en eldstad i en av hyddorna. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum

Den största fyndgruppen på Lillberget är keramiken, som omfattar skärvor från krukor i storlekar från små tummade miniatyrkärl till krukor som rymmer upp till45 liter. Keramiken har dekorerats med kamstämplar och gropintryck i yttäckande mönster. Vissa av skärvorna visar också spår efter bemålning i olika jordfärger. Keramikens dekor har fått ge namn åt en hel kultur; den kamkeramiska kulturen, som har en mycket stor utbredning norrut och österut i framförallt Finland, Baltikum och Ryssland.

Krukskärvor med tydliga kam- och gropstämplar. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum

Miniatyrkärl av lera. I fördjupningen ryms en tumme. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum

De föremål som påträffats på Lillberget har stora likheter med både den kamkeramiska kulturens boplatser, men också med övriga norrländska kustboplatser från samma tid. Kvarts är det vanligaste boplatsmaterialet i norra Fennoskandien och det gäller även Lillberget.

Avslag i kvarts. Avslagen är restprodukter efter redskapstillverkning. Foto: @ Norrbottens museum

Flinta som också påträffades på Lillberget utgör ett något ovanligare material. Den finns inte naturlig i Norrbotten utan är hitfraktad på ett eller annat sätt. På Lillberget har både karbonsk flinta (troligen rysk) och kritaflinta (som kan ha ett sydskandinaviskt ursprung) påträffats. Föremålen består mestadels av skrapor och knivar i olika former, men även mandelformade pilspetsar, som är väldigt typiska för den kamkeramiska kulturen, har påträffats.

Skrapor och knivar tillverkade i flinta. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum

På  boplatsen finns också ett flertal bärnstensföremål. De består av fragmentariska och hela pärlor, men också av två hängen.

Droppformat bärnstenshänge. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum

På Lillbergetboplatsen påträffades även bränd lera som har ett annat ursprung än keramik. Lerfragmenten utgörs av både hela och delar av figuriner. Den mest tydliga figurinen består av en liten säl som påträffades i samband med en gravanläggning inom boplatsområdet. Den är 6-7 cmlång med ögon som är markerade med små intryck. Under den något uppböjda nosen finns också ett nagelintryck.

Graven som påträffades inom boplatsområdet är den första undersökta graven från kamkeramisk kultur i Sverige. I anläggningen kunde skelettrester efter människa konstateras. Den döda hade placerats ovanpå en bädd av fin grå sand samt ett tjockt lager av rödockrafärgad sand. Skelettet framträdde som en ljusgul färgning, bestående av en fet massa med bitvis synbar benstruktur. Den döda har placerats i halvliggande hockerställning på höger sida, med något uppdragna knän och överkroppen vriden på mage med högerarmen bakom ryggen. Ansiktet var troligen vänt mot öster och havet. I gravgropens fotände fanns tre stora stenblock samlade och på skelettets fot- och underbensdel var en större flat skiffersten placerad.

Det skisserade skelettet är ett förslag på hur kroppen var placerad. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum

Gravgåvorna bestod av 5-6 krukor, som kanske innehållit någon form av offer eller mat åt den döda. De var placerade både ovanpå, under och bredvid kroppen. De övriga gravgåvorna bestod av en bärnstenspärla som placerats vid huvudet och ett krumknivformat bärnstenshänge i fotänden av graven.

Bärnstensföremålen som påträffades i graven. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum

Runt gravgropen, i gravområdet, påträffades också den lilla sälidolen gjord av lera och även en sten med ett inristat nätmönster. Dessa föremål kan tolkas som tillhörande gravgåvorna eller ännu troligare, som en del av själva gravriten.

Stenen som har ristats med ett diskret nätmönster har också använts som knacksten. Den hittades söder om gravläggningen. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum

Brända ben eller sprängd arkeolog? Om att våga livet för en gammal kustboplats på Bodens skjutfält.

Även om jag aldrig gjorde värnplikten har jag en alldeles speciell relation till Bodens skjutfält. Ett av de första uppdragen som jag gjorde för Norrbottens museum var en inventering av en stor del av skjutfältet. Det är 12 år sedan nu. Bortsett från att få uppleva känslan av att hitta stenåldersboplatser den sommaren, låg det stora spänningsmomentet i det faktum att en eller annan blindgångare kunde ligga kvar i marken efter militärens övningar. Jag fick genomgå en säkerhetskurs och lära mig vilka granater som var mer farliga än andra, men blev samtidigt försäkrad om att militärens desarmeringsteam hade rensat bort alla oexploderade granater. Eller nästan alla. Det var inte så lätt att veta. Någon enstaka granat kunde det hända att de hade missat. Skjutfältet har använts i mer än 100 år och man var inte så noga med att samla ihop blindgångare under de första åren.

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Varje gång den sommaren, när min jordsond stötte emot något metallskrot någonstans under markytan, kände jag hur jag frös till is…för att några sekunder senare konstatera att jag fortfarande levde och mådde ganska bra (bortsett från den lätt förhöjda pulsen). Den där känslan av isande skräck var det bestående minnet av inventeringen, i kombination med en lätt resignerad känsla när jag insåg att i princip varenda fornlämning som jag påträffade var svårt skadad av årtionden av terrängkörning med tunga fordon.

De fornlämningar som jag besökte då har försvaret numera märkt ut både i terrängen och på sina kartor, så det ska inte förekomma någon mer terrängkörning som skadar dem. Men skadan är redan skedd och tyvärr verkar allmänheten inte bry sig särskilt mycket om förbudsskyltar. Det förekommer rikligt med färska spår efter enduro- och crossmotorcyklar när man besöker skjutfältet. Det känns inte bra att se skadegörelsen och jag vill helst undvika att besöka detta område.

Kanske var det därför som jag inte jublade jättehögt när Trafikverket förra sommaren gav Norrbottens museum i uppdrag att undersöka (alltså gräva) i en stenåldersboplats intill Aldersjöns badplats. Anledningen till undersökningen var att Trafikverket skulle bredda och förbättra väg 582 mellan Boden och Selet. Vägarbetena skulle komma att skada fornlämningen och länsstyrelsen hade därför satt som krav att Trafikverket skulle bekosta en arkeologisk undersökning. Både boplatsen, vägen och badplatsen ligger inom skjutfältets gränser. Eftersom badsjön ligger där den ligger, borde det innebära att militären varit väldigt noggranna när de rensat omgivningarna på saker som säger ”pang” när man rör vid dem. Det skulle ju se illa ut om någon badgäst strök med när de grävde ett sandslott. Ändå kändes det som en trygghet för oss arkeologer att ha en minröjare med från försvaret under undersökningen, för att leta igenom ytorna med metalldetektor innan vi började gräva.

Boplatsen (som kallas Raä Överluleå 413:1 i fornminnesregistret), är större än den yta som vi hade i uppdrag att undersöka. Tyvärr visade det sig att de ytorna närmast vägen som ingick i undersökningsområdet, är de delar av boplatsen som har de största skadorna. Längs med dikeskanterna går terrängkörningsstråk med mängder av djupa hjulspår. Sanden ligger helt bar utan vegetation där trafiken varit som intensivast. Crossmotorcyklar och stridsvagnar har sprättat omkring alla fynd så att ingenting ligger kvar i sitt ursprungliga läge. I undersökningsområdet saknas också en del av boplatsen på grund av en gammal grustäkt, där stora markytor grävts bort. Även när väg 582 en gång byggdes förstördes en stor del av boplatsen när jordmassor grävde bort.

Inom undersökningsområdet hittade vi en skrapa av kvarts och restprodukter av redskapstillverkning i kvarts, kvartsit, flinta och skiffer. Flintan är importerad eftersom den inte finns naturligt i våra trakter.

Skrapa av kvarts från Raä 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Skrapa av kvarts från Raä Överluleå 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Avslag av kvartsit från Raä 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Kvartsitavslagen visade en fin bifacial slagteknik och tryckteknik,  som kan användas för att t.ex. tillverka flata pilspetsar med tvär bas (se pilspets i tidigare blogginlägg här). Pilspetstypen började tillverkas för ungefär 4000 år sedan. Vi fick också en datering på brända ben som pekar mot samma ålder. Dateringen visade att benen var 3800 år gamla eller äldre, men eftersom landhöjningen inte lyft platsen ovanför vattenytan förrän vid ca1800 f.Kr. kan inte boplatsen vara äldre 3800 år. Boplatsen låg då vid på den yttersta delen av fastlandet vid en relativt grund bukt vid kusten av den dåtida Bottenviken. Boplatsen hade ett väl skyddat läge från vindarna från de öppna vattnen i öster, och där fanns möjligheter till både jakt på land och fiske vid kusten och i insjöar ett par kilometer från boplatsen.

Karta ur rapporten. Kustlinje vid 1700 f Kr. © Lantmäteriet Dnr 2012/0106 och © Norrbottens museum. (Bearbetning av karta Olof Östlund, Norrbottens museum)

Karta ur rapporten. Kustlinje vid 1700 f Kr. © Lantmäteriet Dnr 2012/0106 och © Norrbottens museum. (Bearbetning av karta Olof Östlund, Norrbottens museum) Klicka på bilden för att göra den större.

Benmaterialet kommer från däggdjur av mindre och medelstor storlek, samt från gädda. Det hade varit kul att få veta ännu mer om vilka djurarter som man jagat och ätit, men tyvärr var benen för fragmentariska för att ge svar vilka däggdjur det rör sig om. Terrängtrafikens kringsprättande av sand och ben har förmodligen inte underlättat bevarandeförhållandena.

Det intressanta med den här skadade boplatsen är att se den som en pusselbit i någonting större. Det finns fler kustanknutna boplatser från samma tid i Norrbotten (se kartan), och det är i jämförelsen med fynden från de andra boplatserna som även den här boplatsen har sitt stora värde. Om vi undersöker några boplatser till från samma tid som ligger vid kusten så går det kanske att se mönster och få en samlad bild över hur människorna levde vid den här tiden.

Hade boplatsen inte varit så sönderkörd hade vi kanske kunnat få fram mera, men vi får vara glada åt den information som vi trots allt lyckades få fram. Vi kan ju också finna en viss tröst i att ha klarat oss undan explosioner under arbetets gång. Sådana händelser lämnar jag med glädje över till de fiktiva filmhjälte-arkeologerna. De är ju som bekant osårbara.

Vid tangentbordet idag:  Olof Östlund

Rapportens framsida

Rapportens framsida