Fortsatt räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga

Förra veckan inleddes årets arbete med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Detta arbete påbörjades i augusti förra året, med anledning av att rödockra från graven har börjat eroderat ut i Stora Lule älv som en följd av ökad erosion efter vattenkraftsutbyggnaden. Om bakgrunden till undersökningen och hur det gick förra året går att läsa i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Rödockragraven i Ligga

Den 8 maj begav sig undertecknad med kollegorna Lars Backman och Rasmus Lundqvist iväg till Jokkmokk och Ligga för att titta till rödockragraven inför årets fältarbete – och för att göra en bedömning av snöläget samt hur det var med tjäle i marken. Vi fick oss en långpromenad, då skogsbilvägen mot Muddus nationalpark var väldigt blöt och lerig, och därmed avstängd. Vi var lite bekymrade under promenaden, då det låg en hel del snö i diket och i skogen. Turligt nog hade däremot graven tinat fram, den ligger i söderläge precis invid Stora Lule älv, så vi bestämde oss för att vi kunde köra igång fältarbetet enligt plan den 22 maj. Vi passade på att lyfta undan markduken och alla de stenar som tyngde fast duken, efter vår igenläggning av undersökningsområdet i höstas. Allt såg bra ut. Det är endast några stenar ur stensättningens ytterkant som har rasat ut i erosionsbranten ner mot älven. Vi har varit oroliga över att isen skulle dra med sig en stubbe som hänger halvvägs ut i erosionsbranten, och dra med sig delar av graven ner i älven. Vi lade därefter över markduken igen, i de delar där rödockran är lokaliserad, och säkrade den med stenar. Vi ville inte att rödockrafärgningen skulle blekas av solen fram tills dess att vi kunde påbörja årets undersökning.

Igenläggningen med markduk över rödockragraven i Ligga har klarat vintern välbehållen. Foto: Frida Palmbo.

Vad vet vi då sedan förra årets undersökning? Som berättats i tidigare blogginlägg så påträffades två stycken mörkbruna färgningar med brända ben och kvartsavslag, på var sin sida om gravens kortsidor. Benen har analyserats av Leif Jonsson som är osteolog, det vill säga en benexpert. Han har kunnat se att de brända benen kommer från ren och däggdjur i medelstor storlek, och framförallt delar från tåleder och tillhörande sesamben, och ben med låg andel märgben. Det avviker därmed från ”vanligt boplatsmaterial” där ofta ben från ett djurs olika kroppsdelar förekommer i det osteologiska materialet. När min kollega Hanna Larsson gjorde en arkeobotanisk analys på jordprover som samlades in från dessa brunfärgningar påträffades brända lerfragment i ett av jordproverna. I jordprov från den ena brunfärgningen påträffades utöver brända tallkottefjäll brända fröer från mjölon/mjölon?, kråkbär, vanlig femfingerört?, fingerörtssläktet?, hallonsläktet? och starrsläktet?

Kråkbär är vanligt förekommande i arkeologiska sammanhang här uppe i norr, dels för att växten är vanligt förekommande men också på grund av att fröerna är hårda och motståndskraftiga mot nedbrytning. Bären kan ha använts som föda och riset som tändved. Enligt skriftliga källor har kråkbär också använts i samisk matlagning, bland annat till saft och att bären har kokats i renmjölk, ibland tillsammans med kvanne. Mjölon förekommer då och då i arkeologiska sammanhang, oftast i kokgropar och härdar, men också i gravar. Bärriset ska vara bra som tändved och kan därför ha använts för att göra upp eld. Under historisk tid har mjölon också använts vid garvning av skinn, då bladen innehåller garvämnen. Blad från mjölon kan också ha använts vid färgning av tyg samt som medicin, då bladen innehåller antiseptiska ämnen. Hallon kan ha använts som föda. Fingerörtssläktet är vanligt förekommande i bland annat torr mineraljord, torrbackar och strandvallar, men precis som fynden av eventuella starrfrön är materialet är hårt åtgånget, och det är svårt att dra några slutsatser om just dessa fynd.

Brända ben från dessa brunfärgningar har daterats till omkring 5000 f.Kr., vilket överensstämmer mycket väl med de två tidigare undersökta stensättningarna med rödockra som finns i Norrbotten. Den ena anläggningen har gett en datering till 5470-5227 f.Kr. och den andra till 4899-4721 f.Kr., vilket indikerar att området kan ha nyttjats vid flera tillfällen. Vi önskar dock göra fler dateringar från dessa anläggningar för att säkerställa dessa.

Måndag 22 maj drog vi alltså igång årets fältarbete i Ligga. När vi närmade oss undersökningsområdet upptäckte vi till vår förskräckelse att delar av vägen hade eroderat bort sedan vi tog vår långpromenad i början av maj. Det låg en hel del avverkade ungträd, grenar och sly i diket invid vägen. Då snön smält så var det fortfarande is och tjäle under de avverkade massorna, vilket medförde att smältvattnet inte hade någon annan väg att ta än att rinna över skogsbilvägen. Detta medförde att vägen underminerades och var i stort behov av åtgärd. Turligt nog så åtgärdades detta efter några dagar. Precis som förra året fick vi fantastiskt fin hjälp från Jokkmokks Allmänning, som ställde upp och transporterade all fältutrustning med båt ut till undersökningsområdet. Utan den hjälpen hade det blivit ett antal vändor fram och tillbaka till bilen för att gå med all utrustning. Så vi är mycket tacksamma för den värdefulla hjälpen. Även om området är relativt lättillgängligt så underlättar det att slippa bära på all utrustning, och det ger oss såklart mer tid till själva undersökningen. Vi hade strålande sol och sommartemperaturer de två första dagarna, men därefter svängde vädret och vi har haft kyliga dagar med mycket blåst.

Delar av Muddusvägen som eroderat bort. Foto: Frida Palmbo
Leif och Natanael från Jokkmokks Allmänning hjälper till att transportera all fältutrustning till grävplatsen. Ni är guld värda! Foto: Frida Palmbo.

Förra veckan hittade vi ännu en anläggning bestående av en brunfärgning med brända ben, i ett område där fynd av något enstaka bränt ben gjordes i samband med förra årets undersökning – och i ett område där arkeologisökhunden Blixtra med hundförare Gunilla Lindbäck från Arkeologisökhund i Norr markerat för eventuell förekomst av brända ben. Blixtra markerade även för förekomst av brända ben i de brunfärgningar som nu har visat sig vara omkring 7000 år gamla!

En brunfärgning med brända ben påträffades vid framrensning av rödockrafärgningen i den västra delen av stensättningen med rödockra. Foto: Frida Palmbo.
Arkeologerna Lars Backman, Rasmus Lundqvist och Hanna Larsson arbetar med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Foto: Frida Palmbo.

Rasmus har påbörjat undersökningen av den nya anläggningen, samtidigt som Hanna samlar in jordprover ur en av de delundersökta brunfärgningarna för kommande analyser. Samtidigt har vi avgränsat rödockrafärgningen och gräver oss nu ner i denna, och ser med spänning fram emot vad vi kommer att hitta under resterande veckors undersökning!

Arkeologerna Sebastian Lundkvist och Rasmus Lundqvist arbetar med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Foto: Frida Palmbo.

Vill du besöka undersökningen så bjuder vi in till guidade visningar tisdag 13 juni kl 14.30 och kl 18.00 samt tisdag 20 juni kl 14.30 och kl 18.00. För mer information, se: Visning vid rödockragraven i Ligga. Varmt välkommen!

Sämre lunchrum kan man ha! Foto: Frida Palmbo.

Vid tangentbordet denna fredag:

Frida Palmbo
Arkeolog och projektledare vid räddningsundersökningen i Ligga

Lundforsboplatsen, en sänksten och uppordnande av tidigare arkeologers kvarlämnade arbetsuppgifter

Arkeologerna på Skellefteå museum fick möjlighet att gå igenom fyndmaterial från Lundfors i museets samling, med anledning av en vattenskada. Lundforsboplatsen är en stenåldersboplats ca 12 km sydväst om Skellefteå som undersöktes för 50 år sedan. Det förekommer att fyndmaterial från äldre undersökningar inte har sorterats upp ordentligt sedan den tiden när rapporterna skrevs. I detta fall levererades till och med en doktorsavhandling som byggde på det som hittades i Lundfors, men materialet blev aldrig riktigt uppordnat och har legat mer eller mindre orört sedan dess, i fyndpåsar och diverse fyndaskar i konstiga format.

Sänksten från Lundfors i Skellefteå museums samling med inventarienummer SM 8657.

År 1968 påbörjades arkeologiska undersökningar i Lundfors ca 12 km sydväst om Skellefteå, mellan byarna Gummark och Djupgroven. Undersökningen var en forskningsgrävning i ett större projekt som hette Nordarkeologi. Fornlämningen som undersöktes (Raä Skellefteå stad 153:1 eller med den nya nummerserien i fornlämningsregistret: L1938:2985 ) var en av flera i Lundfors som redan då varit kända sedan länge för Skellefteå museum. Gustav Hallström och Ernst Westerlund undersökte platsen redan 1922 och 1924, och att det fanns saker att hitta i marken hade varit känt ännu längre av lokalbefolkningen som brukat åkrarna på platsen. Hundratals nätsänken påträffades vid plöjning och många skänktes bort. Några tiotal finns idag i Skellefteå museums samlingar. 

På kartan är stenåldersboplatsen som undersöktes 1968-1970 i Lundfors markerad med en turkosfärgad punkt.

Sänkstenen
Ett föremål som har påträffats i samband med dessa undersökningar var en sänksten som fått inventarienumret SM 8657. Den är i nuläget ett av få föremål från Lundfors som är lätt sökbart i Skellefteå museums samlingar. Om sänkstenen SM 8657 står det i Skellefteå museums digitala samling på internet:

Fyndplats: ”Norr om diket i dalens mitt på Bjurs skifte 5:15 IV. Mellan diket och landsvägen. Kom till museet i samband med utgrävningar i Lundfors, Gummark sommaren 1968.”

Sänkstenen påträffades alltså troligtvis lokalbefolkningen på en av åkrarna söder om den nämnda boplatsen och lämnades då över till arkeologerna med lägesangivelsen. Idag hade vi helst velat mäta in det exakta läget för fyndet med mätutrustning. Men att döma av beskrivningen har sänkstenen hittats någonstans i närheten av fyndplatsen för ett bryne av röd sandsten (SM 6703) (Raä Skellefteå stad 254:1, eller L1938:2753). Sänkstenens form är enkel. Det är bara en vanlig sten som någon knackat ut två skåror eller urtag i sidorna på. Skårorna är till för att bättre kunna knyta fast ett rep för att fästa sänkstenen mot ett fisknät eller sälnät.

På kartan ovan är den ungefärliga fyndplatsen för SM8657 utmärkt med en turkos punkt, det är också den ungefärliga fyndplatsen för ett bryne av röd sandsten. (Den som har skarpa ögon märker att fastighetsbeteckningarna på dagens karta inte är desamma som de var 1968, men det är rätt fastighet).

Undersökningarna vid Lundfors  – boplatser med fokus på säljakt
Åren 1968-1975 undersöktes flera av boplatserna vid Lundfors (Raä 153:1, Raä 251:1 och Raä 164:1), de första två åren under ledning av arkeologen Ann-Margret Willebrand, de senare åren av arkeologen Noel Broadbent.

Dateringarna som gjordes i samband med undersökningarna visade att boplatserna var ungefär 6000 år gamla. Förutom ett mycket rikligt stenmaterial (kvarts, skiffer, röktopas och bergart), påträffade över 11 000 bitar av brända ben. Av de ben som gick att artbestämma kom 98 % från vikaresäl. Övriga djur som fanns representerade var älg, bäver, mård, hare, gädda, abborre och braxen. Dessutom fanns ben som kan härröra från ren. Men den massiva merparten kom alltså från vikaresäl.

Boplatserna vid havsviken vid Lundfors. Karta ur Skellefteåbygdens historia del 3. Grått är vatten, vitt är land. (Broadbent 1982).

I säljakten har nätet varit avgörande för de som bodde vid Lundfors för 6000 år sedan. Sälen gick in i vikar och upp efter älvarna för att jaga lax på hösten. Skellefteälven och havsviken i Lundfors var idealisk för människorna att jaga både lax och säl i samma nät (att sälbenen är så dominerande i benmaterialet kan bero på att fiskbenen inte bevarats lika bra som de kraftigare sälbenen).

Sänkstenarna har påträffats på botten av havsviken (dagens åkermark). De har fungerat som tyngder för att hålla nät sträckta ned mot djupet, men under användningen har vissa av dem lossnat och fallit till botten. Flötena i nätens överända har inte hittats men har förmodligen varit gjorda av trä eller bark. Det finns också uppgifter om att ett grovmaskigt nät av bast har påträffats på 1930-talet på Skråmträskängarna väster om Lundfors, men det nätet finns tyvärr inte bevarat. 

Sänkstenen SM 8657 är bara en av många som påträffats på åkrarna nedanför boplatserna. För 6000 år sedan var åkrarna täckta av en havsvik och Raä 153:1 och de övriga boplatserna låg vid havsvikens norra strand. Av spridningen av påträffade nätstenar går det att gissa hur näten varit lagda över viken (se nedanstående karta).

Påträffade sänkstenar på botten av havsviken vid Lundfors och tänkbara nätsträckningar. Även platsen för det nätfynd som påträffades på 1930-talet på Skråmträskängarna har markerats. Karta ur Skellefteåbygdens historia del 3. (Broadbent 1982).

Arbetet med materialet idag
Arkeologerna som jobbar på Skellefteå museum konstaterade efter upptäckten av vattenskadan i magasinet i höstas att delar av Lundforsmaterialet har påverkats och att där finns skador även efter att det har torkat. En del fyndaskar har skadats allvarligt och etiketter som anger var fynden påträffats har blivit svåra att läsa och vi måste ta itu med detta medan det ännu är möjligt att tyda vad som är skrivet. En del fynd har tydliga koordinater, andra inte. Vi som jobbar på museet idag har fortfarande kunskap som vi fått av våra föregångare på museet, dels om metodiken om hur undersökningar genomfördes på den här tiden, dels om var arkivmaterial med originalanteckningarna finns. Det är inte säkert att nästa generation arkeologer har möjligheter att lista ut vad koordinaterna och anteckningarna berättar.

Vi ska nu sätta fynden i moderna fyndasar, och askarna i moderna fyndbackar, som placeras i fyndhyllor anpassade till arkeologiskt fyndmaterial. Bytet av fyndaskar och renskrivning av fyndetiketter går relativt snabbt. Det som kommer att ta tid är att katalogisera fynden (tusentals avslag, stenföremål och brända ben) och sedan föra in dem i vår databas på internet så att det blir sökbart för alla. Vår förhoppning är att framtida forskare då lättare ska kunna få en överblick över fyndmaterialet från Lundfors. Vi hoppas också att vi själva lättare ska kunna plocka fram enskilda fynd när det behövs. Arbetet kommer dock att ta tid, bland annat för att en stor magasinsflytt ska genomföras de närmaste åren. Arbeten vi utför med arkeologisamlingen är också begränsat till vintertid när vi inte är ute i fält, eller avrapporterar sommarens fältarbeten.

Allt möjligt har använts till att förvara fynden i. Den här gamla EPA-kassen är i sig ett tidsdokument. I en sådan kasse kan vi hitta fyndaskar som ser ut så här…  (se nedan).
”Ensamma ladan vid s-ö-”…? En uppgift om fyndplats i Lundfors som inte är helt självklar drygt 50 år senare.
Denna lägesangivelse är en smula bättre, om det inte vore för det, att fastighetsbeteckningarna delvis har ändrats efter 50 år. ”Gummark 3:8 VII, 3:7 V.. Omedelbart S  om landsvägen omedelbart V och NV om ladan på 3:7 V”. Som tur är finns fastighetskartor kvar från tidigt 1970-tal att jämföra med.


Vid tangentbordet denna gång:
/Olof Östlund, arkeolog vid Skellefteå museum

Referenslista

Otryckta källor

Fornsök

Lundfors boplats Raä Skellefteå stad 153:1 Fornsök (raa.se)

Lundfors. Fyndplats bryne av röd sandsten Raä Skellefteå stad 254:1 Fornsök (raa.se)

0150-0254-01-D.jpg (2832×2320) (raa.se)

Skellefteå museums samling

Sänksten SM 8657. Källhänvisning “Sänksten,” Samlingar Skellefteå museum, hämtad 30 mars 2023, https://samlingar.skellefteamuseum.se/items/show/1187.

Litteratur:

Broadbent, Noel (1979). Coastal resources and settlement stability: a critical study of a Mesolithic site complex in northern Sweden. Diss. Uppsala : Univ.

Broadbent, Noel (1982). Den förhistoriska utvecklingen under 7000 år. Skelleftebygdens historia. Del 3.  Skellefteå: Skellefteå kommun.