Arkeologer ut på grönbete!

Nu är det sista fredagen innan vi drar ut i fält på allvar.

Frida Palmbo och jag har provkört en totalstation inför en kommande undersökning vid väg 880 vid byarna Huuki och Aareavaara. Vi ville testköra för att se att allting fungerar som vi tänkt oss. Det har varit en hel del datakrångel de senaste veckorna och Åsa Lindgren och Frida har slitit som djur för att få programvarorna i våra datorer att fungera inför fältsäsongen. De klarade av det och de har min fulla beundran. Ingen av oss studerade för att bli datatekniker, men Åsa och framför allt Frida har en fantastisk förmåga att tala en trilskande dator tillrätta. Men nu verkar allting vara i sin ordning, både totalstation, handdatorer och bärbara datorer. Sade jag att fältsäsongen börjar på måndag…? Puh…

Åsa tar med sig Nils Harnesk, Tor-Henrik Buljo och mig till Masugnsbyn och Vittangi för att göra en utredning för nya vägbyggen, förbifarter som ska leda malmtransporterna utanför byarna. Utredningar innebär alltså att vi letar efter fornlämningar inom den yta som ska exploateras. Vi börjar på måndag och Åsa har jobbat i ett par dagar med att förbereda det sista praktiska innan vi åker. Vi hade en liten genomgång nu idag om vad vi ska göra och vad vi ska ta med oss och vem som ska gå i par med vem. FÖrsta jobbet på säsongen brukar alltid innebära att någonting glöms kvar hemma. Åtta fältarbetsdagar är planerade för den utredningen.

Sedan följer ett antal utredningar till under juni och första halvan av juli. Lars Backman ska leda en utredning i Överkalix med mig som medhjälpare, Nils sitter just nu och räknar på en annan utredning i trakterna av Gällivare. Och så ska Frida leda grävningen vid väg 880, med Lars och mig som medhjälpare.

Carina och Frida ska också förbereda för arkeologidagen. Det är nu under försommaren som de har tid att förbereda, för resten av säsongen ser vi alla ut att få fullt upp med att göra, om allting går som det ska…

Men jag nöjer mig med denna korta redovisning fram till och med semestrarna som vi trots allt planerat in även denna sommar. Vad som händer därefter får ni läsa i kommande blogginlägg.

Vid tangentbordet idag: Olof Östlund

Skrömtakojan, avrättningen på Vippabacken och tomtegrottan – om muntliga traditioner och immateriellt kulturarv

1972 undersöktes en sommargrav vid den s.k. Skrömtakojan, vid Byskeälven i Arvidsjaurs kommun. Undersökningen gjordes då en skogsbilväg, Ellevarevägen, skulle byggas just där graven låg.

Rånmord
Graven hittades i samband med projektet Nordarkeologis inventeringar i Arvidsjaur 1971. Enligt uppgifter ska tre drunknade flottare ha begravts i sommargravar vid Skrömtakojan då de omkommit samtidigt i Byskeälven. Det är rester efter en gammal koj- och stalltomt som benämns Skrömtakojan (Spökkojan). De spökerier som gett den gamla timmer- och flottarkojan sitt namn berättas ha sin grund i ett rånmord på en gårdfarihandlare, som slagits ihjäl och begravts i kojan. På grund av de våldsamma spökerierna efteråt måste kojan flyttas från sin tomt, vilket bidrog till att skelettet hittades och spökerierna slutade.

Denna lämning är tyvärr inte registrerad i fornminnesregistret (FMIS), bortsett från själva sommargravarna, men platser med tradition registreras som övriga kulturhistoriska lämningar i FMIS, då även traditioner är en del av vårt kulturarv. För Norrbottens län finns det idag 157 registreringar i FMIS som är platser med traditioner. Dessa platser utgörs bland annat av suptallar, gravplatser, platser där mord och avrättningar har ägt rum, gravar och uppgifter om skatter och platser där guld har grävts ner i samband med krig.

Immateriellt kulturarv?
Materiellt kulturarv i form av fornlämningar och arkeologiska fynd är något som går att ta på och definiera. Förutom dessa lämningar finns det kulturarv utan någon direkt koppling till det materiella, som kan kallas för det immateriella kulturarvet. Kulturarv handlar även om traditioner och värden som vi människor övertar från tidigare generationer, oavsett om det är medvetet eller omedvetet. Kulturarvet omfattar även enskilda kulturminnen, kulturmiljöer, konstnärliga verk, myter, dialekter, folktro och myter och annat som berättar om människornas villkor i olika tider och civilisationer. Det är viktigt att ta tillvara på det kulturarv som vi inte kan se eller ta på, även om det kan vara svårt att urskilja och avgränsa det. Det immateriella kulturarvet kan även ge liv och mening till fysiska lämningar. Om det finns en berättelse kring en plats eller lämning bidrar denna till att levandegöra platsen/lämningen. På så vis fås en bättre förståelse för platsen… Här nedan följer ett axplock av några av de platser med traditioner i Norrbotten som finns registrerade i FMIS:

Tomtegrottan i närheten av Järnbacken i Sangis
När det gjordes arkeologiska utredningar inför byggandet av Haparandabanan registrerades en s.k. Tomtegrotta vid Järnbacksviken i Storträsket, Sangis. Enligt lokalbefolkningen har det bott en tomte i grottan. Vid juletid brukade man ställa en skål med gröt utanför grottan.

Rysk skatt vid Innanträskbäcken
Vid Rödmossamyran strax norr om Påläng, Kalix kommun, ska enligt uppgifter Per Larsa, hans fru samt fruns syster ha bott omkring år 1850. Arkeologer har dock inte hittat några rester efter husgrunder på platsen, som återfinns i FMIS under Raä Nederkalix 184:1. Enligt lokalbefolkningen hade Per Larsa bosatt sig på platsen för att ostört kunna odla korn och syssla med hembränning. Enligt sägnen ska Per Larsa ha kommit över ryska krigskassan från kriget 1809 och grävt ned den någonstans kring Innanträskbäcken. Vid bäcken finns gropar som sägs vara efter folk som letat efter skatten.

Ett flickebarns ande…
Vid sjön Seitijärvi i Övertorneå kommun ska enligt traditionen en samisk flicka ha blivit med barn tillsammans med en birkarl. Barnet, en flicka, offrades vid stranden av Seitijärvi. Det sägs att om man idag gör upp eld vid sjön kan man få se barnets ande i röken från elden…

Biskopshällen i Bensbyn
En jordfast häll, ca 6×5 m stor har ordet ”Biskopshällen” inhugget i ena sidan. Enligt lokalbefolkningen predikade sedermera ärkebiskopen Erik Benzelius som 6-åring för fåren som höll till i hagen innan denna häll, under 1630-talet. Denna handling finns även gestaltad på en oljemålning i Missionshuset i Bensbyn.

Myten kring Vaimisberget och Halljärv, Överkalix
Sägnen berättar om två flickor som var klädda och bodde som lappar. De såg hur andra människor levde och längtade efter att få det lika bra som dem. De rymde därför från de andra lapparna. På södra sidan av Lappberget fanns en önskebrunn där de lade ner pengar och önskade att de skulle kunna tjusa vilken man som helst. Den ena flicka, Vaima, önskade också att hon skulle bli fe över berget. Flickan har gett namn åt Vaimisberget. Den andra flickan, Halia, ville bli fe över sjön och har gett namn åt Halljärv, som ligger sydöst om Vaimisberget. Flickornas önskningar gick genast i uppfyllelse. Karlar blev bergtagna och sjötagna. Två unga pojkar från Grelsbyn satt en lördag på en stig och önskade att de skulle bli bergtagna. Då öppnade sig platsen där de satt och de försvann ner. Två vackra flickor stod i en portal och tog emot dem. Där väntade ett dukat bord, vackra kläder och de låg med flickorna under natten. När det ringde i kyrkan nästa dag, förlorade feerna makten över pojkarna som åter var tillbaka på stigen. Stigen har fått namnet Olovsstigen efter pojkarna, som förblev ungkarlar.

Avrättningen på Vippabacken
Enligt Vippatore ska den sista avrättningen i Överkalix ha ägt rum på Vippabacken. Vippa ska ha slagit ihjäl en finsk gårdfarihandlare och stulit hans pengar. Vippa förvarade liket efter gårdfarihandlaren i källaren, vilket hans dotter såg. När länsman blev misstänksam på Vippa, som hade mer pengar än vanligt, tog han Vippas dotter åt sidan, bjöd på karameller och lockade ur henne vad hon sett. Vippa fängslades i Bränna och fördes senare till avrättningsplatsen med båt. Vippa hade blivit laestadian under fängelsevistelsen och sjöng i båten: ”I Kristi sår jag somnar in…”. På avrättningsplatsen bildade 12 män och 40 storbönder en ring. Vippas sista ord var: ”Det var djävulen som ledde mig till detta men hälsa barnen och frun att Gud har förlåtit mig. Jag gjorde det för dem, för att vi hade det så fattigt.
Prästen läste så Fader vår och frågade om vippa ville ha en bindel för ögonen, vilket han avböjde. Det syntes som om en högre makt var med honom. Man ryckte i ett rep, och bödeln kom ut ur ett litet timrat hus. Huset var särskilt för bödeln, som inte fick visa sig före eller efter själva avrättningen. Med ett hugg högg han av huvudet på Vippa. Någon sjöng då en psalm och en soldat tog hand om kroppen. Avrättningen skedde 26 november 1821. Enligt uppgifter ska även en man från Korpilombolotrakten ha avrättats här.

På Vippabacken ska det även ha funnits tortyrredskap i form av två stora tallar. Dessa böjdes samman med järnspett och spel. Fången bands med en arm i vardera trädet. När man så släppte slets fången itu. Ingen fick röra kvarlevorna utan de skulle ätas upp av fåglarna.

Ej synliga lämningar
Många av platserna med tradition som är registrerade i fornminnesregistret saknar synliga spår, utan det är själva myterna och berättelserna om platserna som gjort att de finns med i FMIS. Vårt kulturarv blir berikat av de sägner som finns runtomkring oss och som riskerar att glömmas bort. Genom att ta med dem i fornminnesregistret bevaras de för framtiden och levandegör vår historia.

Vid tangentbordet denna onsdag:
Frida Palmbo