Skrömtakojan, avrättningen på Vippabacken och tomtegrottan – om muntliga traditioner och immateriellt kulturarv

1972 undersöktes en sommargrav vid den s.k. Skrömtakojan, vid Byskeälven i Arvidsjaurs kommun. Undersökningen gjordes då en skogsbilväg, Ellevarevägen, skulle byggas just där graven låg.

Rånmord
Graven hittades i samband med projektet Nordarkeologis inventeringar i Arvidsjaur 1971. Enligt uppgifter ska tre drunknade flottare ha begravts i sommargravar vid Skrömtakojan då de omkommit samtidigt i Byskeälven. Det är rester efter en gammal koj- och stalltomt som benämns Skrömtakojan (Spökkojan). De spökerier som gett den gamla timmer- och flottarkojan sitt namn berättas ha sin grund i ett rånmord på en gårdfarihandlare, som slagits ihjäl och begravts i kojan. På grund av de våldsamma spökerierna efteråt måste kojan flyttas från sin tomt, vilket bidrog till att skelettet hittades och spökerierna slutade.

Denna lämning är tyvärr inte registrerad i fornminnesregistret (FMIS), bortsett från själva sommargravarna, men platser med tradition registreras som övriga kulturhistoriska lämningar i FMIS, då även traditioner är en del av vårt kulturarv. För Norrbottens län finns det idag 157 registreringar i FMIS som är platser med traditioner. Dessa platser utgörs bland annat av suptallar, gravplatser, platser där mord och avrättningar har ägt rum, gravar och uppgifter om skatter och platser där guld har grävts ner i samband med krig.

Immateriellt kulturarv?
Materiellt kulturarv i form av fornlämningar och arkeologiska fynd är något som går att ta på och definiera. Förutom dessa lämningar finns det kulturarv utan någon direkt koppling till det materiella, som kan kallas för det immateriella kulturarvet. Kulturarv handlar även om traditioner och värden som vi människor övertar från tidigare generationer, oavsett om det är medvetet eller omedvetet. Kulturarvet omfattar även enskilda kulturminnen, kulturmiljöer, konstnärliga verk, myter, dialekter, folktro och myter och annat som berättar om människornas villkor i olika tider och civilisationer. Det är viktigt att ta tillvara på det kulturarv som vi inte kan se eller ta på, även om det kan vara svårt att urskilja och avgränsa det. Det immateriella kulturarvet kan även ge liv och mening till fysiska lämningar. Om det finns en berättelse kring en plats eller lämning bidrar denna till att levandegöra platsen/lämningen. På så vis fås en bättre förståelse för platsen… Här nedan följer ett axplock av några av de platser med traditioner i Norrbotten som finns registrerade i FMIS:

Tomtegrottan i närheten av Järnbacken i Sangis
När det gjordes arkeologiska utredningar inför byggandet av Haparandabanan registrerades en s.k. Tomtegrotta vid Järnbacksviken i Storträsket, Sangis. Enligt lokalbefolkningen har det bott en tomte i grottan. Vid juletid brukade man ställa en skål med gröt utanför grottan.

Rysk skatt vid Innanträskbäcken
Vid Rödmossamyran strax norr om Påläng, Kalix kommun, ska enligt uppgifter Per Larsa, hans fru samt fruns syster ha bott omkring år 1850. Arkeologer har dock inte hittat några rester efter husgrunder på platsen, som återfinns i FMIS under Raä Nederkalix 184:1. Enligt lokalbefolkningen hade Per Larsa bosatt sig på platsen för att ostört kunna odla korn och syssla med hembränning. Enligt sägnen ska Per Larsa ha kommit över ryska krigskassan från kriget 1809 och grävt ned den någonstans kring Innanträskbäcken. Vid bäcken finns gropar som sägs vara efter folk som letat efter skatten.

Ett flickebarns ande…
Vid sjön Seitijärvi i Övertorneå kommun ska enligt traditionen en samisk flicka ha blivit med barn tillsammans med en birkarl. Barnet, en flicka, offrades vid stranden av Seitijärvi. Det sägs att om man idag gör upp eld vid sjön kan man få se barnets ande i röken från elden…

Biskopshällen i Bensbyn
En jordfast häll, ca 6×5 m stor har ordet ”Biskopshällen” inhugget i ena sidan. Enligt lokalbefolkningen predikade sedermera ärkebiskopen Erik Benzelius som 6-åring för fåren som höll till i hagen innan denna häll, under 1630-talet. Denna handling finns även gestaltad på en oljemålning i Missionshuset i Bensbyn.

Myten kring Vaimisberget och Halljärv, Överkalix
Sägnen berättar om två flickor som var klädda och bodde som lappar. De såg hur andra människor levde och längtade efter att få det lika bra som dem. De rymde därför från de andra lapparna. På södra sidan av Lappberget fanns en önskebrunn där de lade ner pengar och önskade att de skulle kunna tjusa vilken man som helst. Den ena flicka, Vaima, önskade också att hon skulle bli fe över berget. Flickan har gett namn åt Vaimisberget. Den andra flickan, Halia, ville bli fe över sjön och har gett namn åt Halljärv, som ligger sydöst om Vaimisberget. Flickornas önskningar gick genast i uppfyllelse. Karlar blev bergtagna och sjötagna. Två unga pojkar från Grelsbyn satt en lördag på en stig och önskade att de skulle bli bergtagna. Då öppnade sig platsen där de satt och de försvann ner. Två vackra flickor stod i en portal och tog emot dem. Där väntade ett dukat bord, vackra kläder och de låg med flickorna under natten. När det ringde i kyrkan nästa dag, förlorade feerna makten över pojkarna som åter var tillbaka på stigen. Stigen har fått namnet Olovsstigen efter pojkarna, som förblev ungkarlar.

Avrättningen på Vippabacken
Enligt Vippatore ska den sista avrättningen i Överkalix ha ägt rum på Vippabacken. Vippa ska ha slagit ihjäl en finsk gårdfarihandlare och stulit hans pengar. Vippa förvarade liket efter gårdfarihandlaren i källaren, vilket hans dotter såg. När länsman blev misstänksam på Vippa, som hade mer pengar än vanligt, tog han Vippas dotter åt sidan, bjöd på karameller och lockade ur henne vad hon sett. Vippa fängslades i Bränna och fördes senare till avrättningsplatsen med båt. Vippa hade blivit laestadian under fängelsevistelsen och sjöng i båten: ”I Kristi sår jag somnar in…”. På avrättningsplatsen bildade 12 män och 40 storbönder en ring. Vippas sista ord var: ”Det var djävulen som ledde mig till detta men hälsa barnen och frun att Gud har förlåtit mig. Jag gjorde det för dem, för att vi hade det så fattigt.
Prästen läste så Fader vår och frågade om vippa ville ha en bindel för ögonen, vilket han avböjde. Det syntes som om en högre makt var med honom. Man ryckte i ett rep, och bödeln kom ut ur ett litet timrat hus. Huset var särskilt för bödeln, som inte fick visa sig före eller efter själva avrättningen. Med ett hugg högg han av huvudet på Vippa. Någon sjöng då en psalm och en soldat tog hand om kroppen. Avrättningen skedde 26 november 1821. Enligt uppgifter ska även en man från Korpilombolotrakten ha avrättats här.

På Vippabacken ska det även ha funnits tortyrredskap i form av två stora tallar. Dessa böjdes samman med järnspett och spel. Fången bands med en arm i vardera trädet. När man så släppte slets fången itu. Ingen fick röra kvarlevorna utan de skulle ätas upp av fåglarna.

Ej synliga lämningar
Många av platserna med tradition som är registrerade i fornminnesregistret saknar synliga spår, utan det är själva myterna och berättelserna om platserna som gjort att de finns med i FMIS. Vårt kulturarv blir berikat av de sägner som finns runtomkring oss och som riskerar att glömmas bort. Genom att ta med dem i fornminnesregistret bevaras de för framtiden och levandegör vår historia.

Vid tangentbordet denna onsdag:
Frida Palmbo

Lillberget – en 6000 år gammal boplats

För 18 år sedan började jag min arkeologi-bana här på Norrbottens museum. Jag var då nyutexaminerad student och mitt första uppdrag var att delta vid en undersökning av en boplats på Lillberget utanför Överkalix. Jag hade ingen större koll på var Överkalix låg och heller ingen aning om vad det egentligen var vi skulle gräva. Jag var bara så otroligt glad att jag hade fått jobb! Boplatsen skulle visa sig innehålla flera fantastiska fynd, unika för vårt land. Dagens blogginlägg tillägnas därför Lillberget och de lokala ortsbor som hjälpte till vid utgrävningarna.

På Lillberget utanför Överkalix i Norrbotten finns Sveriges hitintills enda kända kamkeramiska boplats. Här finns rester efter 8-10 nedgrävda stenåldershyddor samt två gravanläggningar. Under åren 1994-1996 utförde Norrbottens museum arkeologiska undersökningar i området. Vid undersökningarna framkom ett omfattande fyndmaterial, som vittnar om att människorna hade långväga kontakter österut.

Utgrävningsområdet på Lillberget. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum

Lillbergetboplatsen dateras till ungefär 3600-3900 f. Kr. Boplatsen var då belägen på en ö eller halvö i den inre delen av en djup havsvik intill Ängesåns och Kalixälvens dåtida utlopp. Läget var mycket gynnsamt för fiske och säljakt. De benrester som påträffats på boplatsen visar att födan främst bestod av säl, fisk och sjöfågel.

Ett helt finger från en sällabb. Påträffades i en eldstad i en av hyddorna. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum

Den största fyndgruppen på Lillberget är keramiken, som omfattar skärvor från krukor i storlekar från små tummade miniatyrkärl till krukor som rymmer upp till45 liter. Keramiken har dekorerats med kamstämplar och gropintryck i yttäckande mönster. Vissa av skärvorna visar också spår efter bemålning i olika jordfärger. Keramikens dekor har fått ge namn åt en hel kultur; den kamkeramiska kulturen, som har en mycket stor utbredning norrut och österut i framförallt Finland, Baltikum och Ryssland.

Krukskärvor med tydliga kam- och gropstämplar. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum

Miniatyrkärl av lera. I fördjupningen ryms en tumme. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum

De föremål som påträffats på Lillberget har stora likheter med både den kamkeramiska kulturens boplatser, men också med övriga norrländska kustboplatser från samma tid. Kvarts är det vanligaste boplatsmaterialet i norra Fennoskandien och det gäller även Lillberget.

Avslag i kvarts. Avslagen är restprodukter efter redskapstillverkning. Foto: @ Norrbottens museum

Flinta som också påträffades på Lillberget utgör ett något ovanligare material. Den finns inte naturlig i Norrbotten utan är hitfraktad på ett eller annat sätt. På Lillberget har både karbonsk flinta (troligen rysk) och kritaflinta (som kan ha ett sydskandinaviskt ursprung) påträffats. Föremålen består mestadels av skrapor och knivar i olika former, men även mandelformade pilspetsar, som är väldigt typiska för den kamkeramiska kulturen, har påträffats.

Skrapor och knivar tillverkade i flinta. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum

På  boplatsen finns också ett flertal bärnstensföremål. De består av fragmentariska och hela pärlor, men också av två hängen.

Droppformat bärnstenshänge. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum

På Lillbergetboplatsen påträffades även bränd lera som har ett annat ursprung än keramik. Lerfragmenten utgörs av både hela och delar av figuriner. Den mest tydliga figurinen består av en liten säl som påträffades i samband med en gravanläggning inom boplatsområdet. Den är 6-7 cmlång med ögon som är markerade med små intryck. Under den något uppböjda nosen finns också ett nagelintryck.

Graven som påträffades inom boplatsområdet är den första undersökta graven från kamkeramisk kultur i Sverige. I anläggningen kunde skelettrester efter människa konstateras. Den döda hade placerats ovanpå en bädd av fin grå sand samt ett tjockt lager av rödockrafärgad sand. Skelettet framträdde som en ljusgul färgning, bestående av en fet massa med bitvis synbar benstruktur. Den döda har placerats i halvliggande hockerställning på höger sida, med något uppdragna knän och överkroppen vriden på mage med högerarmen bakom ryggen. Ansiktet var troligen vänt mot öster och havet. I gravgropens fotände fanns tre stora stenblock samlade och på skelettets fot- och underbensdel var en större flat skiffersten placerad.

Det skisserade skelettet är ett förslag på hur kroppen var placerad. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum

Gravgåvorna bestod av 5-6 krukor, som kanske innehållit någon form av offer eller mat åt den döda. De var placerade både ovanpå, under och bredvid kroppen. De övriga gravgåvorna bestod av en bärnstenspärla som placerats vid huvudet och ett krumknivformat bärnstenshänge i fotänden av graven.

Bärnstensföremålen som påträffades i graven. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum

Runt gravgropen, i gravområdet, påträffades också den lilla sälidolen gjord av lera och även en sten med ett inristat nätmönster. Dessa föremål kan tolkas som tillhörande gravgåvorna eller ännu troligare, som en del av själva gravriten.

Stenen som har ristats med ett diskret nätmönster har också använts som knacksten. Den hittades söder om gravläggningen. Foto: Staffan Nygren @ Norrbottens museum