Den kanske mest kända lämningen från denna tid är den så kallade Sangishögen, en gravhög med fynd av svärd och sköldbuckla, belägen väster om Sangis by. Gravhögen har inga motsvarigheter i övre Norrland utan tillhör en gravtradition längre söderut i Mellannorrland, med kopplingar till en jordbrukande befolkning.
Gravhögen i Sangis. Foto: Rikard Sohlenius © Riksantikvarieämbetet
Under de senaste tio åren har ett antal arkeologiska undersökningar och specialinventeringar utförts i Sangisområdet. I samband med undersökningarna har ett flertal lämningar med dateringar till den yngre järnåldern dykt upp i det arkeologiska materialet. Det rör sig framförallt om härdar/eldstäder och kokgropar med rektangulär form.
De härdar som påträffats och undersökts i området består ofta av ovala färgningar i marken, med mörkbrun, sotig och fet jord. I jorden finns inslag av brända ben och små skörbrända stenar som spruckit sönder på grund av upphettning. Genom den intensiva värmen från elden har den underliggande sanden också blivit rödbränd. Härdarna, som oftast är belägna på torra tallhedar utan uppenbar relation till vatten (hav eller sjöstrand), är inte synliga ovan mark och är därför mycket svåra att upptäcka. Dateringar visar på en nyttjandetid till 400-800 e. Kr.
En av de undersökta härdarna utanför Sangis påträffades i en täktkant mitt på den flacka tallheden. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum
I täktkanten fanns utrasade skörbrända stenar som legat i härden. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum
Den undersökta härden syntes endast som en mörkbrun färgning i sanden. Både i och utanför härden fanns skörbrända stenar. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum
I de undersökta härdarna påträffades brända ben från framförallt fisk, men också hornfragment från större landlevande däggdjur (i ett fall säkerställt som ren) samt en del småvilt i form av mård och ekorre. Några av härdarna innehöll också spår efter järnsmide. Smidesresterna består av slagger med sandig undersida och små tunna glödskal. Slaggerna har bildats i härden vid upphettning av järnet inför smidet, medan glödskalen har bildats då järnet hamrats ut på ett städ.
I en av härdarna som undersöktes i samband med järnvägsbyggnationen av Haparandabanan påträffades en del av ett renhorn med rosenkransen kvar. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum
Härdarna skiljer sig konstruktionsmässigt från de härdar som påträffas i inlandet under samma tid. Inlandets härdar karaktäriseras i de flesta fall av en konstruktion av sten som använts för att begränsa elden. Denna typ av härd börjar anläggas i inlandet under 600-talet e. Kr. och helt nya nischer i landskapet tas nu i anspråk. Härdarna, som anses representera boplatser, koncentreras framförallt till tallhedar med bra renbete, intill myrar, små bäckar och tjärnar. Härdarna sätts i samband med en begynnande renskötsel.
Härd med stenskoning påträffad utanför Arjeplog. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum
De härdar som påträffats i Sangisområdet indikerar troligtvis ett bosättningsmönster, där små grupper av människor har levt en mobil tillvaro. Lokaliseringen av härdarna till tallhedarna för tankarna till miljöer som utgör bra förutsättningar för renbete. Än idag utgör området kring Sangis ett riksintresse och kärnområde för rennäringen.
Rektangulära kokgropar har varit kända sedan 1950-talet och benämndes tidigare som ”jordugnar” eller ”torkugnar”. Deras funktion har ofta satts i samband med torkning av kött från storviltjakt. Kokgroparna har fungerat så att man har grävt en grop och sedan travat ved i gropen. Veden har sedan antänts och efter ett tag när elden tagit fart har man travat stenar av lämplig storlek på elden. Veden har efter några timmar brunnit ner och stenarna har accumulerat värme. Värmen har sedan kunnat utnyttjas under en relativt lång tid för t ex torkning. Torkningen innebar dels att köttet förlorade i vikt, men även att det blev mer hållbart för förvaring under en längre tid. Under senare tid har även värmebehandling/rostning av tallbark, örter och växter tagits upp som en möjlig förklaring till kokgroparnas funktion.
Rektangulära kokgropar finns registrerade över hela Norrbotten. De dateras huvudsakligen till 400-1000 e. Kr, vilket antyder att de utgör en mycket specifik järnåldersföreteelse. När det gäller formen är den mycket distinkt med sitt rektangulära utseende och man kan undra om den enbart har med funktionen att göra? Eftersom undersökningar av rektangulära kokgropar mycket sällan har gett några fynd är funktionen fortfarande höljt i ett dunkel.
I Sangis-området finns en mycket stor koncentration av rektangulära kokgropar. Dessa registrerades i samband med en specialinventering som utfördes av lokala ortsbor i början på 1990-talet. De ligger, till skillnad från inlandet kokgropar, i stora koncentrationer med upp till 10-15 gropar på varje lokal.
Översikt över rektangulära kokgropar, härdar och gravhögen i Sangis-trakten.
I Kalix-området, inte långt från Sangis, har ett antal rektangulära kokgropar varit föremål för arkeologiska undersökningar. Dessa består av avlånga gropar med stenpackning och ett mycket kraftigt kollager i botten, med stora sammanhängande kolstycken. Groparna är oftast 0,5-1 meter breda, med en längd som varierar mellan 2-4 meter och ett djup på endast 0,3-0,4 meter. De syns oftast som grunda, avlånga försänkningar i marken och är belägna på torra, flacka tallhedar, ibland i anslutning till blockiga och steniga höjder, intill myrmark, mindre bäckar och små tjärnar. De är liksom härdarna relativt svåra att upptäcka i terrängen.
Rektangulär kokgrop med stenpackning synlig. Foto: Mirjam Jonsson © Norrbottens museum
Under stenpackningen i kokgropen fanns ett lager förkolnad ved. Foto: Mirjam Jonsson © Norrbottens museum
Vid undersökningarna av kokgroparna har inga fynd framkommit, mer än ett par små brända ben, varav ett har bestämts som fisk. Runt kokgroparna har stolphål påträffats, som indikerar någon form av överbyggnad eller ”taktäckning” över gropen. Analyser av fettsyror från jordprover tagna ur groparna visar ingen tydlig signal på att jordproverna tillförts något annat fett än från naturligt nedbrutet växtmaterial. Det finns med andra ord väldigt få indikationer på vad groparna kan ha använts till. Här krävs nya metoder och analyser för att komma vidare i frågan.
Området kring Sangis är ur arkeologisk synvinkel ett av de mer intressanta när det gäller den yngre järnåldersbebyggelsen i Norrbotten. Här finns lämningar efter en trolig jakt- och fångstbefolkning i form av härdar och rektangulära kokgropar, tillsammans med indikationer på en jordbrukande befolkning i form av gravhögen utanför Sangis. Lämningarna vittnar om att det finns flera olika typer av levnadssätt inom ett relativt begränsat område. Eftersom kunskapen om samhället under den yngre järnåldern är mycket liten, finns i området runt Sangis stora möjligheter för framtida studier av de olika levnadssätt som troligen sampelat i kustområdet.
/Carina Bennerhag