Etikettarkiv: 1700-tal

Selets bruk

Publicerat av
2

Under fältsäsongen 2010 utförde Norrbottens museum en arkeologisk utredning strax väster om sjön Alträsket i Bodens kommun. Utredningen gjordes då Fortifikationsverket planerar att bygga en skogsbilväg i området. Vid den arkeologiska utredningen hittade vi 9 kolbottnar och 1 ruin efter en kolarkoja. För mer information om denna utredning se tidigare blogginlägg.

Kolproduktion för framställning av koppar och järn
Troligtvis härrör dessa kolbottnar från kolproduktionen som skedde för att förse Selets bruk med den mängd kol som krävdes vid järnframställningen. Kolproduktionen har varit en förutsättning för järnbrukens existens då det krävdes stora mängder träkol för att framställa koppar och järn (Kummu 1997:24). I Avafors och Strömsund var masugnarna i behov av träkol, precis som bruken i Vitåfors, Melderstein och Selet och även smedjorna vid Fredrikafors och Svartlå (Bergmark 1980:390). Det är Selets bruk som ligger närmast utredningsområdet vid Alträsket, ca 10-15 km.

Selets bruk
Selets bruk (fornlämning 334:1 i Nederluleå socken) omfattar lämningar från den tidiga järnbruksepoken som i Norrbottens kustland tog sin början år 1799. 1798 fick Samuel Gustav Hermelin tillstånd att bygga masugn och stångjärnshammare i Selet. 1799 var masugnen och stångjärnshammaren uppförd och själva brukshanteringen startade år 1800 (Rehult 1999).

Selets bruk tillverkade främst tackjärn och stångjärn, men även manufakturer som spik, gångjärn, spishällar och separatorer framställdes. Bruket hade sin storhetstid under 1870-talet och 1878 var Selets bruk Norrbotten största industri- och arbetsplats. Tackjärnstillverkningen upphörde dock 1879 och manufakturtillverkningen år 1895. Selets bruk förklarades nedlagt år 1898, 100 år efter att Hermelin fått tillstånd att uppföra masugnen och stångjärnshammaren (Rehult 1999).

Enligt uppgifter förbrukade produktionen vid masugnen i Selet ca 7 miljoner liter träkol/år. Kolet hämtades dels från brukets egen skog, men även från skogar som finns inom en 2,5-3 mils radie kring Selets bruk, vilket omfattar utredningsområdet vid Alträsket.

Hur många kolmilor/år krävdes för att tillgodose Selets bruk med träkol?
Kolbottnar är rester efter kolmilor. Enligt uppgifter är den vanliga storleken på en resmila ca 130 m3 ved. När milan har kolats erhåller man ca 70 m3 kol (Westerlund 1996). Om man applicerar denna beräkningsgrund på Selets bruk som förbrukade 7 miljoner liter träkol/år (dvs 7000 m3) så krävdes det 100 kolmilor/år för att tillgodose brukets behov.

Det finns dock uppgifter på att de största kolmilorna i Sverige har kolats i Norrbotten och Västerbotten. I Norrbottens län varierar storleken på milorna mellan 150-325 m3 ved, med ett medeltal på 250 m3 (Bergström & Wesslén 1915). Från en kolmila som innehåller ca 250 m3 ved erhålls efter kolning omkring 135 m3 träkol. Om man utgår från att kolmilorna som producerat träkol till Selets bruk var av denna storlek krävdes ca 52 kolmilor/år för att tillgodose brukets behov.

Många dagsverken

Arbetsmoment Antal dagsverken
Huggning, randning och uppläggning

22
Inkörning (200 m) av veden till milan

11
Iordningställande av milbotten

1,9
Rostläggning och resning

4
Risning och körning av riset

2
Stybbning

3
Kolning (4milor/kolare och månad)

14
Rivning och magasinering

10
Utkörning (7 km)

24
Uppsättning av kolarkoja (1 koja/4 milor

1,25
Summa

93,15

Efter Westerlund (1996:117) med justeringar efter Bergström & Wesslén (1915:141).

Enligt tabellen ovan har det tagit drygt 93 dagsverken för att producera enbart en kolmila. Därmed har det gått åt mellan 4836-9300 dagsverken (beroende på kolmilans storlek) enbart för den årliga kolframställningen till Selets bruk. Därtill kommer arbetskraft för arbetet på själva bruket. Selets bruk bör med andra ord ha varit en stor arbetsgivare, vilket också bekräftas av att Selets bruk var Norrbotten största industri- och arbetsplats år 1878.

Virkestillgång
Vad gäller vedtillgången så krävs det 13 020 m3 ved/år för att kunna framställa 7000 m3 träkol. Enligt uppskattningar av virkestillgången i Norrbottens län i början av 1900-talet kunde man utvinna 9,8 m3 kolved/hektar produktiv skogsmark inom Överluleå socken (Malmkommissionen 1919:174f). Enligt dessa beräkningar behövdes12,74 hektar skog/år för att ta fram den kolved som krävdes till kolframställningen för Selets bruks behov.

95 års behov av kolved och träkol
Brukshanteringen i Selet var igång i olika former fram till år 1895. Det handlar därmed om 95 års behov av kolved och träkol till bruket. Om man utgår från Malmkommissionens beräkningar från början av 1900-talet krävdes 1210,3 hektarskog för att utvinna den kolved som behövdes under dessa år, totalt 1 236 900 m3 kolved. Antalet kolmilor som behövts för att tillgodose Selets bruk med kol under dessa år bör uppgå till mellan 4940-9500, beroende på kolmilornas storlek. Därtill kan kolbottnarna naturligtvis ha använts mer än en gång. Om man antar att kolmilorna återanvänts 3 gånger bör antalet kolbottnar ligga mellan 1646-3167 stycken.

Det idag kända antalet kolbottnar som finns registrerade inom en 3 mils radie från Selets bruk, det område som varit brukets upptagningsområde för skog, uppgår endast till24 st. I dessa 24 kolbottnar ingår de 9 kolbottnar som hittades vid utredningen vid Alträsket. Därtill finns totalt 3-4 troliga kolarkojor som registrerats i anslutning till några av kolbottnarna. Det bör därmed finnas ett stort mörkertal vad gäller skogsbrukslämningar i området kring Selets bruk.

 

Vid tangentbordet denna fredag:

Frida Palmbo

 

Källor

Bergmark, Ragnar (red). 1980. Bodens kommun. Från forntid till nutid. Luleå.

Bergström & Wesslén. 1915. Om träkolning. Till tjänst för undervisningen vid skogs- och kolarskolor samt tekniska undervisningsanstalter och för praktiskt bruk. Stockholm.

Kummu, Maria. 1997. Kolning. I: Kummu, Maria (red). Gruvor och bruk i norr. Kiruna-, Pajala- och Övertorneå kommun. 1997. Gällivare.

Malmkommissionen 1919. Utredning angående kolvedtillgången i Norrland och Dalarna m.m. Verkställd av Malmkommissionen och Jernkontoret.

Rehult, Martin. 1999. Selets bruk. I: Årsskrift / Nederluleå Hembygdsförening 1999.

Westerlund, Mathias. 1996. Träkolsframställning i kolmila. I: Skogshistoriska essäer. Skrivna av eleverna på kursen ”Skogens och skogsbrukets historia”:111-117. Institutionen för skoglig vegetationsekologi, Institutionen för skogsskötsel.

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 2: näringsfånget längs med Norrbottenskusten under järnåldern

Publicerat av
1

måndagen den 28:e februari 2011

Vid slutundersökningarna av de 4 boplatserna framkom ett mycket stort benmaterial, främst från lokal 20 och lokal 39. Benmaterialet är en mycket viktig källa till att förstå det förhistoriska samhällets näringsfång och ekonomi. Omkring 16 000 benfragment har samlats in vid undersökningarna, varav en osteolog (benexpert) har kunnat identifiera drygt 12 000 av dessa benfragment till art och/eller taxa.

Osteologiskt resultat
71 % av det identifierade benmaterialet utgörs av fisk (gädda, sik, karpfisk, lake, abborre, hornsimpa). 20 % utgörs av däggdjur (ren/älg (horn), mård, ekorre, bäver, säl, hare). Resterande 9 % utgörs av fågel (orre, tjäder, järpe/ripa, hönsfågel, andfågel).

Fisket – en viktig resurs under järnåldern
Det är mycket tydligt att fisken har varit betydelsefull för människorna som levde vid Norrbottenskusten under järnåldern. Fisket bör ha varit en stabil bas i ekonomin då fisken ofta förekommer i stort antal vid vissa tider på året och då deras rörelsemönster kan ses som mycket förutsägbart jämfört med vissa landlevande däggdjur. Endast 11 benfragment av de drygt 12 000 identifierade benfragmenten utgörs av säl (vikaresäl). Intressant är att sälbenen dyker upp först när boplatserna har förlorat sin direkta kontakt med havet.

Inom arkeologisk forskning har man menat att det är sälen som varit den viktigaste delen i ekonomin längs med kusten under förhistorisk tid, vilket har baserats på det stora antal kokgropar som finns i kustområdet. Kokgroparna har genom strandlinjedateringar förts till järnålder. Under stenålder och bronsålder finns det mycket säl i benmaterialet på de boplatser som man har undersökt längs med Norrbottenskusten. Utifrån den osteologiska analysen som gjorts på benmaterialet längs med Haparandabanan finns det däremot inte några indikationer alls på att sälen varit det viktigaste bytesdjuret under järnålder, utan istället är det fisken som varit av störst betydelse.

Jakt på landlevande däggdjur
Även jakten på landlevande däggdjur har varit viktig under de tidsperioder som boplatserna varit bebodda. Bland de mindre djuren dominerar pälsdjur som mård, bäver, ekorre och hare. Samtliga av dessa djur har under historisk tid jagats för pälsens skull, även om ekorre även har ätits. Bäver har jagats både för skinnet, köttet och bävergället.

Bland de större landlevande däggdjuren älg/ren finns det inga säkra ben som kunnat föras till art. Vid undersökningarna har det dock hittats huggspån av horn på boplatserna där ett av hornfragmenten har spår av rosenkransen och pannbenets utskott. Utifrån diametern på utskottet har osteologen uppskattat att det troligen är ren istället för älg. Hornet har suttit fast i kraniet och är därmed inget fällhorn.

Inom arkeologisk forskning har det sällan diskuterats möjligheten till att man har jagat vildren i kustområdet under förhistorisk tid. Det finns dock uppgifter på att vildren förekommit periodvis vid kusten i Luleå älvdal och i Nederkalix socken året om under 1700-talets slut.

Vegetabilisk föda
Det näringsfång som kunnat konstateras genom den osteologiska analysen får ytterligare stöd genom fettsyreanalyser som är gjord på keramik. Dessa analyser visar på fetter efter idisslare, marina fetter, landlevande däggdjur och mager fisk. Dessutom har fettsyraanalysen även visat på rester efter vegetabiliska fetter. Det har däremot inte varit möjligt att avgöra några växtarter, bortsett från att en oljerik växt har kunnat identifieras på en av keramikskärvorna. Analysen föreslår att det kan vara lin, hampa eller dådra.

Odling?
Hampa är en odlingsväxt som odlats i Sverige och i Västeuropa sedan äldre järnålder. Hampan har odlats främst för sina fibrer, för olja ur fröna samt för växtens narkotiska egenskaper. Under historisk tid har även frön från hampa använts som mat, medicin och djurfoder.

Även linet är en odlingsväxt. Det finns indikationer på att man har odlat lin under förhistorisk tid då linfrön har påträffats i gravar som undersökts i Birka samt i form av linnetyger i Sverige från 200 e.Kr.

Dådra, eller oljedådra, är idag en sällsynt åkerväxt som kom som kulturväxt under bronsålder. Dådran är mycket anspråkslös vad gäller jordmånen och kan även växa på magra sandjordar, vilket är fallet där lokal 20 och lokal 39 är belägna. Det går inte att utesluta att det kan ha förekommit viss odling under järnålder kring Storträskheden, även om det får ses som mycket osäkert. För Norrbottens del talar man inte om odling förrän under 1000-1100-talet e.Kr. i Tornedalen.

Nästkommande blogginlägg kommer att behandla den keramik som hittades vid undersökningarna av boplatserna längs med Haparandabanan.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo