Egen härd är guld värd

Den kanske mest kända lämningen från denna tid är den så kallade Sangishögen, en gravhög med fynd av svärd och sköldbuckla, belägen väster om Sangis by. Gravhögen har inga motsvarigheter i övre Norrland utan tillhör en gravtradition längre söderut i Mellannorrland, med kopplingar till en jordbrukande befolkning.

Gravhögen i Sangis. Foto: Rikard Sohlenius © Riksantikvarieämbetet

Under de senaste tio åren har ett antal arkeologiska undersökningar och specialinventeringar utförts i Sangisområdet. I samband med undersökningarna har ett flertal lämningar med dateringar till den yngre järnåldern dykt upp i det arkeologiska materialet. Det rör sig framförallt om härdar/eldstäder och kokgropar med rektangulär form.

De härdar som påträffats och undersökts i området består ofta av ovala färgningar i marken, med mörkbrun, sotig och fet jord. I jorden finns inslag av brända ben och små skörbrända stenar som spruckit sönder på grund av upphettning. Genom den intensiva värmen från elden har den underliggande sanden också blivit rödbränd. Härdarna, som oftast är belägna på torra tallhedar utan uppenbar relation till vatten (hav eller sjöstrand), är inte synliga ovan mark och är därför mycket svåra att upptäcka. Dateringar visar på en nyttjandetid till 400-800 e. Kr.

En av de undersökta härdarna utanför Sangis påträffades i en täktkant mitt på den flacka tallheden. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

I täktkanten fanns utrasade skörbrända stenar som legat i härden. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

Den undersökta härden syntes endast som en mörkbrun färgning i sanden. Både i och utanför härden fanns skörbrända stenar. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

 

I de undersökta härdarna påträffades brända ben från framförallt fisk, men också hornfragment från större landlevande däggdjur (i ett fall säkerställt som ren) samt en del småvilt i form av mård och ekorre. Några av härdarna innehöll också spår efter järnsmide. Smidesresterna består av slagger med sandig undersida och små tunna glödskal. Slaggerna har bildats i härden vid upphettning av järnet inför smidet, medan glödskalen har bildats då järnet hamrats ut på ett städ.

I en av härdarna som undersöktes i samband med järnvägsbyggnationen av Haparandabanan påträffades  en del av ett renhorn med rosenkransen kvar. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Härdarna skiljer sig konstruktionsmässigt från de härdar som påträffas i inlandet under samma tid. Inlandets härdar karaktäriseras i de flesta fall av en konstruktion av sten som använts för att begränsa elden. Denna typ av härd börjar anläggas i inlandet under 600-talet e. Kr. och helt nya nischer i landskapet tas nu i anspråk. Härdarna, som anses representera boplatser, koncentreras framförallt till tallhedar med bra renbete, intill myrar, små bäckar och tjärnar. Härdarna sätts i samband med en begynnande renskötsel.

Härd med stenskoning påträffad utanför Arjeplog. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum

De härdar som påträffats i Sangisområdet indikerar troligtvis ett bosättningsmönster, där små grupper av människor har levt en mobil tillvaro. Lokaliseringen av härdarna till tallhedarna för tankarna till miljöer som utgör bra förutsättningar för renbete. Än idag utgör området kring Sangis ett riksintresse och kärnområde för rennäringen.

Rektangulära kokgropar har varit kända sedan 1950-talet och benämndes tidigare som ”jordugnar” eller ”torkugnar”. Deras funktion har ofta satts i samband med torkning av kött från storviltjakt. Kokgroparna har fungerat så att man har grävt en grop och sedan travat ved i gropen. Veden har sedan antänts och efter ett tag när elden tagit fart har man travat stenar av lämplig storlek på elden. Veden har efter några timmar brunnit ner och stenarna har accumulerat värme. Värmen har sedan kunnat utnyttjas under en relativt lång tid för t ex torkning. Torkningen innebar dels att köttet förlorade i vikt, men även att det blev mer hållbart för förvaring under en längre tid. Under senare tid har även värmebehandling/rostning av tallbark, örter och växter tagits upp som en möjlig förklaring till kokgroparnas funktion.

Rektangulära kokgropar finns registrerade över hela Norrbotten. De dateras huvudsakligen till 400-1000 e. Kr, vilket antyder att de utgör en mycket specifik järnåldersföreteelse. När det gäller formen är den mycket distinkt med sitt rektangulära utseende och man kan undra om den enbart har med funktionen att göra? Eftersom undersökningar av rektangulära kokgropar mycket sällan har gett några fynd är funktionen fortfarande höljt i ett dunkel.

I Sangis-området finns en mycket stor koncentration av rektangulära kokgropar. Dessa registrerades i samband med en specialinventering som utfördes av lokala ortsbor i början på 1990-talet. De ligger, till skillnad från inlandet kokgropar, i stora koncentrationer med upp till 10-15 gropar på varje lokal.

Översikt över rektangulära kokgropar, härdar och gravhögen i Sangis-trakten.

I Kalix-området, inte långt från Sangis, har ett antal rektangulära kokgropar varit föremål för arkeologiska undersökningar. Dessa består av avlånga gropar med stenpackning och ett mycket kraftigt kollager i botten, med stora sammanhängande kolstycken. Groparna är oftast 0,5-1 meter breda, med en längd som varierar mellan 2-4 meter och ett djup på endast 0,3-0,4 meter. De syns oftast som grunda, avlånga försänkningar i marken och är belägna på torra, flacka tallhedar, ibland i anslutning till blockiga och steniga höjder, intill myrmark, mindre bäckar och små tjärnar.  De är liksom härdarna relativt svåra att upptäcka i terrängen.

Rektangulär kokgrop med stenpackning synlig. Foto: Mirjam Jonsson © Norrbottens museum

Under stenpackningen i kokgropen fanns ett lager förkolnad ved. Foto: Mirjam Jonsson © Norrbottens museum

Vid undersökningarna av kokgroparna har inga fynd framkommit, mer än ett par små brända ben, varav ett har bestämts som fisk. Runt kokgroparna har stolphål påträffats, som indikerar någon form av överbyggnad eller ”taktäckning” över gropen. Analyser av fettsyror från jordprover tagna ur groparna visar ingen tydlig signal på att jordproverna tillförts något annat fett än från naturligt nedbrutet växtmaterial. Det finns med andra ord väldigt få indikationer på vad groparna kan ha använts till. Här krävs nya metoder och analyser för att komma vidare i frågan.

Området kring Sangis är ur arkeologisk synvinkel ett av de mer intressanta när det gäller den yngre järnåldersbebyggelsen i Norrbotten. Här finns lämningar efter en trolig jakt- och fångstbefolkning i form av härdar och rektangulära kokgropar, tillsammans med indikationer på en jordbrukande befolkning i form av gravhögen utanför Sangis. Lämningarna vittnar om att det finns flera olika typer av levnadssätt inom ett relativt begränsat område. Eftersom kunskapen om samhället under den yngre järnåldern är mycket liten, finns i området runt Sangis stora möjligheter för framtida studier av de olika levnadssätt som troligen sampelat i kustområdet.

/Carina Bennerhag

Brända ben eller sprängd arkeolog? Om att våga livet för en gammal kustboplats på Bodens skjutfält.

Även om jag aldrig gjorde värnplikten har jag en alldeles speciell relation till Bodens skjutfält. Ett av de första uppdragen som jag gjorde för Norrbottens museum var en inventering av en stor del av skjutfältet. Det är 12 år sedan nu. Bortsett från att få uppleva känslan av att hitta stenåldersboplatser den sommaren, låg det stora spänningsmomentet i det faktum att en eller annan blindgångare kunde ligga kvar i marken efter militärens övningar. Jag fick genomgå en säkerhetskurs och lära mig vilka granater som var mer farliga än andra, men blev samtidigt försäkrad om att militärens desarmeringsteam hade rensat bort alla oexploderade granater. Eller nästan alla. Det var inte så lätt att veta. Någon enstaka granat kunde det hända att de hade missat. Skjutfältet har använts i mer än 100 år och man var inte så noga med att samla ihop blindgångare under de första åren.

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Varje gång den sommaren, när min jordsond stötte emot något metallskrot någonstans under markytan, kände jag hur jag frös till is…för att några sekunder senare konstatera att jag fortfarande levde och mådde ganska bra (bortsett från den lätt förhöjda pulsen). Den där känslan av isande skräck var det bestående minnet av inventeringen, i kombination med en lätt resignerad känsla när jag insåg att i princip varenda fornlämning som jag påträffade var svårt skadad av årtionden av terrängkörning med tunga fordon.

De fornlämningar som jag besökte då har försvaret numera märkt ut både i terrängen och på sina kartor, så det ska inte förekomma någon mer terrängkörning som skadar dem. Men skadan är redan skedd och tyvärr verkar allmänheten inte bry sig särskilt mycket om förbudsskyltar. Det förekommer rikligt med färska spår efter enduro- och crossmotorcyklar när man besöker skjutfältet. Det känns inte bra att se skadegörelsen och jag vill helst undvika att besöka detta område.

Kanske var det därför som jag inte jublade jättehögt när Trafikverket förra sommaren gav Norrbottens museum i uppdrag att undersöka (alltså gräva) i en stenåldersboplats intill Aldersjöns badplats. Anledningen till undersökningen var att Trafikverket skulle bredda och förbättra väg 582 mellan Boden och Selet. Vägarbetena skulle komma att skada fornlämningen och länsstyrelsen hade därför satt som krav att Trafikverket skulle bekosta en arkeologisk undersökning. Både boplatsen, vägen och badplatsen ligger inom skjutfältets gränser. Eftersom badsjön ligger där den ligger, borde det innebära att militären varit väldigt noggranna när de rensat omgivningarna på saker som säger ”pang” när man rör vid dem. Det skulle ju se illa ut om någon badgäst strök med när de grävde ett sandslott. Ändå kändes det som en trygghet för oss arkeologer att ha en minröjare med från försvaret under undersökningen, för att leta igenom ytorna med metalldetektor innan vi började gräva.

Boplatsen (som kallas Raä Överluleå 413:1 i fornminnesregistret), är större än den yta som vi hade i uppdrag att undersöka. Tyvärr visade det sig att de ytorna närmast vägen som ingick i undersökningsområdet, är de delar av boplatsen som har de största skadorna. Längs med dikeskanterna går terrängkörningsstråk med mängder av djupa hjulspår. Sanden ligger helt bar utan vegetation där trafiken varit som intensivast. Crossmotorcyklar och stridsvagnar har sprättat omkring alla fynd så att ingenting ligger kvar i sitt ursprungliga läge. I undersökningsområdet saknas också en del av boplatsen på grund av en gammal grustäkt, där stora markytor grävts bort. Även när väg 582 en gång byggdes förstördes en stor del av boplatsen när jordmassor grävde bort.

Inom undersökningsområdet hittade vi en skrapa av kvarts och restprodukter av redskapstillverkning i kvarts, kvartsit, flinta och skiffer. Flintan är importerad eftersom den inte finns naturligt i våra trakter.

Skrapa av kvarts från Raä 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Skrapa av kvarts från Raä Överluleå 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Avslag av kvartsit från Raä 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Kvartsitavslagen visade en fin bifacial slagteknik och tryckteknik,  som kan användas för att t.ex. tillverka flata pilspetsar med tvär bas (se pilspets i tidigare blogginlägg här). Pilspetstypen började tillverkas för ungefär 4000 år sedan. Vi fick också en datering på brända ben som pekar mot samma ålder. Dateringen visade att benen var 3800 år gamla eller äldre, men eftersom landhöjningen inte lyft platsen ovanför vattenytan förrän vid ca1800 f.Kr. kan inte boplatsen vara äldre 3800 år. Boplatsen låg då vid på den yttersta delen av fastlandet vid en relativt grund bukt vid kusten av den dåtida Bottenviken. Boplatsen hade ett väl skyddat läge från vindarna från de öppna vattnen i öster, och där fanns möjligheter till både jakt på land och fiske vid kusten och i insjöar ett par kilometer från boplatsen.

Karta ur rapporten. Kustlinje vid 1700 f Kr. © Lantmäteriet Dnr 2012/0106 och © Norrbottens museum. (Bearbetning av karta Olof Östlund, Norrbottens museum)

Karta ur rapporten. Kustlinje vid 1700 f Kr. © Lantmäteriet Dnr 2012/0106 och © Norrbottens museum. (Bearbetning av karta Olof Östlund, Norrbottens museum) Klicka på bilden för att göra den större.

Benmaterialet kommer från däggdjur av mindre och medelstor storlek, samt från gädda. Det hade varit kul att få veta ännu mer om vilka djurarter som man jagat och ätit, men tyvärr var benen för fragmentariska för att ge svar vilka däggdjur det rör sig om. Terrängtrafikens kringsprättande av sand och ben har förmodligen inte underlättat bevarandeförhållandena.

Det intressanta med den här skadade boplatsen är att se den som en pusselbit i någonting större. Det finns fler kustanknutna boplatser från samma tid i Norrbotten (se kartan), och det är i jämförelsen med fynden från de andra boplatserna som även den här boplatsen har sitt stora värde. Om vi undersöker några boplatser till från samma tid som ligger vid kusten så går det kanske att se mönster och få en samlad bild över hur människorna levde vid den här tiden.

Hade boplatsen inte varit så sönderkörd hade vi kanske kunnat få fram mera, men vi får vara glada åt den information som vi trots allt lyckades få fram. Vi kan ju också finna en viss tröst i att ha klarat oss undan explosioner under arbetets gång. Sådana händelser lämnar jag med glädje över till de fiktiva filmhjälte-arkeologerna. De är ju som bekant osårbara.

Vid tangentbordet idag:  Olof Östlund

Rapportens framsida

Rapportens framsida