fredagen den 11:e mars 2011
När håret reser sig på en arkeologs armar
Med hjälp av en metalldetektor (och tillstånd från länsstyrelsen att använda denna) gav sig Carina och Åsa ut på inventering efter järnframställningsplatsen. Fynd av avgasrör, fönsterbeslag och kablar resulterade i mindre hoppfulla arkeologer. När de tappra arkeologerna gav sig ut under andra dagens letande hittade de en sandig avsats i anslutning till Jernbacksmyren. Metalldetektorn gav utslag inom en rätt så stor yta på ca 30 kvadratmeter och när Carina och Åsa lyfte på torven resulterade det i att håret reste sig på armarna för dem! Under mossan låg rätt stora slaggbitar med ett mycket karaktäristiskt utseende.
Räddningsgrävning
Järnframställningsplatsen låg mitt i bansträckningen för Haparandabanan och Norrbottens museum fick medel från Riksantikvarieämbetet för att utföra en räddningsundersökning. Försommaren 2010 grävdes järnframställningsplatsen med intilliggande ytor. Utöver själva järnframställningsplatsen hittades även en bostadsyta med tre härdar, fynd av avslag i kvarts och kvartsit, eldslagningsflinta, keramik och brända ben från fisk, säl och ren.
Järnframställningsplatsen
Själva järnframställningsplatsen var synlig som en mörkbrun färgning i marken med mängder av slagg.
När vi grävde oss ner genom slagglagret dök några kantställda stenhällar upp, som visade sig vara resterna efter själva ugnen. Ugnen är uppbyggd av en yttre ram av kantställda stenhällar i en rektangel är ca 0,35 x 0,4 m stor. Innanför stenhällarna har en oval/rund ugnskammare byggts upp. Ugnskammaren där järnet har framställts är endast 2 dm i diameter och har troligtvis varit drygt 4 dm hög och är därmed inte någon stor ugn.
Förenklat sett så har järnframställningen gått till så att man har byggt upp ett schakt eller en skorsten innanför de kantställda stenhällarna. I skorstenen har man varvat kol och myrmalm. Kolet har tänts på och med hjälp av en blåsbälg pumpar man sedan in luft för att höja temperaturen. Först smälter föroreningarna ut ur malmen, dvs slaggen, och rinner ner till botten av skorstenen och därefter smälter järnet och lägger sig som en kaka ovanpå, d v s själva luppen. Luppen (råjärnet) lyfts sedan ur ugnen och slås ihop för att ytterligare föroreningar/slagger ska rensas ut ur järnet.
Rester efter skorstenen med två hål där en blåsbälg förmodligen har monterats. Genom analyser har man kunnat konstatera att ugnen använts vid flera tillfällen. Det finns 14 väggdelar av ugnen med avtryck efter en blåsbälg. Troligen har man återuppbyggt ugnen ett antal gånger och framställt järn ett flertal tillfällen.
Stål redan i blästugnen
Analysen visar även att man har framställt stål redan i blästugnen, något man tidigare har menat inte gjordes förrän efter själva järnframställningen. Runt själva järnframställningsugnen hittades nämligen små järnklumpar med så pass hög kolhalt att det rör sig om stål. Järnklumparna är delar av den lupp som framställdes och har antagligen ramlat av ytterkanterna när luppen tagits ut ur ugnen.
En av de äldsta järnframställningsplatserna i norra Fennoskandien
Järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren är en av de äldsta ugnarna i norra Fennoskandien och tillhör därmed den initiala fasen av järnproduktionen i det här området. Om man tittar på hur blästugnen vid Jernbacksmyren är konstruerad så skiljer den sig markant från samtida ugnar i södra Sverige, på kontintenten och västerut i Norge, framförallt vad gäller storlek och byggnadsmaterial. Istället har ugnskonstruktionen tydliga paralleller österut där liknande ugnar har påträffats. Flera av de tidiga järnframställningsugnarna på de finska och karelska järnframställningsplatserna kännetecknas nämligen av s k rektangulära stenlådor: uppbyggda av kantställda stenhällar med en öppning längs ena kortsidan. Konstruktionen av järnframställningsugnen vid Jernbacksmyren tyder på att människorna som levde på denna plats hade ett mycket stort kontaktnät österut.
Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo med textbidrag av Carina Bennerhag
